Osynliga barn är tidlösa men måste synliggöras i alla tider

Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet har följt mig genom livet och berör mig lika mycket nu som när jag var barn på 1960-talet. Jag kan faktiskt säga att den numera både berör mig och gör mig upprörd. Det är svårt att förstå hur ett barn kan vara osynligt eller osynliggöras, men Tove Jansson och efterföljarna Cecilia Davidsson och Filippa Widlund synlig- och tydliggör fenomenet så att vi förstår.

Det är en regnig höstkväll. Hemma hos Muminfamiljen sitter man i fotogenlampans sken runt köksbordet och rensar svamp. Muminmammans kommentar angående Lilla Mys giftiga svampval är lugnt och pedagogiskt, för det är sådan mamman är, och hela situationen andas fridsamhet och höstmys. Plötsligt knackar det på dörren och utanför står en av den gästvänliga familjens många inneboende/tillfälliga gäster, Too-ticki – som går in och tar självklar plats. Men denna gång är hon inte ensam. Too-ticki lockar ut i mörkret på någon som inte vågar komma in; hon har med sig ytterligare en gäst hem till familjen Mumin.

Sakligt och utan sensationslystnad berättar Too-ticki att flickan hon har med sig heter Ninni och att hon inte vet om barnet blir blöt av regn eftersom hon är osynlig. Ingen i familjen ställer några frågor, de upphör med rensningen och väntar. Och Too-ticki berättar, med de små orden ”ni vet ju” förutsätter hon att familjen vet ”att folk kan bli osynliga om man skrämmer dem tillräckligt ofta”.

Muminfamiljen skulle nog i dagsläget kunna sägas vara ett familjehem eller en stödfamilj för flyktingar, utstötta, individer som inte accepteras av alla, udda existenser som inte passar in i det moderna samhället och de som behöver lite extra stöd och hjälp. De är vana. Ninni har blivit skrämd av en hemsk och iskall tant som har tagit hand om henne men inte tyckt om henne. Bit för bit har den lilla flickan suddats ut tills hon slutligen blivit osynlig. Och jag tror att var och en, barn som vuxen, kan tänka sig in i hur en sådan person är och känna skräck.

Lilla My, som är en flicka som förmodligen har en hel del bokstavskombinationer, har en viktig roll i detta drama, reser taggarna och hoppas att Too-ticki ”klådde upp” den hemska tanten. På vilket Too-ticki i originalversionen svarar att det inte lönar sig med sådana som är ironiska. Att bli utsatt för en vuxens ironi är ännu en orsak till att ett barn försöker göra sig så litet som möjligt – efter som de inte kan förstå ironi, som till och med är ett svårbegripligt begrepp om man inte har blivit utsatt för det. (Mumintrollet frågar och får ett svårbegripligt svar.)

Medan My är talför, synlig, oblyg, tar plats och tar för sig är Ninni skrämd till osynlighet och tystnad, tanten har bundit en bjällra om hennes hals så att hon åtminstone ska veta var hon är. Lilla My upptäcker senare att Ninni inte har någon humor – och hur ska man kunna ha det när man har försökt vara osynlig, ta så liten plats som möjligt, vara till lags, anpassningsbar och till så lite besvär att man inte märks – och dessutom lydig.

Familjen får nu i uppdrag att ’synliggöra’ Ninni igen . Too-ticki presenterar lättsamt familjen och en stol sätts fram till det osynliga barnet som lydigt sätter igång att rensa svamp – svamp och jord far i luften och My är nyfiken på hur det ser ut när Ninni äter. Pappan är bekymrad, hur ska de få barnet synligt igen – ska de gå till doktorn? Men mamman tar det mer naturligt, behandlar Ninni som en ’människa’- som vilken medlem av familjen som helst och med självklar omsorg – och så får hon vara osynlig lite ifred, för det kanske hon vill , och så mixtrar mamman till en av mormors huskurer. Och tänk, redan morgonen därpå syns ett par tassar i trappan…

Alla fortsätter att göra det de alltid gör på hösten och Ninni är med, men när hon får uppmärksamhet för hur hon ’ser ut’ eller något annat personligt så bleknar det lilla som syns. Muminmamman försöker lära resten av familjen att tänka sig för vad de säger, men My är ohjälplig – hon är som hon är. I samma takt som Ninnis självförtroende stiger blir hon allt mer synlig, och när hon får en alldeles nysydd röd klänning med hårband syns allt utom ansiktet. Men så piper hon till, och ett ”Tack så mycket” kommer från tomrummet mellan klänning och hårband. Nu försöker My på sitt burdusa och lite småfientligt retsamma sätt på allvar få Ninni att prata och leka. Ninni springer och hoppar när My säger, men leka vet hon inte vad det är, till Mumintrollets sorg. Hon kan inte skratta och inte bli arg: Lilla My ”gick tätt inpå Ninni och tittade hotfullt på henne, du får aldrig ett eget ansikte förrän du lär dig slåss!” Mumintrollet och My ger upp och Ninni blir Muminmammans trogna följeslagare.

Men så en dag händer något, Ninni upplever att Muminmamman utsätts för hot och exploderar i en äkta ilska, kommer till mammans försvar och får sitt ansikte tillbaka. Originalversionen avslutas med bilden av det befriade skrattet, hon har segrat och besegrat – barnet har hittat tillbaka till sig själv, blivit fri!

Det tar lång tid och är en svår och tålamodskrävande process att göra ett osynligt barn synligt igen, men man ska aldrig ge upp!

Sedan min egen barndom har jag läst och diskuterat berättelsen med barn, barnbarn, dagisbarn och skolbarn – innehållet har aldrig lämnats utan kommentarer.

Originalet Det osynliga barnet finns i novellsamlingen Det osynliga barnet och andra berättelser, årtal okänt. Tove Janssons berättelse har nu fått en lite annorlunda titel, nya namn står för text och bild men är ’godkända’ av Tove Janssons brorsdotter, som har skrivit förordet och är kreativ chef för Moomin Characters. Jag sökte moderniseringar, förändringar och anpassningar till vår samtid, men kan inte säga att jag fann särskilt många av betydelse mer än de ovan nämnda, berättelse, text och bild är väl bevarade i orginalanda. Berättelsen är dock (tyvärr) lika aktuell nu som förr och inga förändringar i text eller bild kan heller ändra på detta.

Titel: Mumintrollen och den osynliga gästen
Text: Cecilia Davidsson
Bild: Filippa Widlund
Efter en berättelse av Tove Jansson
Bonnier Carlsen Bokförlag (2019)

Din första bok – berättelser, rim och sånger för de minsta

I väntan på mitt första barn som beräknas komma i sommar har jag tänkt en hel del på läsning. Jag vill såklart följa med hen in i böckernas alla magiska världar, upptäcka, uppleva, lära och förstå. De första åren handlar mest om att upptäcka den egna kroppen, människor runt omkring, hemmet och andra ställen barnen vistas på. Det är i dessa områden Din första bok rör sig.

Mitt favoritinslag i denna bok är den nyskrivna dikten Kom hit då! av Klara Person och med illustrationer av Marika Maijala. Den skildrar föräldrars eller en liten familjs längtan efter ett barn som snart ska komma. Den inleds såhär:

Här är vi och här är alla klockor
vi tittat på när vi väntat på dig.
Kommer du imorgon?

Nej, säger du.
För du har fullt upp med att bli klar.
Med allt du måste bli klar med.
Händer, ben, näsa, ögonbryn.

Här kan jag som går ”i väntans tider” känna igen mig och relatera – kommer inte bebisen snart? Utöver denna text finns dikter, ramsor och sånger för de nyfödda, om syskon, kompisar, leksaker och nallar.  Samlingen blandar äldre, omtyckta verk såsom Max potta och Krakel Spektakel Kusin vita min med texter från 2000-talet och nyskrivna just för denna bok. En härlig blandning! Jag gillar att olika författare och illustratörer får ta plats och tänker att en sådan här samling är en bra introduktion till vad en ska läsa härnäst. Var det någon särskild författare eller illustratör som lockade barnet lite extra? Många av författarna har gjort flera egna bilderböcker så här finns en stor skatt att fortsätta upptäcka.

Det finns många böcker som gör anspråk på att vara barnets första. Denna kanske inte passar som den allra första men jag kan absolut rekommendera den till barnets första år.

Tack förlaget för recensionsexemplaret.


Din första bok – berättelser, rim och sånger för de minsta
Författare: bland andra Lena Sjöberg, Barbro Lindgren, Klara Persson, Siri Ahmed Backström och Emma AdBåge
Illustratörer: bland andra Eva Eriksson, Benjamin Chaud, Charlotte Ramel, Lena Andersson, Marika Maijala och Jonas Burman
Förlag: Rabén & Sjögren, 2020
ISBN: 9789129724363
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Älskade berättelser i juletid – stämningsfull julläsning för hela familjen

”Älskade berättelser i Juletid – stämningsfull julläsning för hela familjen” är en samling fina berättelser som passar att läsa i juletid. Det som gör samlingen så trevlig är blandningen av tyngre och svårare berättelser och kortare mer lättlästa sådana. Här samsas utdrag ur klassiska sagor och, i alla fall för mig, mindre kända dikter. Några av historierna är lite dystra eller otäcka för det mindre barnet men det finns också andra mer lättlästa och passande stycken att läsa högt för eller tillsammans med ditt barn. Jag uppskattar de många illustrationerna av olika konstnärer som jag upplever som ett måste för att julstämningen ska infinna sig när man läser julböcker/jullektyr. Det är också ett roligt inslag med till exempel den korta biografin av konstnären Ilon Wikland som utbildar både den lilla och stora läsaren. Det är min uppfattning att text och bild går hand i hand och förstärker varandras styrkor och då bilderna kommer från en mängd olika illustratörer så finns här säkert ögongodis som passar de flesta läsarna.

Detta är en fin jultidning att ta med till adventsfirandet eller att ha framme på soffbordet som jullektyr under kommande veckor. Jag blev positivt överraskad över att finna detta guldkorn på Pressbyrån och ser fram emot att läsa igenom de mer barnvänliga delarna tillsammans med mitt barn. Här finns också fin läsning för den unga vuxna liksom för de vuxna läsarna och en samling berättelser är ett smidigt sätt att bli presenterad för kanske kommande favoritförfattare.


Älskade berättelser i juletid : stämningsfull julläsning för hela familjen
Förlag: Orage

Sagor från Mumindalen

I den här samlingsvolymen finns tre berättelsen från Mumindalen. Alex Haridi och Cecilia Davidsson har bearbetat texten från tre av Tove Janssons berättelse och satt ihop det med illustrationer av Cecilia Heikkilä. Vi möter Mumintrollet och hans vänner i Vägen till Mumindalen, Mumintrollen och den magiska hatten och Mumintrollen på hattifnattarnas ö.

Jag har inte läst så mycket av Tove Jansson och kan därför inte jämföra de här bearbetade berättelserna med deras original. Det vore dock intressant att göra. I den här volymen är texterna lätt att läsa och ta till sig. Illustrationerna är mest färglagda men det förekommer även svartvita tuschteckningar. De färglagda är otroligt fina med en tilltalande färgskala; jag kan tänka mig flera av bilderna som tavlor i ett barnrum.

I den första berättelsen möter vi Mumintrollet och Muminmamman i jakt på någonstans att bo. Det är översvämning och svårt att hitta någon bra plats att sova på, men längsmed vägen möter de nya vänner som dela sökandet med dem eller hjälpa dem rätt.

I den andra berättelsen hittar Mumintrollet och hans vänner en hatt som spolats iland efter den senaste stormen. Snusmumriken anar trubbel men de andra bestämmer sig för att spara den. Plötsligt börjar magiska saker hända, hur ska det sluta?

Den tredje berättelserna utspelar sig en het sommardag. Vännerna från Mumindalen bestämmer sig för att ge sig iväg med båten ut mot en ö i havet. När de är där blåser det upp till storm och de måste snabbt ta skydd.

Gemensam för berättelserna är den lilla muminfamiljen och deras vänner. Det är en fin vänskap som visar på individernas egenskaper och hur olikheter är bra. Något annat gemensamt är vatten, främst havet och längtan efter äventyr. Det finns alltid något spännande som väntar om en bara söker efter det. Eftersom texterna är omarbetade (dock oklart för mig hur mycket) blev jag besviken på den tråkiga kvinnosynen. Ett exempel: när vännerna ska ut på utflykt springer Muminmamman runt och fixar och grejar och packar ned mat och badkläder till alla. De andra gör ingenting. När de väl kommer ombord på båten somnar Muminmamman utmattad (medan Muminpappan fixar med båten), för att börja fixa så fort de kommer iland. Då plockar hon fram alla grejer och maten och först när hon är färdig frågar Mumintrollet om hon behöver hjälp. De andra bryr sig inte. Tråkigt.

Jag läste inte så mycket om Mumindalen som barn men har minnen av de ovanstående berättelserna som film. Jag blev positivt överraskad av den här samlingsvolymen. Berättelserna är lagom långa för att läsas i en sittning var, illustrationerna är fantastiskt fina och jag skulle gärna läsa mer av Haridis och Davidssons tolkningar. Och kanske även Janssons original.


Sagor från Mumindalen : efter 3 berättelser av Tove Jansson
Författare: Alex Haridi och Cecilia Davidsson
Illustratör: Cecilia Heikkilä
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789163897498
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Hans Christian Andersens Bästa Sagor

 

Hans Christian Andersens Bästa Sagor är en sagoskatt för den som uppskattar de klassiska sagorna. Förutom de sagor de flesta av oss redan känner till finns några mindre kända berättelser representerade i denna samling. Än en gång slås jag av vikten av bra illustrationer i en barnbok. Jean-Noël Rochuts fantastiska illustrationer som ligger över hela bokuppslag drar in läsaren i berättelsen och inte bara förstärker orden utan stundtals till och med innehar huvudrollen i läsupplevelsen.

Den sjuåriga lyssnaren föredrar ”Den lilla sjöjungfrun” av alla berättelserna. Själv har jag alltid tyckt om ”Den lilla flickan med svavelstickorna” men har också upptäckt och uppskattat ”Granen” väldigt mycket.

 

Några av texterna är omarbetningar och moderniseringar från ”Sagor af H.C Andersen (utgiven år 1900, P.A. Norstedts & Söner). Översättningarna i samlingen har gjorts av ett flertal personer men några av dem är gjorda av Britt G. Hallqvist. Det stora formatet (220×280 mm) och de mäktiga 140 sidorna ger samlingen en rätt inramning.


Hans Christian Andersens bästa sagor
Författare: H C. Andersen
Illustrationer: Jean-Noël Rochut
Antal sidor: 140
Förlag: Ordalaget Bokförlag
ISBN: 9789174692518
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris