Oskar Jonsson

Skräcken i Dunwich

Sedan 2024 finns H.P. Lovecraft även för mellanåldern!

Det är författaren Sofia Nordin och illustratören Daniel Thollin som genom en lättläst adaption introducerar 9–12-åringar till ett av den nordamerikanska 1900-talsskräckens mest inflytelserika författarskap. Med sitt färgstarka omslag och stora ”Lovecraft” fångar Skräcken i Dunwich blicken direkt. Omslagsillustrationen visar den otäcka och omänskliga pojken Wilbur vars udda uppväxt läsaren får följa i berättelsen.

Wilbur bor i en avlägsen och enslig gård med sin mamma och morfar, som grannarna säger är en trollkarl. Folk är rädda för Wilbur och hans familj. Wilburs pappa finns inte längre med i bilden. Vem var han egentligen? Och vad är det för konstigt altare som finns uppe på kullarna?

Wilbur är märklig. Han växer ovanligt fort, lär sig att prata och läsa alldeles för tidigt och har ett ansikte som påminner om en gets. Han stinker och hundarna skäller efter honom. Tillsammans med sin morfar bygger Wilbur om övervåningen på huset och spikar igen alla fönster. De börjar köpa iögonfallande många kor som verkar försvinna när de väl kommer till gården. Ifrån den igenspikade övervåningen hörs konstiga ljud. Wilburs morfar dör småningom men ger sitt barnbarn i uppdrag att hitta den mystiska boken Necronomicon som innehåller de trollformler som krävs för att fullborda deras hemliga projekt. Då ger sig Wilbur av till biblioteket i staden Arkham och träffar där bibliotekarien Armitage som hjälper honom att hitta boken. Här byter berättelsen huvudperson. Nu får vi se saker från Armitages perspektiv och när Armitage får tag i Wilburs dagbok börjar han inse att Wilburs projekt inte bara är märkligt, utan också väldigt, väldigt farligt. Armitage måste göra något för att stoppa honom!

Boken har Hegasnivån tre av fem och har därför ett ganska enkelt språk. Meningarna är mestadels korta och kapitlen är ofta mellan tre och fyra sidor långa. Nästan alla kapitel har också minst en illustration.

I original är Skräcken i Dunwich en av mina personliga Lovecraftfavoriter så det är väldigt roligt att läsa den i bearbetad form och att veta att även mellanåldersläsare nu har en lättillgänglig ingång till författarskapet. Bearbetningen får mig dock att reflektera kring vad som sker när Loverafts skräck anpassas till en yngre publik.

En första tanke rör bokens illustrationer. Lovecraft är känd för citatet: ”Människans äldsta och starkaste känsla är rädsla och den äldsta och starkaste typen av rädsla är rädslan för det okända”. Innebörden i detta kärnfulla citat är i många av Lovecrafts berättelser omsatt i konstnärlig praktik. Där finns inte sällan ett fokus på just det okända. Det otäcka beskrivs aldrig riktigt fullt ut och läsaren ges därför utrymme att själv fylla i de vita fläckarna, inte sällan med hårresande resultat. Genom att aktivera och egga läsarens fantasi får Lovecraft kort sagt läsaren att skrämma sig själv. Hur blir det då här i Hegasversionen? En del av Thollins illustrationer är gjorda i denna anda och exempel återfinns i två bilder på hus som förstörts. Läsaren får inte reda på vad som förstört dem, eller exakt hur de förstörts, utan får bara se resterna av de båda husen.

Dessa illustrationer stärker texten i att antyda det läskiga snarare än att visa det i fullt dagsljus. Det finns dock särskilt två illustrationer som avviker avsevärt på denna punkt. En av dem är när Armitage finner något otäckt i biblioteket och en andra i slutet av boken då något hemskt som dittills varit osynligt plötsligt blir synligt. I båda dessa illustrationer lyfts det skrämmande fram för allmän beskådan. Vad händer egentligen då? Å ena sidan kan jag tycka att något går förlorat, att det vore bättre (det vill säga läskigare) om boken konsekvent hållit sig till mer återhållsamma illustrationer. Samtidigt tror jag att många läsare i mellanåldern kanske skulle tycka det var lite tråkigt och frustrerande att aldrig få se det otäcka i bild. Det skulle nog i alla fall jag ha tyckt i den åldern, så jag kan se både för- och nackdelar med illustrationsvalen.

En annan tanke rör Lovecrafts ökända rasism. För de som inte är bekanta med författaren sedan tidigare så hyste Lovecraft en mängd rasistiska åsikter och värderingar som också skiner igenom i en mängd berättelser och gör delar av hans produktion synnerligen problematisk. I originalversionen av Skräcken i Dunwich kopplas exempelvis det ensliga landskapets uråldriga stenaltare och deras air av mystik till den amerikanska ursprungsbefolkningen och deras påstådda primitiva ockulta riter på sätt som både exotifierar och svartmålar. Dessa associationer har av förståeliga skäl helt lyfts ur Hegasversionen. För en vuxen läsare går problematiska dimensioner som dessa att kontextualisera och förhålla sig kritiskt till, men för en ung läsare är det ofta inte fallet. I slutet av boken finns ett biografiskt faktauppslag om Lovecraft som fokuserar på författarens avgörande bidrag till den kosmiska skräckgenren och hans vidsträckta postuma litterära och populärkulturella inflytande. Men här stannar jag upp och undrar om det inte också hade varit bra av förlaget att, om än helt kort, brasklappa angående detta att den här Lovecraft onekligen också var rätt så rassig. Särskilt med tanke på att boken är första delen i en ny serie med fler inplanerade titlar, där den andra delen, Viskningar i mörkret, kom ut i början av mars, så tycker jag det ska bli intressant att se hur förlaget kommer att förhålla sig till det biografiska faktauppslaget framigenom. Hur många titlar kommer de kunna ge ut innan de behöver addera en rad eller två som förtydligar att Lovecraft trots sina litterära förtjänster faktiskt är väldigt problematisk i vissa avseenden? Kommer de till exempel kunna ge ut Skuggan över Innsmouth och därmed sätta en bok på temat fasorna med ”rasblandning” i händerna på 9–12-åringar? Utan att säga något om det? För det hade ju varit… intressant.

H.P. Lovecraft – mannen, myten, rasisten.

Bearbetningen och anpassningen till en ung publik är alltså ganska intressant i det här fallet. För samtidigt som författarskapet är problematiskt så är berättelserna väldigt spännande och läskiga och kommer garanterat tilltala många läsare med smak på skräck och rysare.

Skräcken i Dunwich

Författare: Sofia Nordin (& H.P. Lovecraft)
Illustratör: Daniel Thollin
Förlag: Hegas
ISBN: 978-91-8093-253-0
Antal sidor: 65
Ålder: 9-12

Stinas Jojk – Ett författarbesök av Mats Jonsson i Uppsala Stadsbibliotek

Barnboksprat var på plats när serielegendaren Mats Jonsson besökte Uppsala stadsbibliotek för att prata om sin mellanålderskategoriserade serieroman Stinas Jojk från 2024.

Mats Jonsson med serieromanen Stinas Jojk.

Det är en kväll i slutet av februari som Mats Jonsson kliver upp på scenen framför en åhörarskara på cirka 50 personer i Uppsala stadsbiblioteks bokhall. Kvällen bjuder på ett samtal mellan Jonsson och Eva Forsgren som är styrelseledamot i Samiska föreningen i Uppsala tillika ordförande i Amnesty Sápmi. Samtalet tar utgångspunkt i Jonssons senaste serieroman, Stinas Jojk, utkommen september 2024, som handlar om den samiska flickan Stina Larsdotter, mer känd som Stor-Stina, som på grund av en sjukdom aldrig slutade växa och 1854, vid 35 års ålder, dog hela 218 centimeter lång. I boken är det Stinas syster Sara som är berättare, och hon berättar både om hur Stina hade det under sin levnad och vad som hände efter hennes bortgång. Efter att Stina begravits grävdes hennes kvarlevor nämligen upp, och hennes skelett förevisades bland annat på Karolinska institutet.

Jonsson berättar att en drivkraft bakom skrivandet har varit att ge Stina en slags återupprättelse och skänka henne en värdighet som hon aldrig fick under sitt verkliga liv. Han skriver därför om henne som Stina och inte som Stor-Stina. Som exempel på denna strävan berättar Jonsson om en scen tidigt i boken då Stina går med sin syster över myren och tillåts vara en helt vanlig flicka. Det var viktigt för Jonsson att också skildra de delar av Stinas liv som föregick alla hennes problem, åren då hon fortfarande var barn och ännu inte drabbats av allt det svåra som komma skulle.

2021 gav Jonsson ut den hyllade serieromanen När vi var samer, som riktar sig till vuxna läsare, och i kombination med Stinas Jojk kan den ses som en del av författarskapet där Jonsson undersöker sina samiska rötter.

”Min farfar var same och renskötare i ungdomen”, berättar Jonsson, ”men sedan gifte han sig med farmor och teg om sin bakgrund”. Det var inte förrän i och med farfaderns död som Jonsson själv, då åtta år gammal, och hans pappa egentligen fick reda på farfaderns bakgrund som same och renskötare. Det samiska ursprunget kändes avlägset. Men i vuxen ålder blev just tystnaden kring de samiska rötterna en motivation att söka sitt ursprung, och att genom sitt skapande även börja tala om det. Inte minst upplevde Jonsson behovet att bryta tystnaden särskilt angeläget i relation till sin egen dotter.

Bokens titel, Stinas Jojk, fanns med redan tidigt i skapandeprocessen, berättar Jonsson, och fascinationen för jojken var en viktig del av bokens tillkomst. Jonsson förklarar att jojk kan, men inte nödvändigtvis behöver, innehålla ord. Den kan också vara ordlös och på så vis verka mer direkt och låta bli att ta omvägen genom språket. Vidare säger Jonsson att en grundläggande idé med jojken är att man inte jojkar om någon eller något, utan att man jojkar någon eller något. Det vill säga att jojken i sig är en representation, eller ett återskapande, av den eller det som jojkas. Här drar Jonsson en parallell mellan den ordlösa jojken och det huvudsakligen visuella seriemediet och förklarar att han tänker på Stinas Jojk lite som sitt försök att jojka Stina i text och bild.

Vad gäller seriemediet framhäver Jonsson friheten: ”Det är oerhört, oerhört fritt”. I Stinas Jojk samsas mer traditionell serieform med bilderboksliknande passager och stycken som påminner om ordlösa bildberättelser eller silent books. Enligt Jonsson har serieromansformatet en mängd möjligheter och kan ses som en innehållsrik verktygslåda.

2024 års julkalender Snödrömmar är ett exempel på ökad medial representation av samisk identitet, kultur och historia. Bild: SVT.

Samtalet kommer sedan in på de senaste årens ökade litterära och mediala representation av samer och samisk historia och som barnkulturellt exempel framhäver Jonsson 2024 års julkalender som en viktig allmänbildande insats. I och med böckerna om det samiska ursprunget upplever Jonsson att han fått en delvis ny publik. Från att tidigare främst ha bestått av ”inbitna serieläsare och indiepopmuppar” har nu även många äldre personer, och då särskilt de med ursprung i Jonssons hemtrakter i Ådalen, börjat läsa och kontakta honom. Jonsson berättar att han blivit mycket berörd av de berättelser han tagit del av från äldre personer vars föräldrar och släktingar gått bort och som därför inte längre har någon som minns och kan berätta för dem om deras samiska ursprung.

Den publik Jonsson beskriver kan också ungefärligt iakttas i bokhallen där samtalet hålls. Trots att Stinas Jojk kategoriseras som mellanåldersbok så närvarar inga barn. Mest är det medelålders och äldre personer, och en och annan yngre serieläsare och indiepopmupp. Detta är dock inte så konstigt då såväl samtalets format som större delen av Jonssons tidigare produktion vänder sig till vuxna läsare. Men serieromanen som diskuteras är dock likväl en barnbok och utgör jämte mellanåldersromanen Blod i gruset (2019) och kapitelböckerna Monstren i skogen (2013), Världens räddaste katt (2014) och Emelie Nicklasson och jag (2015) en del av Jonssons växande barnlitterära författarskap. Kanske kommer det fler titlar? Vi får hålla tummarna!

Samtalet avslutas med att Jonsson tipsar om att en SVT-dokumentär baserad på Stinas Jojk står att vänta. Och med det tipset avslutas även denna text.

Ny barnbokspratare – Oskar Jonsson

Idag har jag äran att introducera ännu en ny skribent här på Barnboksprat, nämligen mig själv! Hej! Jag är en bibliotekariestudent vid namn Oskar Jonsson och ser mycket fram emot att få skriva här på bloggen.

Oskar Jonsson är ny skribent på Barnboksprat.se

Ett intresse för berättelser och berättande i olika medier har jag haft så länge jag kan minnas. Vare sig det rört sig om litteratur, film eller tv-spel, så har jag alltid älskat att få leva mig in i andra världar och ta del av spännande levnadsöden och äventyr. Jag har alltid varit en ganska långsam läsare och som barn blev därför högläsningen och senare ljudböckerna väldigt viktiga. Den kanske mest avgörande läsupplevelsen under barndomen var Tomas Norströms banger inläsning av Sagan om Ringen-trilogin, som gick på repeat under de tidiga tonåren. När jag var femton år fick jag en liten sladdbarnssyster som på många sätt gjorde att jag aldrig riktigt tappade kontakten med lekens, fantasins och barnlitteraturens värld. Det blev en hel del högläsning och tack vare det har mitt intresse för barnlitteraturen hållit sig vid liv upp i vuxen ålder. C.S. Lewis kända citat om att en dag bli gammal nog att återigen börja läsa sagor kan jag därför inte riktigt relatera till. Jag menar, vilken tråkmåns skulle få för sig att sluta läsa sagor till att börja med?

Till vardags studerar jag till bibliotekarie i Uppsala med siktet inställt på att jobba på folkbibliotek och trivs bra med det. Nog finns där någonstans också tankar på att skriva eget men i nuläget är det utbildningen som har högsta prioritet. I mitt privatliv lider jag för övrigt av den hemska åkomman läskramp (VE OCH FASA!) och jag intalar mig att mitt deltagande här på bloggen kommer fungera som någon slags rehab. Ni kan förvänta er recensioner av ganska blandade böcker och kanske även en och annan betraktelse av mer reflekterande karaktär. Helst läser jag bilderböcker eller bildberättelser, men är också svag för skruvade och humoristiska kapitelböcker à la Roald Dahl. Men ledordet blir förhoppningsvis blandat.

Väl mött!