Spökhistorier

Spökhistorier är en antologi bestående av 15 spökhistorier uppdelade i tre nivåer: Nu blir det läskigt, Nu blir det ännu läskigare och Varning! Nu blir det läskigast. Nivåindelningen gör att man kan läsa spökhistorier på en nivå som passar en själv och känner man att man vågar så kan man alltid testa nästa nivå.

De första sju berättelserna slutar ofta med en liten twist där det visar sig att det inte var så himla farligt egentligen medan de sista fyra, de allra läskigaste, kan vara riktigt skrämmande. Fast de är ändå liksom mest spännande hemska och väcker mer nyfikenhet och förundran än skräckkänslor.

Ingrid Flygares illustrationer är väldigt härliga, lagom skrämmande och intresseväckande utan att avslöja hur historien slutar och hela boken är snyggt formgiven av Jonas Lindén så att man bara blir tvungen att läsa en spökhistoria till, och en till…

Boken riktar sig till 6-9-åringar och passar perfekt för målgruppen. Är ditt barn lite mer lättskrämt kanske de två sista historierna ska skippas. Texten är enkel och går att läsa på egen hand för den som kommit förbi nybörjarstadiet men bäst gör sig ju spökberättelser som högläsning en mörk kväll!


Spökhistorier
Författare: Antologi (red: Rebecka Wolff, Johanna Thydell och Ellen Karlsson)
Illustratör: Ingrid Flygare
Förlag: Rabén & Sjögren (2024)
ISBN: 9789129745672
Antal sidor: 44
Ålder: 6-9 år
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Recensionsexemplar från förlaget.

Barnens bästa bibel

Det finns en ny svensk barnbibel på marknaden. Med avstamp i Jesu födelse berättas först de gammaltestamentliga texterna som Noas ark, Mose i vassen, David och Goliat. Berättelser som också Jesus fick höra som liten. Därefter följer det som sedan blev Nya testamentet.

Ett drygt 40-tal berättelser har valts ut, liksom böner, psalmer och bibelord som sätter texterna i ett större sammanhang, både innehållsmässigt och kulturellt.

Att läsa bibeln kan kännas härligt eller provocerande beroende på vilken sida av myntet man står på. När jag bläddrar i boken känner jag att det inte spelar någon roll om du är religös eller inte. Boken öppnar för samtal och både det ena och det andra diskuteras under läsning så som själva skapelsen, döden, kvinna och man, olikheter, fattigdom, orättvisor och religion i sig osv. Jag är inte religös men tycker att det är intressant med religion och utmaningen är att ha en öppen dialog med barnen utan att påverka demför mycket.

Upplägget på denna bok känns bra då Sören Dalevi skriver på ett enkelt och oprackande sätt. Det är olika berättelser i boken och även klassiska psalmer. Man behöver inte sträckläsa boken om man inte vill.

Marcus-Gunnar Petterssons illustrationer är som vanligt detaljrika, lockande och spännande.

För Sören Dalevi, biskop i Karlstad stift, har grundtexterna och nyskapandet varit de två viktigaste grundpelarna i skapandet av en ny barnbibel som kan föra det kulturarv som bibeltexterna är, vidare in i vår tid.

Sören Dalevi: ”Jag har översatt berättelserna från grekiska och hebreiska och sedan arbetat med dem och byggt på utifrån ett barnperspektiv. Det roliga är att Marcus-Gunnar har samma barnperspektiv.  Vi tycker båda två att det är väldigt viktigt att ta barnen på allvar och inte väja för de svåra frågorna. Jag tycker att det är ett unikt samarbete, och jag tror det kommer att synas på slutresultatet.”

Marcus-Gunnar Pettersson: ”Jag växte upp med de här berättelserna, och de är fortfarande en viktig del av mig. Det är ett både ärofyllt och svårt uppdrag att balansera mellan att både utmana och respektera människors föreställningar.

En fin bok som passar bra för högläsning.


Titel: Barnens bästa bibel
Författare: Sören Dalevi
Illustratör: Marcus-Gunnar Pettersson
Förlag: Speja förlag
ISBN: 9789188167477
Kan köpas på AdlibrisBokus och där böcker säljs.
Tack till förlaget för recensionsexemplar.

 

Osynliga barn är tidlösa men måste synliggöras i alla tider

Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet har följt mig genom livet och berör mig lika mycket nu som när jag var barn på 1960-talet. Jag kan faktiskt säga att den numera både berör mig och gör mig upprörd. Det är svårt att förstå hur ett barn kan vara osynligt eller osynliggöras, men Tove Jansson och efterföljarna Cecilia Davidsson och Filippa Widlund synlig- och tydliggör fenomenet så att vi förstår.

Det är en regnig höstkväll. Hemma hos Muminfamiljen sitter man i fotogenlampans sken runt köksbordet och rensar svamp. Muminmammans kommentar angående Lilla Mys giftiga svampval är lugnt och pedagogiskt, för det är sådan mamman är, och hela situationen andas fridsamhet och höstmys. Plötsligt knackar det på dörren och utanför står en av den gästvänliga familjens många inneboende/tillfälliga gäster, Too-ticki – som går in och tar självklar plats. Men denna gång är hon inte ensam. Too-ticki lockar ut i mörkret på någon som inte vågar komma in; hon har med sig ytterligare en gäst hem till familjen Mumin.

Sakligt och utan sensationslystnad berättar Too-ticki att flickan hon har med sig heter Ninni och att hon inte vet om barnet blir blöt av regn eftersom hon är osynlig. Ingen i familjen ställer några frågor, de upphör med rensningen och väntar. Och Too-ticki berättar, med de små orden ”ni vet ju” förutsätter hon att familjen vet ”att folk kan bli osynliga om man skrämmer dem tillräckligt ofta”.

Muminfamiljen skulle nog i dagsläget kunna sägas vara ett familjehem eller en stödfamilj för flyktingar, utstötta, individer som inte accepteras av alla, udda existenser som inte passar in i det moderna samhället och de som behöver lite extra stöd och hjälp. De är vana. Ninni har blivit skrämd av en hemsk och iskall tant som har tagit hand om henne men inte tyckt om henne. Bit för bit har den lilla flickan suddats ut tills hon slutligen blivit osynlig. Och jag tror att var och en, barn som vuxen, kan tänka sig in i hur en sådan person är och känna skräck.

Lilla My, som är en flicka som förmodligen har en hel del bokstavskombinationer, har en viktig roll i detta drama, reser taggarna och hoppas att Too-ticki ”klådde upp” den hemska tanten. På vilket Too-ticki i originalversionen svarar att det inte lönar sig med sådana som är ironiska. Att bli utsatt för en vuxens ironi är ännu en orsak till att ett barn försöker göra sig så litet som möjligt – efter som de inte kan förstå ironi, som till och med är ett svårbegripligt begrepp om man inte har blivit utsatt för det. (Mumintrollet frågar och får ett svårbegripligt svar.)

Medan My är talför, synlig, oblyg, tar plats och tar för sig är Ninni skrämd till osynlighet och tystnad, tanten har bundit en bjällra om hennes hals så att hon åtminstone ska veta var hon är. Lilla My upptäcker senare att Ninni inte har någon humor – och hur ska man kunna ha det när man har försökt vara osynlig, ta så liten plats som möjligt, vara till lags, anpassningsbar och till så lite besvär att man inte märks – och dessutom lydig.

Familjen får nu i uppdrag att ’synliggöra’ Ninni igen . Too-ticki presenterar lättsamt familjen och en stol sätts fram till det osynliga barnet som lydigt sätter igång att rensa svamp – svamp och jord far i luften och My är nyfiken på hur det ser ut när Ninni äter. Pappan är bekymrad, hur ska de få barnet synligt igen – ska de gå till doktorn? Men mamman tar det mer naturligt, behandlar Ninni som en ’människa’- som vilken medlem av familjen som helst och med självklar omsorg – och så får hon vara osynlig lite ifred, för det kanske hon vill , och så mixtrar mamman till en av mormors huskurer. Och tänk, redan morgonen därpå syns ett par tassar i trappan…

Alla fortsätter att göra det de alltid gör på hösten och Ninni är med, men när hon får uppmärksamhet för hur hon ’ser ut’ eller något annat personligt så bleknar det lilla som syns. Muminmamman försöker lära resten av familjen att tänka sig för vad de säger, men My är ohjälplig – hon är som hon är. I samma takt som Ninnis självförtroende stiger blir hon allt mer synlig, och när hon får en alldeles nysydd röd klänning med hårband syns allt utom ansiktet. Men så piper hon till, och ett ”Tack så mycket” kommer från tomrummet mellan klänning och hårband. Nu försöker My på sitt burdusa och lite småfientligt retsamma sätt på allvar få Ninni att prata och leka. Ninni springer och hoppar när My säger, men leka vet hon inte vad det är, till Mumintrollets sorg. Hon kan inte skratta och inte bli arg: Lilla My ”gick tätt inpå Ninni och tittade hotfullt på henne, du får aldrig ett eget ansikte förrän du lär dig slåss!” Mumintrollet och My ger upp och Ninni blir Muminmammans trogna följeslagare.

Men så en dag händer något, Ninni upplever att Muminmamman utsätts för hot och exploderar i en äkta ilska, kommer till mammans försvar och får sitt ansikte tillbaka. Originalversionen avslutas med bilden av det befriade skrattet, hon har segrat och besegrat – barnet har hittat tillbaka till sig själv, blivit fri!

Det tar lång tid och är en svår och tålamodskrävande process att göra ett osynligt barn synligt igen, men man ska aldrig ge upp!

Sedan min egen barndom har jag läst och diskuterat berättelsen med barn, barnbarn, dagisbarn och skolbarn – innehållet har aldrig lämnats utan kommentarer.

Originalet Det osynliga barnet finns i novellsamlingen Det osynliga barnet och andra berättelser, årtal okänt. Tove Janssons berättelse har nu fått en lite annorlunda titel, nya namn står för text och bild men är ’godkända’ av Tove Janssons brorsdotter, som har skrivit förordet och är kreativ chef för Moomin Characters. Jag sökte moderniseringar, förändringar och anpassningar till vår samtid, men kan inte säga att jag fann särskilt många av betydelse mer än de ovan nämnda, berättelse, text och bild är väl bevarade i orginalanda. Berättelsen är dock (tyvärr) lika aktuell nu som förr och inga förändringar i text eller bild kan heller ändra på detta.

Titel: Mumintrollen och den osynliga gästen
Text: Cecilia Davidsson
Bild: Filippa Widlund
Efter en berättelse av Tove Jansson
Bonnier Carlsen Bokförlag (2019)

Din första bok – berättelser, rim och sånger för de minsta

I väntan på mitt första barn som beräknas komma i sommar har jag tänkt en hel del på läsning. Jag vill såklart följa med hen in i böckernas alla magiska världar, upptäcka, uppleva, lära och förstå. De första åren handlar mest om att upptäcka den egna kroppen, människor runt omkring, hemmet och andra ställen barnen vistas på. Det är i dessa områden Din första bok rör sig.

Mitt favoritinslag i denna bok är den nyskrivna dikten Kom hit då! av Klara Person och med illustrationer av Marika Maijala. Den skildrar föräldrars eller en liten familjs längtan efter ett barn som snart ska komma. Den inleds såhär:

Här är vi och här är alla klockor
vi tittat på när vi väntat på dig.
Kommer du imorgon?

Nej, säger du.
För du har fullt upp med att bli klar.
Med allt du måste bli klar med.
Händer, ben, näsa, ögonbryn.

Här kan jag som går ”i väntans tider” känna igen mig och relatera – kommer inte bebisen snart? Utöver denna text finns dikter, ramsor och sånger för de nyfödda, om syskon, kompisar, leksaker och nallar.  Samlingen blandar äldre, omtyckta verk såsom Max potta och Krakel Spektakel Kusin vita min med texter från 2000-talet och nyskrivna just för denna bok. En härlig blandning! Jag gillar att olika författare och illustratörer får ta plats och tänker att en sådan här samling är en bra introduktion till vad en ska läsa härnäst. Var det någon särskild författare eller illustratör som lockade barnet lite extra? Många av författarna har gjort flera egna bilderböcker så här finns en stor skatt att fortsätta upptäcka.

Det finns många böcker som gör anspråk på att vara barnets första. Denna kanske inte passar som den allra första men jag kan absolut rekommendera den till barnets första år.

Tack förlaget för recensionsexemplaret.


Din första bok – berättelser, rim och sånger för de minsta
Författare: bland andra Lena Sjöberg, Barbro Lindgren, Klara Persson, Siri Ahmed Backström och Emma AdBåge
Illustratörer: bland andra Eva Eriksson, Benjamin Chaud, Charlotte Ramel, Lena Andersson, Marika Maijala och Jonas Burman
Förlag: Rabén & Sjögren, 2020
ISBN: 9789129724363
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Älskade berättelser i juletid – stämningsfull julläsning för hela familjen

”Älskade berättelser i Juletid – stämningsfull julläsning för hela familjen” är en samling fina berättelser som passar att läsa i juletid. Det som gör samlingen så trevlig är blandningen av tyngre och svårare berättelser och kortare mer lättlästa sådana. Här samsas utdrag ur klassiska sagor och, i alla fall för mig, mindre kända dikter. Några av historierna är lite dystra eller otäcka för det mindre barnet men det finns också andra mer lättlästa och passande stycken att läsa högt för eller tillsammans med ditt barn. Jag uppskattar de många illustrationerna av olika konstnärer som jag upplever som ett måste för att julstämningen ska infinna sig när man läser julböcker/jullektyr. Det är också ett roligt inslag med till exempel den korta biografin av konstnären Ilon Wikland som utbildar både den lilla och stora läsaren. Det är min uppfattning att text och bild går hand i hand och förstärker varandras styrkor och då bilderna kommer från en mängd olika illustratörer så finns här säkert ögongodis som passar de flesta läsarna.

Detta är en fin jultidning att ta med till adventsfirandet eller att ha framme på soffbordet som jullektyr under kommande veckor. Jag blev positivt överraskad över att finna detta guldkorn på Pressbyrån och ser fram emot att läsa igenom de mer barnvänliga delarna tillsammans med mitt barn. Här finns också fin läsning för den unga vuxna liksom för de vuxna läsarna och en samling berättelser är ett smidigt sätt att bli presenterad för kanske kommande favoritförfattare.


Älskade berättelser i juletid : stämningsfull julläsning för hela familjen
Förlag: Orage