Vi befinner oss i ett framtida Stockholm. Det är efter klimatkollapsen och man färdas helst i glastunnlar emellan platser och värmen gör att det grönskar något oerhört. Alla har en VUG som håller koll på dig men också är en slags mobiltelefon. Det är kvinnorna som styr i världen och samhället hävdas vara jämställt och fritt från kriminalitet.
Maxim är hemligt kär i Veronica i skolan. Bara det att hon är presidentens dotter medan han är en helt vanlig och dessutom stammande kille. Inte någon som har en chans för en sådan som han. En dag kommer han i kontakt med ett nätverk som kallar sig Managram. Det är till för män som känner att världsordningen inte riktigt är för dem. Maxim får vänner, lär sig hantera sin stamning och vågar snart säga ifrån till tjejen som mobbar honom. Men vad vill Managram egentligen?
Om vi tänker lite Hungerspelen blandat med Incelkulturen, vår klimatrealitet och klassikern Egalias döttrar så börjar vi få något som liknar den här boken. Inledningsvis har jag lite svårt för att nyorden men det går snabbt över och mina ögon rinner över sidorna då jag vill veta hur historien utvecklar sig. Maxim är tvådelad, en del av honom är nästintill besatt av Veronica, skriver fina dikter och tycker om att hänga i sitt eget gömställe grottan. Den andra delen utvecklas snabbt mot något skrämmande eftersom han får rätt understöd för det.
Hela den här klimatkollapsframtiden känns verklig, visst skulle det kunna bli så! De tekniska framstegen likaså. Det som är skrämmande med boken är Managram för de finns mer eller mindre redan. Och jag blir oroad över att den typen av killar kan finna stöd och vettiga argument för sin sak i den här historien. Jag läser i en intervju hos förlaget att Lisa Linder drömmer om att boken ska inspirera till diskussioner om framtiden och det är definitivt en bok som bör diskuteras.
Den andra staden av Helen Ekeroth är en smart dystopi om ett alternativt Malmö och önskan att åter kunna resa mellan denna alternativa stad och den ”riktiga” staden efter att portalerna stängts hundra år tidigare.
En svensk och riktigt bra dystopi är man inte precis bortskämd med. Anna Jakobsson Lund har skrivit en övertygande science fiction som inte bara är spännande underhållning utan också intelligent och tankeväckande. Tänk Maze Runner och Hunger games. Den här är lika bra.
Hedvig lämnar sin döda familj i lägenheten och drar därifrån. Alla människor har dött i en mystisk feber, precis alla utom Hedvig, 13 år. Hon tar nycklarna till skolan ur mammas handväska, hoppar på sin cykel och beger sig skolan där hon vet att det finns tält och sovsäckar och sådant som kan vara bra att ha ute i naturen. Hedvig vet det eftersom att en av lärarna var tokig i skogen och alltid ville att de skulle ut i skogen. Hedvig brukade tycka att läraren var en tönt, det tyckte ju alla, men nu när det helt plötsligt blev så här är hon istället tacksam för att hon vet en massa om hur man klarar sig i naturen. Efter en natt ute i skogen drar sig Hedvig till minnes en liten gård dit de varit med skolan, en sådan där undervisningsgård med några djur och hon bestämmer dig för att åka dit. Hon installerar sig på gården och lär sig ta hand om djuren och gården samtidigt som hon gör sitt bästa för att glömma det som varit. Hon lever här och nu, ensam, en sekund i taget.