Den långa resan

 

En bok om att lämna och att lämnas, om Vandra och om Undra.

 

 

Vandra ska ge sig iväg.
Undra kan inte följa med denna gång.

De har följts åt länge och många gånger. Sett städer, skog och hav tillsammans. De har skrattat, lekt och och hjälpts åt på vägen. Andra varelser dyker upp på deras färd och och årstider kommer och går.

Undra är orolig för hur det ska bli när Vandra ger sig iväg. Vandra förklarar att det inte finns något att vara rädd för och lovar att Undra aldrig kommer att vara ensam. Vandra sluter ögonen och ger sig iväg.

Och dagen skulle komma på nytt.
Kasta ljus på blommor och skorstenar och harar och hus.
Där borta var horisonten.
Havet och himlen tillsammans.

Den långa resan  är en mycket vacker bok. Den handlar om hur det kan gå till när någon dör. Författaren berättar om Vandras och Undras liv tillsammans och väver in döden som ett naturligt inslag. Texten är poetisk och skildrar verkligheten med mjuk skärpa. Bilderna är fantastiska. I samspelet mellan texten och bilderna växer berättelsen till något ännu större än var och en för sig. En berättelse man gärna vill vara i och omfamnas av. Barnen vill se och höra den flera gånger.


Den långa resan
Författare: Sofia Hedman
Illustrationer: Emelie Gårdeler
Förlag: Speja förlag
ISBN: 9789188167309
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Tack till förlaget för recensionsexemplar!

Häxvrålet

 

Häxvrålet är en välregisserad iscensättning av vad som kan ligga bakom saker som händer. Sådana saker som någon (i boken Alva) oförskyllt får stå till svars för.

 

Andra ser, hör och förstår inte det som Alva upplever när hon hittar en häxa med glittrande cape bland påskpyntet. Fröken har plockat fram det för att barnen och hon tillsammans ska klä påskriset i klassrummet.

Häxan välter riset, drar iväg och ställer till det på flera sätt. Hon kastar ärtor på andra, hon får Alva att springa efter henne och nästan krocka med en cykel och hon stökar omkring i godisaffären. Fröken och några barn i skolan blir arga på Alva för det som sker. Alva blir förstås ledsen för det och känner sig oskyldigt anklagad.

Jag tycker det är en bra balansgång i beskrivningarna av vad som är faktiska händelser och vad som är händelser som kanske bara sker i Alvas fantasi samt hur händelseförloppet uppfattas av omvärlden. Allt  får sin förklaring, men man kan inte vara helt säker på precis vad som hände. Om det kanske rent av var trolleri eller fantasi. Eller alldeles vanlig verklighet.

En viktig sak är dock att Alva får upprättelse. Rut i godisaffären verkar förstå mer än de flesta. Ingen är arg på Alva längre. De som var arga förstår efterhand att det finns andra förklaringar till det som skedde, än att det var Alva som var klumpig och bråkig. Och kanske är det tack vare Alva som Rut överraskar barnen i klassen med ett påskägg fyllt av godis.


Häxvrålet
Författare: Ewa Christina Johansson
Illustrationer: Sofia Gregersen
Förlag: Idus förlag
ISBN: 9789175779621
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Tack till förlaget för recensionsexemplar!

Zozo och nallen

Zozo och nallen är en småbarnsbok. Textraderna är korta. Det är sällan hela meningar och ofta flera verb.

 

Zozo sitter i kundvagnen bland maten tillsammans med sin nalle. Zozo låter nallen uppleva allt de ser. Nallen får smaka, de gosar, de ser damm och kladd på hyllorna.

 

De möter en kundvagn med ett annat barn. Då vill nallen leka. Zozo och det andra barnet leker ordlöst och glatt och kastar nallen mellan varandra. Nallen hamnar i en fruktlåda.

Vagnarna åker vidare åt olika håll. Pappa märker ingenting. Zozo blir förtvivlad när nallen lämnas ensam. Äntligen lyfter pappas hand nallen till Zozo som blir glad igen.

Jag uppfattar texten som småbarnsspråk och kanske Zozos tankar. Även om det är svårt att avgöra om det är så här ett litet barn tänker är det möjligt att barnet skulle uttrycka sig så här om det talade. Bilderna är varma och livliga och precis som texten presenterar de ett utsnitt av verkligheten. Det är som att berättelsen skildras med närbilder som speglar en historia ur Zozos perspektiv.

OLIKA förlag tilldelades Rättvisepriset 2012 för sitt arbete för jämställdhet och jämlikhet i bokvärlden. MILJÖ OCH HÅLLBARHET: På OLIKA vill vi värna det hållbara och klimatkloka läsandet. Därför trycks våra böcker på andra sidan Östersjön, i Baltikum, på ett FSC-märkt papper och på ett tryckeri som är certifierat med Svanen. Lite närmare, lite dyrare, mycket bättre!


Zozo & nallen
Författare: Elina Garp
Illustrationer:Moa Graaf
Förlag: Olika förlag
ISBN: 9789188613387
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Tack till förlaget för recensionsexemplar!

Lilla grodan, morfar och döden

 

 

 

Jag läste Lilla grodan, morfar och döden tillsammans med två barnbarn som satt i mitt knä. Det var E 5 år och H 3 år. Lilla H gled ned och kom tillbaka några gånger. E däremot var mycket uppmärksam och engagerad. Hon ställde någon fråga, men framförallt lyssnade hon intensivt.

Ofta går det bra att omformulera en text utan att förändra en historia alltför mycket. Döden och tro är inte så enkla ämnen och i det här fallet ser jag en risk i det och att inte göra Lilla grodan, morfar och döden rättvisa. Som jag ser det är berättandet, formuleringarna, funderingarna och dialogen mellan sköldpaddan morfar och barnet grodan det centrala. Och inte historien. Det är helt enkelt svårt att vara boken trogen så jag håller min beskrivning ganska kort och ger er några utdrag som exempel på berättandet.

Grodan ska sova och morfar har läst. Lilla grodan vill veta vad som händer när man har dött. Alltså inte när man dör utan vad som händer efter att man har dött.

Det är det ingen som riktigt vet. Men många har gissat, funderat, tänkt stora tankar och fantiserat om det. Om du vill kan jag försöka berätta lite? (säger morfar)

Morfar berättar om att några tror att det finns en himmel dit man kommer och om änglar. Lilla grodan vill ha vingar. Jag skulle bli världens bästa flygande ballerina.
Du skulle vara en fantastisk konstflygande ballerina.
(svarar morfar)

Morfar fortsätter berätta om de som tror att den som dör föds på nytt. Och att man lever flera liv men i olika skepnader.
Vad tror du att du var …?  Morfar tror att han varit på ett skepp och säger: Det är som att ljudet av vågorna och den salta doften gör att jag minns något jag inte längre kommer ihåg.

Sedan talar morfar om en själ. Han säger att några tror att alla människor har en själ och att den lämnar kroppen när vi dör. En själ, säger morfar, är osynlig som ett spöke och är som personen som har dött fast utan en tung kropp att släpa på. Lilla grodan tycker att vara osynlig är som att vara en superhjälte och att om man är ett osynlig kan man spionera och få reda på mycket man undrar över.

Det finns också de som … tror att ingenting händer när man dör. De tror att allting slutar vara. Grodan tycker det låter tråkigt, men morfar säger att … om du inte finns, kan du inte känna att det är tråkigt. Eller roligt. Det är bara ingenting.

Vissa tror på en framtid långt efter döden. De tänker att de vill frysas ner och bli väckta till liv igen när man kan bota alla sjukdomar, säger morfar. Usch! Det låter läskigt. Och trångt om ingen någonsin dör.

 

När morfar har berättat det här och lite till frågar han: Vad tänker du nu min lilla groda? Lilla grodan vill blanda … lite av varje liksom. Först tycker grodan att man kan vara ett spöke som får veta sådant man undrar över. Sedan vill hon flytta till himlen och träffa de hon saknar. När jag kommer dit kan jag träffa dig där morfar!
I så fall flyttar jag in med dig i molnhuset och lagar pannkakor till frukost varje dag.

När lilla grodan har fått en godnattkram och morfar är på väg ut frågar lilla grodan: Vad tror DU händer när man dör?
Jag vet inte hjärtat mitt, men jag är oändligt nyfiken.

Berättelsen och bilderna framställer på ett fint och, som jag tycker, finurligt vis lika människors, religioners och folkslags tro. Den ger näring och tröst till funderingar man kan ha om döden. Dialogen mellan Sköldpaddan morfar och barnet Lilla grodan är högst personlig, men känns fri från värderingar. Och bilderna som håller om texten både högt och lågt är viktiga för upplevelsen. Att författaren som också illustrerat boken använder djurkaraktärer i stället för människor upplever jag tar udden av den värderande laddning som människokaraktärer kan ha. Djuren gör att bilderna per automatik är alternativa men de känns ändå självklara och naturliga i kontexten.

Jag berättade för barnen att jag skulle skriva om boken och att jag gärna ville skriva vad de tyckte om den. Från E kom ett snabbt svar att den var bra, jättebra faktiskt, medan H inte sade något spontant. Men på en direkt fråga svarade hon: Jag tycker den var lite läskig.

Vi läste en annan bok emellan, men sedan ville båda höra om Lilla grodan igen. Nu frågade E mer utifrån texten och H tittade på och pratade om bilderna. Som godnattsaga valde barnen att höra Lilla grodan, morfar och döden för tredje gången denna dag och när vi talade i telefon här om dagen frågade E: Har du skrivit om boken nu och att jag tycker det är en jättebra bok?


Lilla grodan, morfar och döden
Författare: Julia Groth
Illustrationer:Julia Groth
Förlag: Idus förlag AB
ISBN: 9789175779614
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Tack till förlaget för recensionsexemplar!

Vara med

Cornelis har skoskav. Han och pappa är bjudna på en fest på slottet. I den stora matsalen på slottet finns ett särskilt bord för barnen. Där sitter det stora barn, tycker Cornelis, så han sitter med pappa vid de vuxnas bord. Seden kommer en tant och vill ta med Cornelis till bordet där det sitter många stora barn. Han går dit med pappa och sätter sig en stund. Han sitter med de mindre barnen vid bordet och äter kall mat. När de ätit klart vill de stora barnen leka Sardinburken. Cornelis vet inte vad det är. Barnen springer iväg och Cornelis går sakta efter … han har ju skoskav.

 

Det är inte fint på övervåningen, bara stort och mörkt.

 

Till en början är Cornelis med i leken lite vid sidan om, men förstår sedan hur den går till. Det finns en stor tjej som har hajörhängen, som heter Katja. Hon börjar prata med Cornelis. Då glömmer han till och med att han nog var kissnödig.

När någon ropar från trappan att det ska skjutas fyrverkerier springer alla iväg, den här gången springer Cornelis tillsammans med de andra barnen. Plötsligt kommer han på att det var Katja som skulle gömma sig och att hon inte är med när de springer för att gå ner till festen och fyrverkerierna. Han tar ett djupt andetag och vänder om.

Han går försiktigt fram genom de stora mörka rummen och ropar efter Katja. Cornelis letar på gömställena de använde och ropar att hon ska komma fram. Han får inget svar. Det står någon i rummet och denna någon rör sig. Cornelis skriker till.

Men det var Katja som gömt sig vid en gammal rustning! Nu hör de smällar och Katja tar Cornelis i handen när de springer för att komma ned och titta på fyrverkerierna. Cornelis har inte skoskav och det känns inte så mörkt på övervåningen längre.

De hinner ner för att titta. Sedan är det dags för tårta. Cornelis hinner inte riktigt prata med pappa för han ska sätta sig på stolen bredvid Katja … mitt bland de stora. Och tänker att sådana här fester kan han tänka sig att gå på mycket oftare.

 

Det är lätt att känna med Cornelis. Och att känna igen sig i att det ibland känns obekvämt, kanske till och med väldigt obekvämt, i situationer där man förväntas leka med barn man inte känner. Särskilt om barnen är stora barn, som man inte brukar leka med.

Bilderna kompletterar och broderar ut texten som är relativt återhållsamt formulerad. Berättaren använder inga stora åthävor, men känslouttryckens växlingar känns ändå omvälvande om än på ett stillsamt vis. Det finns spänning, lek och allvar och slottsmiljön som inramning bidrar med sagokänsla. Vi som läser och lyssnar tycker det är en fint beskriven historia om att vara med.


Vara med
Författare: Minette Lidberg
Illustrationer: Jesper Jenemark
Förlag: Idus förlag
ISBN: 9789175779690
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Tack till förlaget för recensionsexemplar!