Tyckt & tänkt – Sida 9

En sorglig syn

Nu har vi inte Lalo trummar längre. Till slut var det bara att inse att den hörde hemma i soporna. Det är den första bok Ava rivit sönder (den första utan popup-bilder i alla fall), men jag tror det beror på att den redan var i stort sett sönderläst. Sidorna satt löst och det var bara en tidsfråga innan de skulle ha lossnat av sig själva.

Sönderläst, sönderälskad!

Men vi är inte färdiga med den här boken ännu. Vi älskar den fortfarande och Ava brukar liksom läsa i förväg litegrann när jag läser den för henne, till exempel genom att sätta igång att kvacka strax innan grodan gör det. Vi kan den utantill båda två! Jag blir tvungen att köpa ett till exemplar!

Jakten på den perfekta pekboken och varsågod, en gratis affärsidé!

Visst borde det vara busenkelt att hitta en bra pekbok? Jag menar alltså den allra enklaste varianten, såna med en tydlig bild på varje sida och eventuellt ett ord som beskriver vad bilden föreställer. Det finns gott om dem, men varför hittar jag aldrig någon som är riktigt, riktigt perfekt?

Nu bjuder jag på en gratis affärsidé till den som har lust: sälj personliga pekböcker! Tryck kunddesignade böcker eller tryck upp dem tomma och sälj även klistermärken man kan sätta på sidorna. Låt folk designa själva utifrån färdiga alternativ eller sånt de laddar upp själva. Tänk att få pekböcker som är precis som man vill ha dem!

Vad är det då jag saknar? Det kanske är fånigt egentligen, men jag har hittills inte sett en pekbok med djur där jag kan säga djurlätet för varje djur. Jag läser dem oftast genom att säga vad djuren säger och det blir ju så konstigt… ”Hunden säger voff, katten säger mjau, nyckelpigan säger… eh ja.. umm.. flugan säger bzz!” Jag vill även att det ska vara bra spridning, så att inte två djur med i stort sett samma läte ligger på samma uppslag.

När det gäller mat och saker vill jag att de ska kännas relevanta i våra liv, men det gör de ju inte alltid. Ibland känns pekböckerna dessutom väldigt översatta, som att de inte överhuvudtaget passar in i Sverige.

Ett annat problem är om det står fel ord på sidan. Man kanske inte vill säga ”glaskulor”, utan bara ”kulor”, eller vad det nu kan vara. Klart att man kan säga som man vill, men jag gillar ännu bättre när det står som man vill!

Mitt senaste pekboksinköp gjordes spontant på Ica. I en låda gömde sig fyra minipekböcker som man tyvärr inte kunde titta i innan man köpte. Jag var främst ute efter nya klossböcker till Ava att få pilla på, eftersom hon har massakrerat sina tidigare sådana, så jag vågade chansa och blev ungefär så nöjd som jag vågade hoppas att jag skulle. Ändå förekommer alla ”felen” ovan i dessa böcker.

Titlarna på de olika böckerna är Djur, Leksaker, Färger och Mat. Varje sida innehåller en bild med ett beskrivande ord. Stadiga kartongisidor, greppvänlig storlek och bra tydlighet ger plus. Ibland har man låtit den kreativa ådran komma fram genom att en bild sträcker sig in på sidan bredvid:

Bilden ovan visar alltså ett uppslag ur boken om djur och här är ett ur boken om leksaker:

Så här kan det se ut i färgboken:

Och här är ett exempel från matboken:

Den senare bilden är ett bra exempel på något som inte känns riktigt svenskt. Det där är inte en klassiskt svensk smörgås och en klassiskt svensk ostskiva. Och så äter vi förstås inte ost heller. Jag kan hitta många fler exempel på sådant som känns osvenskt eller icke relevant.

Ett annat, lite pinsamt, exempel på att dessa böcker ser översatta ut är att det står ”Låsförlaget” i stället för ”Läsförlaget” på bokbaksidorna. Det är inte så noga med de där krumelurerna över a och o, eller vad tycker ni?

Djur och mat är enklast att ta till sig, tycker jag. Färger är ett koncept min 1½-åring inte har börjat lära sig ännu, men det skadar förstås inte att gå igenom dem i alla fall. Leksaksbilderna känns lite lösryckta. En dinosaurie, är det en leksak alltså? Visst, den på bilden är det, men…

Tänk om jag hade kunnat få välja ut det jag gillar bäst i dessa böcker och sätta ihop till en, vad bra det skulle ha blivit då! Och ännu hellre skulle jag vilja kunna bidra med egna bilder, tänk till exempel att ha en alldeles vanlig, riktig pekbok med en bild på mormor i!

Klossböcker – De första orden
Förlag: Läsförlaget
ISBN: 9789179026967
Köp: jämför priser

Fler tankar om Goboken

Vi har tidigare skrivit om Goboken på bloggen, bland annat här och här och jag tänkte spinna vidare lite på detta. Vi har nämligen också testat Goboken. Vi gick med när Kicken va nyfödd och har hunnit få kanske 5-6 paket. När vi gick med tyckte jag dels att de hade ett fantastiskt startpaket (skiljer sig lite från det Helena fick i tidigare inlägg) och sen tyckte jag det verkade skönt att få åldersanpassade bokpaket så behövde man inte tänka så mycket på det. Nu i efterhand märker jag att vi ligger ca 3-4 månader efter om man ska se till böckerna. Jag trodde att det bara va Kicken som va ovanligt ointresserad av böcker men en av mina sk mammakompisar upplever samma sak och de har ett mer etablerat lässätt hemma. Det är tex först nu som Kicken intresserar sig för boken ”Titta” som vi fick i välkomstpaketet. Kicken är nu nio månader.

Böckerna om Wille är fina och de ser bra ut i bokhyllan men några har inte ens blivit lästa. Boken som spelade som olika intrument när man vände på den va väldigt populär direkt, mest som leksak, och det finns faktiskt inte kvar på grund av att den är sönderlekt. Titt-ut-boken trodde jag skulle bli en favorit men bilderna skjuts ut på sidan av boken vilket Kicken inte uppfattar riktigt, han tittar ju I boken. Det senaste bokpaketet innehöll en bok om djur som man kunde klappa på och jag hade verkligen sett fram emot detta paketet. Men även nu blev jag besviken. All päls känns nästan likadan, förutom fårets ull och sidorna går att veckla ut och jag märker direkt att de kommer gå sönder inom en vecka om boken ska läsas. Jag har nu beslutat mig för gå ur Goboken och försöka koncentrera mig mer på att själv hitta böcker som passar oss. Helenas plus- och minuslista stämmer ganska väl in på hur jag också har uppfattat Goboken. (Deras hemsida har dock väldigt mycket bra information och tips om till exempel språk och läsning som är väl värt ett besök, oavsett om man är medlem eller ej.)

Så levde de lyckliga i alla dagar…eller?

Hur många böcker finns det inte om att hitta den rätta? Underbara berättelser som slutar med att de levde lyckliga i alla sina dagar. Men vad gör man om inte alla andra tycker att den rätta är rätt? Och måste man bli kär och gifta sig för att bli lycklig? Det här är en text om barns och ungdomars syn på vuxnas kärlek och om att våga ställa frågor om det som verkar så självklart. Här får du några litteraturtips som ger en lite annorlunda bild, som ifrågasätter den självklara kärleksnormen.

De senaste åren har det kommit några få barnböcker med homosexuell kärlek. En väldigt vacker och spännande bilderbok är Prinsessan Kristalla. Den handlar om prinsessan Kristalla som möter en vän, Vilda. Prinsessan får inte lov att leka med Vilda eftersom hon är en ur det vanliga folket. Men de växer upp och möts igen. I takt med att de klarar av spännande äventyr växer kärleken mellan dem. Men om det var förbjuden vänskap innan, så är förstås kärleken ännu mer förbjuden. Men det här är en berättelse med ett lyckligt slut och självklart får de varandra.

Som jag upplever det reagerar inte barn så konstigt kring homosexualitet i barnlitteratur. Då är det kanske mer kontroversiellt att inte vilja gifta sig alls? En prinsessa ska gifta sig med en prins och möjligtvis kan hon få gifta sig med en annan tjej. Men hur blir det egentligen om hon inte vill gifta sig?

En nästan bakvänd historia är en sådan berättelse, där prinsessan inte vill gifta sig. Som titeln antyder är det här en saga som vänder upp och ner på hur allting brukar vara. Berättelsen börjar där klassiska sagor slutar, med en kung och en drottning som ska leva lyckliga i alla sina dagar. Mitt i all lycka kommer det ett monster som stjäl det vackra ljuset som ger dagen. För att kunna fortsätta vara lyckliga befaller kungen att monstret ska dödas och den som lyckas med det ska få prinsessans hand. Men varför glömmer vi alltid prinsessan? Vad vill hon och vad är lycka för henne? Det är en vacker om märklig berättelse om människans dumhet och naturens vidunderlighet, men samtidigt en berättelse om mänsklig vilja och kraften att gå sin egen väg.

Jag skulle också vilja ta upp två kapitelböcker där huvudkaraktärerna ifrågasätter vuxnas normer kring kärlek.

Den 14-åriga tjejen Kim i Juliane och jag drömmer om vampyrer och nattens mystik. Kim beskriver normala kärleksförhållanden som något tråkigt, något som hänger samman med Gud. Hon och den jämnåriga Juliane dras till varandra samtidigt som de dras allt längre in i mörkrets magi. De drömmer om passion och upplevelser snarare än livet med mr Perfect. Tillsammans, som edsvurna tjänare under natten fyller de sina liv med allt annat än tråkigheter. Men var går gränsen? Hur avvikande kan man vara?

Juan i Volleyboll för massajer är tio år och lever med sina föräldrar i konflikt och en mycket förstående och smart storasyster, som Juan tycker otroligt mycket om. Detta är en bok med mycket humor och ironi samtidigt som många intressanta tankar kommer fram, så som en tioårig pojke skulle kunna se det. En del saker ser vuxna som självklart, men barn är ofta finurliga upptäckare när det där självklara inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Så som att barn med skilda föräldrar räknas som något avvikande, trots att de är långt ifrån att vara i minoritet. Juans värld genomsyras av detta, men eftersom han lever i verkligheten, och inte i historien, får vi en humoristisk bild av samhällets värderingar. Vilket till exempel visar sig i Juans beskrivning av klassens skilsmässobarn.

De enda i klassen som hade skilda föräldrar var: Carloz González, Julián Valenciaga, Ana Avilés, Susana Hidalgo, Víctor Contreras, Víctor Palao, Vanesa López, Hamed Said, Carlota Paz, Amélie Carliez, Esperanza Genil, Nacho Gil. Och nu jag.

Juan berättar att de enda i klassen som är skilsmässobarn är 12 personer, vilket senare visar sig vara hälften av klassen.

Som avslutning vill jag nämna en serie med tre bilderböcker, som har ett spännande perspektiv på familjelivet, nämligen Lena Landströms böcker om flodhästarna. Vi får lära känna småflodhästarna och deras omgivning. Alla vuxna tar hand om dem tillsammans i ett slags flodhästkollektiv. Vi möter även flodhästmadamen, som valt att leva helt själv, men som ändå hjälper till att se efter småflodhästarna och rädda dem när de är i knipa.

Bild ur ”De nya flodhästarna”

Prinsessan Kristalla
Författare: Anette Skåhlberg
Illustratör: Katarina Dahlquist
Förlag: Sagolikt Bokförlag
Antal sidor: 48
ISBN: 9789163330070
Köp: Jämför priser

En nästan bakvänd historia
Författare: Ana Maria Machado
Illustratör: Rafael Barajas
Svensk text: Gunilla Winberg
Förlag: En bok för alla eller Förlaget Hjulet
Antal sidor: 48
ISBN: 9172213647 eller 9789186212766
Köp: Jämför priser

Juliane och jag
Författare: Inger Edelfeldt
Förlag: En bok för alla
Antal sidor: 169
ISBN: 9789172214064
Köp: Jämför priser
(Boken har även getts ut under titeln Nattens barn)

Volleyboll för massajer
Författare: Javier Salinas
Svensk text: Yvonne Blank
Förlag: Natur och Kultur
Antal sidor: 128
ISBN: 9789127105355
Låna på bibliotek

En flodhästsaga
Författare och illustratör: Lena Landström
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 26
ISBN: 9789129664300
Köp: Jämför priser

Småflodhästarnas äventyr
Författare och illustratör: Lena Landström
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129663488
Köp: Jämför priser

De nya flodhästarna
Författare och illustratör: Lena Landström
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129663334
Köp: Jämför priser

Halvlyckad filmatisering av Coraline

Jag såg länge fram emot att läsa Coraline och jag såg länge fram emot att se filmatiseringen. Nu har jag gjort bådadera. Boken uppfyllde förväntningarna, men filmen gjorde det dessvärre inte.

Vid en första anblick är filmen otroligt snygg och häftig, men paradoxalt nog blir filmen sämre av att den är så häftig. I boken lever Coraline i en alldaglig vardagsvärld, men sugs in i en fantasifullt otäck och bisarr värld. I filmen uteblir den effektfulla kontrasten. Coralines vanliga värld är lika bisarr som den parallella.

Och vad som stör mig ännu mer är den nya karaktären, pojken Wybie, som skapades till filmen. Inte just det faktum att han lagts till, för det finns onekligen en poäng i att ha någon som kan berätta saker för Coraline som annars skulle varit svåra att få fram. Men Wybies roll växer och tar alldeles för stor plats och i slutet kommer han till Coralines räddning och ordnar upp allt, trots att hon klarade det utomordentligt bra själv i boken.

Bokens Coraline Jones är en modig och intelligent tjej som överlistar ondskan på ett riktigt snyggt och välunderbyggt sätt i slutet. Precis sådana karaktärer vill jag se mer av i böcker och film, så jag kände mig väldigt snuvad när filmen berövade Coraline hennes kompetens.