Gula båten

Släpp dagens alla måsten, bråttom, snöglopp och gråhet, ge dig ut på äventyr. Förlora dig in i en annan värld, ta med dig någon och ge dig av, ut genom dörren, ner för kullen och ut på den gröna bryggan. Det magiska kvällsljuset speglar sig gyllenrosa i vattnet – och där ligger den och guppar, sagans huvudperson: Gula båten. Hoppa ombord, två resenärer har redan tagit plats.

Den gula lilla roddbåten är berättelsens huvudperson den tar sina resenärer, ett barn och en giraff, ut på en alldeles underbar resa. Båten färdas genom höga vågor, stormar och regn, en sol som stiger ner i havet och en måne som går upp, och det kluckar stilla. Under oss gömmer sig en undervattensvärld full av de vackraste växter som slingrar sig fram i harmoni med bläckfiskarmar och lekfulla fiskar.

Vi har hamnat i vattnets och luftens värd där naturkrafterna härskar, men vi är aldrig rädda, tänker inte ens tanken, Gula båten vaggar oss i fullkomlig trygghet, det är bara att njuta och flyta med i text- och bildspelet. Det är som i en dröm…

Kanske är det en dröm. Det är i alla fall en underbar godnattsaga där man vaggas av bildslingor, vågor och poetiska rim: ”Natten skyddar. Somna tungt. Skvalpar, kluckar. Drömma lugnt.”

Eftersom det finns så många utmärkta barnboksförfattare och illustratörer i vårt land med text- och bildspråk som ’vi känner igen’ så väljer jag sällan något annat. I Gula båten upplever jag trots amerikanskt ursprung ett släktskap som länkar till en tradition som jag känner igen, bild- och text associationer till 60 års sagoläsande. En extra eloge till översättaren Lotta Olsson som så på pricken har fångat de rätta orden.


Gula båten
Författare: Nina Laden
Illustrationer: Melissa Castrillon
Översättning: Lotta Olsson
Förlag: (Rabén&Sjögren, 2018)
ISBN: 9789129715972
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Jag och alla

Jag och alla är en bok jag blir glad av att läsa. På ett fint sätt beskriver den det sällsamma samspelet mellan där vi är, det vi gör, det vi ser och vart våra tankar om detta för oss. Det är mäktigt och viktigt.

I berättelsen möter vi tio barn. Vi får veta vad de tänker samtidigt som de gör vanliga saker i livet. Situationerna som barnen befinner sig i är fristående från varandra. Men alla sidor avslutas med en tanke som leder över till nästa sida och det barnets funderingar.

Olivia sitter med kinden mot sin mammas rygg och tänker.

Jag tänker på någon som sitter någon helt annanstans och tänker helt andra tankar. Kanske tankar jag aldrig har tänkt och aldrig kommer att tänka.

I en kohage med kor står det barn i gula västar och jag undrar hur det känns att vara en av dem, att vara ett barn som hälsar på en ko.

Följaktligen handlar nästa sida om Musse som ligger på en ko och lyssnar på bonden och morfar när de pratar med varandra. Musse vill ha en traktor när han blir stor.

En grön eller en gul. Eller en röd som åker långt borta på andra sidan vägen och som jag ser om jag öppnar ögonen. Jag undrar hur det känns att vara den som sitter där i traktorn och kör.

Författaren berättar om barn som befinner sig nära varandra i den verklighet som vi alla kan se eller uppfatta. Men när vi får följa deras tankar förefaller det ibland som att de lever i vitt skilda världar. De ser varandra och tänker på varandra. Men hur de har det generellt och just idag påverkar hur de tänker och förhåller sig samt hur nära eller långt bort de känner sig från varandras verkligheter.

– Jag älskar dig farmor säger jag med munnen mot stenen.
På andra sidan buskarna dundrar ett tåg förbi
Jag undrar om det sitter någon på det tåget som har en farmor som bara lever och lever och inte alls är död.

 Eller

 Det känns som om de är så långt borta. Nästan som i en annan värld.
Jag undrar hur det är att vara där ute idag. Att vara ett barn som cyklar i solen och inte är ett enda dugg sjuk.

Jag tror att de här korta berättelserna hjälper lyssnaren och läsaren en bit på vägen till att förstå världen; att vi är och tänker olika och att den egna tankevärlden för den skull inte är konstig. En barnbok som handlar om en typ av parallella verkligheter kan tyckas behandla ett komplicerat och djupt ämne. Men det är inte komplicerat i denna bok. Författaren lyckas att enkelt och direkt skildra de här barnens spontana tankar på ett sätt som också är gripande. Dessutom relaterar texten och bilderna till flera dimensioner av livet och den berör prövande ämnen som sorg, könsidentitet, ilska, kärlek och främlingskap.

Jag vill drista mig till att påstå att denna till synes enkla bilderbok mycket väl skulle kunna utgöra utbildningsmaterial för vuxna i ämnet mellanmänskliga relationer och konflikthantering. Jag tycker att Jag och alla beskriver att vi möts och samtalar i en beskuren värld eftersom det sker utanför vars och ens tankevärld. Så hur kan en människa förstå en annan människa? Det är förunderligt. Och så härligt att få berättat om, ur just de här tio barnens perspektiv.

Stundtals ler jag när jag läser, som av glädjen att få en gåva. Upplevelsen påminner mig om de poetiskt, prosaiskt formulerade exaktheter jag brukar le åt när jag läser Bodil Malmsten. Utan omformuleringar eller omständliga förklaringar. Det ogripbara träder fram.


Jag och alla
Författare: Ylva Karlsson
Illustrationer: Sara Lundberg
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 9789129715965
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Tack för recensionsexemplar från förlaget!

Bojan och traktorn

Här har vi en bok som är skriven av Johan Anderblad som är läsambassadör och som gjort barnprogram i tv under väldigt lång tid. Jag som född på åttiotalet kan inget annat än höra ”på tisdag, på torsdag” i huvudet när jag tänker på honom och hans sidekick Pipen, den lilla vita leksakskaninen. Jag tror knappast att jag är ensam om det. Det känns fint att mina barn också får lite Johan i sina liv.

Boken handlar om Bojan som ska gå och lägga sig. Han håller på att städa på sitt rum och använder sina leksakstraktorer för att dra undan leksakerna. Hans mamma kommer och börjar berätta hur det var när hon jobbade på en bondgård och körde mycket traktor. Under flera sidor beskrivs en traktors olika redskap och vad de används till, otroligt pedagogiskt och bra. Hon berättar vidare hur hon fick rädda ett får som hette Långöra som rymde från hagen och gick ner sig i en damm.

Boken är väldigt pedagogisk och på det sista uppslaget finns det bilder på olika saker som har med en traktor att göra och saker som en lantbrukare som kör traktor behöver. Exempelvis hörselkåpor och havrekakor – viktiga saker på olika sätt!

Boken är fint illustrerad med klara och fina färger av Filippa Widlund. Har man bra blick så kan man hitta Mandelmanns i en buske och om man sett serien Bondgården på SVT med Johan Anderblad så känner man igen bonden Åse som står och klappar fåren på ett uppslag.

Vi som bor på en bondgård och har otroligt traktor- och lantbruksintresserade barn uppskattar den här boken. Vi tycker att den ger en ärlig och god bild av traktorer och lantbruk. Sonen vill gärna läsa den fler gånger och det går jag med på, för varför inte? – den är ju bra.

Boken om Bojan och traktorn riktar sig till barn i åldrarna 3-6 år och är den senaste i serien om Bojan. Han har tidigare fått lära sig om bland annat brandbilar och polisbilar.


Titel: Bojan och traktorn

Författare: Johan Anderblad

Illustratör: Filippa Widlund

Förlag: Bonnier Carlsen

Köp: Bokus och Adlibris

Tack till förlaget för recensionsexemplar!

Vägen till Mormorsvägen

Så klart jag tyckte att en bok med den här titeln var en bok jag ville köpa till mina barnbarn! Även om jag är farmor också. Omslaget är i en fin röd färg och när jag bläddrar för att se om jag gillar illustrationerna blir jag intresserad. Jag tror att den här boken kommer att uppfylla min önskan om att även ögonen ska få sin njutning.

Det här är en saga med överraskande vändningar. Den är full av symbolik och mystik samt en smula spänning med faror som lurar. Och därtill har den en hel del socialrealistiskt innehåll. Boken har både fina och roliga bilder och några intressanta karaktärer.

Flickan, som huvudpersonen heter ända till sista sidan, har en obestämd ålder. Flickan är på väg till mormor som hon ska besöka och ge godis till, för att mormor är förkyld. Men hon har glömt bort vägen. Hon frågar en ”gubbe med hund” och han berättar hur hon ska gå. Flickan följer den långa beskrivningen med många gatunamn och instruktioner att hålla i minnet. Hon går genom områden med gatunamn som antyder vilken typ av område det är. Det är underhållande tydligt att det råder olika stämning i olika områden. Och under vägen berättas till och med om hur just dessa människor, som bor i husen utmed de olika gatorna, är. Farbrorn dyker upp fler gånger under vägen och jag får känslan av att det är något med det som inte stämmer. Flickan blir irriterad ibland när han dyker upp.

Texten är lekfull och mångtydig, men ibland utpekande övertydlig och jag tycker att en hel del stereotyper presenteras, liksom drag av ironi och satir. Jag uppfattar texten som att den generaliserar människor och samtidigt har den en smula intern ton. Det gör mig osäker på vem författaren talar till.

Exempelvis beskriver berättaren detta, när flickan passerar på Krusidullvägen
… och människor som spelar krocket i vita kläder och stora hattar och dricker skär saft på altanerna. Efter den beskrivningen tänker flickan bland annat: Men barnen måste nog vara inne för att de inte ska smutsa ner sig eller få gröna fläckar på kläderna.

På Seniorvägen passerar flickan gamla människor. Där ges denna beskrivning: Det är en gammal man som sitter i en fåtölj och lyssnar på Bob Dylan.
Här bor visst såna som är gamla och sjuka eller har ont någonstans eller ser lite dåligt eller hör lite dåligt. Stackars dom, tänker flickan när hon ser sig omkring på Seniorvägen. Visst har många gamla människor krämpor och vissa är helt enkelt skröpliga, men jag tycker den förmedlade bilden av seniorer är lite ensidig.

I slutet lämnar flickan godiset som hon har med sig, till mormor. När berättaren räknar upp godissorterna nämns smörkola och som om det vore den självklaraste sak i världen sägs i en parentes … (fast det får mormor inte äta) …

Ibland gör flickans tankar under sin vandring mig brydd. Hur kan hon veta, Hur gammal är hon? Eller talar författaren till mig som vuxen via både berättaren och flickan, Hur uppfattar barnen, som jag läser för, det som sägs?

Boken slutar ”lyckligt”, flickan kommer fram till mormor till slut. Hon har inte gått den närmaste vägen. Om berättelsen är ett sätt att beskriva att mormodern och gubben i all välmening vill ge flickan möjlighet att se och erfara och därmed få förståelse för att människor är olika och lever under skilda förhållanden, är det väl en bra ambition som författarna har. Men jag är lite fundersam till sättet det görs på.

Om jag bortser från de övertydligheter jag ogillar, för att jag uppfattar i dem att författaren talar över huvudet på oss och delvis skriver lyssnaren och läsaren på näsan, är det en underfundig, mångbottnad och lite udda berättelse. Det går att tolka bokens handling och budskap som att det är bra och med flickans bästa för ögonen som hon får gå den långa omvägen. Allt hon får se och förstå eller lära sig, som hon inte skulle varit med om ifall hon gått den närmaste vägen. Ungefär som talesättet ”Målet är ingenting, vägen är allt”. Men det är också möjligt att tänka att flickan luras att gå en lång och krånglig omväg som delvis är obehaglig att gå och delvis har någon form av sedelärande inslag.

De barn jag läste för reagerade lite frågande. Fem år och läsvan kanske ändå var för ungt. Det blir intressant att se om de eller jag får ett annat förhållande till boken med tiden.

En annan tanke slår mig. Var författarna bara på bra humör och spånade fram denna historia, för glädjen att skapa och berätta, utan så mycket eftertanke? För det finns mycket uppsluppet över denna bok.

 

Vägen till Mormorsvägen
Författare: Thomas Tidholm
Illustrationer: Anna-Clara Tidholm
Förlag: Alfabeta
ISBN: 9789150120318
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Hjälten Hjalmar klär på sig

Alla känner väl igen en hjälte när de möter en… hjälten Hjalmar är i alla fall lätt att känna igen, han finns lite här och var – jag skulle säga att han finns i varje hem där det finns en 4-5 åring. För det är ju sådana de är: superbra på allt, mänskliga, ärliga och med äkta känslor.

Han är lätt att identifiera sig med Hjälten Hjalmar, och på första uppslaget får vi bekräftat vem som har huvudrollen i boken – för där står han, säker och charmig som aldrig det, i superhjältemundering. Tröja med märke, mantel och mask. På motstående sida finns hans familj, de framställs också som hjältar i liknande mundering, men lite mindre till storleken och som grupp, de är ju torts allt av samma familj och han är stolt över dem. Hjalmar i sitt familjesammanhang.

Men vad är det nu som gör Hjalmar till hjälte? Jo, han är så supersnabb på att klä på sig och han har en magisk ramsa för att riktigt övertyga sig själv om sanningen om sig själv: ’ ”Jag är snabb, jag är dundersnabb, jag är superdundersnabb”’, och som han säger själv så är det viktigt att säga snälla saker till sig själv. Och tänk så praktiskt det är att kunna klä på sig alldeles själv, och dessutom så snabbt som Hjalmar: ingen behöver tjata, ingen behöver vänta – utom möjligen Hjalmar, och då på de andra som inte är så snabba… (Inom parentes ska sägas att mamma också är väldigt snabb och att det tycks ha gått i arv, och Hjalmar är inte sämre än att han berättar detta.)

Men det händer att saker och ting går fel, trots rutiner och strategier – en dag hittar han inte manteln, men då kan läsaren få hjälpa till och leta och faktiskt finns det flera tillfällen som läsaren kan hjälpa hjälten, tillexempel när han ska räkna (en strategi för att ilskan ska gå över).

Handlingen berättar inte bara om Hjalmar och hans klä-på-sig-hjältedåd, den innefattar flera små berättelser: om att förstå sig själv, hitta sina styrkor och svagheter, om att alla dagar inte är lika, om att alla kan bli trötta – även hjältar, och om att ingå i ett större sammanhang än familjen. Som slutkläm får läsaren i alla fall receptet på en god rimmad påklädning. Tyvärr har här smugit sig in en utomstående moraltant som påpekar att pojkar kan ha klänning och att flickor har trosor, något som känns väldigt onödigt i sammanhanget.

Som högläsare känner jag flyt i texten och rytm som harmonierar med innehållet. Formatet då; boken är så alldeles lagom att bre ut över två, eller tre, när man sitter tillsammans och läser. Här finns lagom mycket bilddetaljer att kika på plus mjuka färger och matta sidor som inte blänker av lampans sken.

Boken om Hjalmar ingår i en serie om barn och vardagsbestyr; som att borsta tänder och tvätta händer.


Hjälten Hjalmar klär på sig
Författare: Amanda Thörn
Bild: Tinna Ahlander
Förlag: Ehrlin Publishing, 2019
ISBN: 9789188375452
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris