Det finns böcker som blir som små världar – sådana man vill stanna kvar i, bläddra fram och tillbaka och upptäcka på nytt. Vampyrfarfars berättelser av Mauri och Tarja Kunnas (1991) är precis en sådan bok.
Hos familjen Drakula är det inte riktigt som man tänker sig. Vampyrfarfar håller envist fast vid de gamla traditionerna – han sover i kista, undviker vitlök och ger sig ut i natten för att skrämmas. Resten av familjen är inte alltid lika imponerad. Samtidigt händer det märkliga saker i byn: hattar försvinner, blommor rycks upp och gamla skjul börjar brinna. Någon ligger bakom alla dessa nattliga upptåg, och berättelsen rör sig framåt som ett lekfullt mysterium fyllt av färgstarka figurer.
Och det är just här Kunnas är så finurlig. Han tar allt det som skulle kunna vara lite läskigt – vampyrer, nattliga väsen, mörker – och förvandlar det till något varmt och roligt. Figurerna blir smått tokiga, lite röriga och väldigt mänskliga. Det finns inget som egentligen skrämmer, bara sådant som får en att le.
Bilderna gör nästan halva jobbet. De är fulla av detaljer, små berättelser i berättelsen, och det går knappt att läsa “klart” en sida innan man fastnar i något nytt. Någon i bakgrunden som gör något oväntat, en liten figur man inte sett förut – det finns alltid mer att upptäcka.
Och kanske är det där bokens styrka verkligen märks. När vi sitter tillsammans – en elvaåring, en femåring och jag – så läser vi egentligen tre olika böcker samtidigt. Barnen skrattar åt det knasiga och följer mysteriet, medan jag både upptäcker berättelsen och ser det de redan känner igen. Det blir en gemensam stund, men med olika ingångar.
Vampyrfarfars berättelser är tyvärr inte längre i tryck, men det är en bok som lever vidare ändå – genom högläsning, genom minnen, och genom att upptäckas på nytt i en annan tid i livet. Och kanske är det just det som gör den så speciell: att den rymmer både det nya och det igenkända, det tokiga och det trygga – allt på samma gång.
