Barnboksprats söndagstrea: Odla

Varje söndag tipsar vi om 3 barn- och ungdomsböcker på ett speciellt tema. Sedan vill vi gärna ha era tips! Skriv på din blogg, instagram eller i en kommentar. Tagga gärna @barnboksprat och #barnbokspratssöndagstrea så att vi hittar dina tips.

”Mars, april har knopp i håret. Maj och juni blommar mest.” Årets första vårmånad är här och det börjar klia i de gröna fingrarna. Vad kan vi odla? Hur gör vi? När är det dags? Denna veckas söndagstrea har temat odla!

Vi börjar med en bok för de minsta: Odla med Omar – färger och former i trädgården av Carin Wirsén och Stina Wirsén. Sol, värme och dagar som blir längre. Våren och sommaren är som upplagda f ör äventyr, och för de allra minsta kan det räcka att gå utanför dörren. Omar tar med oss på äventyr i trädgården. Han tittar på nyanser, storlek, färg och form. Han räknar och jämför, funderar och förundras.

För 3-6-åringarna hittar vi Castor odlar av Lars Klinting. Castor och Frippe planterar via bönor och fascineras av vad som växer fram, att det blir nya bönor och något de kan äta. Tillsammans med berättelsen hittar vi fakta som får liv genom de fina illustrationerna.

Sedan har vi Odla med Tuva av Sofi Hjort och Lisa Moroni. Boken vänder sig direkt till barn och är pedagogiskt uppbyggd. Den lär oss mer om växt- och årstidsprocesser, att odla olika saker och om att fascineras över växtkraften i ett litet frö.


Odla med Omar : färger och former i trädgården
Författare: Carin Wirsén
Illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789163894800
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Odla med Tuva
Författare: Sofi Hjort
Illustratör: Lisa Monori
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 9789129687200
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Castor odlar
Författare och illustratör: Lars Klinting
Förlag: Alfabeta
ISBN: 9789150112238
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Vägen till Mormorsvägen

Så klart jag tyckte att en bok med den här titeln var en bok jag ville köpa till mina barnbarn! Även om jag är farmor också. Omslaget är i en fin röd färg och när jag bläddrar för att se om jag gillar illustrationerna blir jag intresserad. Jag tror att den här boken kommer att uppfylla min önskan om att även ögonen ska få sin njutning.

Det här är en saga med överraskande vändningar. Den är full av symbolik och mystik samt en smula spänning med faror som lurar. Och därtill har den en hel del socialrealistiskt innehåll. Boken har både fina och roliga bilder och några intressanta karaktärer.

Flickan, som huvudpersonen heter ända till sista sidan, har en obestämd ålder. Flickan är på väg till mormor som hon ska besöka och ge godis till, för att mormor är förkyld. Men hon har glömt bort vägen. Hon frågar en ”gubbe med hund” och han berättar hur hon ska gå. Flickan följer den långa beskrivningen med många gatunamn och instruktioner att hålla i minnet. Hon går genom områden med gatunamn som antyder vilken typ av område det är. Det är underhållande tydligt att det råder olika stämning i olika områden. Och under vägen berättas till och med om hur just dessa människor, som bor i husen utmed de olika gatorna, är. Farbrorn dyker upp fler gånger under vägen och jag får känslan av att det är något med det som inte stämmer. Flickan blir irriterad ibland när han dyker upp.

Texten är lekfull och mångtydig, men ibland utpekande övertydlig och jag tycker att en hel del stereotyper presenteras, liksom drag av ironi och satir. Jag uppfattar texten som att den generaliserar människor och samtidigt har den en smula intern ton. Det gör mig osäker på vem författaren talar till.

Exempelvis beskriver berättaren detta, när flickan passerar på Krusidullvägen
… och människor som spelar krocket i vita kläder och stora hattar och dricker skär saft på altanerna. Efter den beskrivningen tänker flickan bland annat: Men barnen måste nog vara inne för att de inte ska smutsa ner sig eller få gröna fläckar på kläderna.

På Seniorvägen passerar flickan gamla människor. Där ges denna beskrivning: Det är en gammal man som sitter i en fåtölj och lyssnar på Bob Dylan.
Här bor visst såna som är gamla och sjuka eller har ont någonstans eller ser lite dåligt eller hör lite dåligt. Stackars dom, tänker flickan när hon ser sig omkring på Seniorvägen. Visst har många gamla människor krämpor och vissa är helt enkelt skröpliga, men jag tycker den förmedlade bilden av seniorer är lite ensidig.

I slutet lämnar flickan godiset som hon har med sig, till mormor. När berättaren räknar upp godissorterna nämns smörkola och som om det vore den självklaraste sak i världen sägs i en parentes … (fast det får mormor inte äta) …

Ibland gör flickans tankar under sin vandring mig brydd. Hur kan hon veta, Hur gammal är hon? Eller talar författaren till mig som vuxen via både berättaren och flickan, Hur uppfattar barnen, som jag läser för, det som sägs?

Boken slutar ”lyckligt”, flickan kommer fram till mormor till slut. Hon har inte gått den närmaste vägen. Om berättelsen är ett sätt att beskriva att mormodern och gubben i all välmening vill ge flickan möjlighet att se och erfara och därmed få förståelse för att människor är olika och lever under skilda förhållanden, är det väl en bra ambition som författarna har. Men jag är lite fundersam till sättet det görs på.

Om jag bortser från de övertydligheter jag ogillar, för att jag uppfattar i dem att författaren talar över huvudet på oss och delvis skriver lyssnaren och läsaren på näsan, är det en underfundig, mångbottnad och lite udda berättelse. Det går att tolka bokens handling och budskap som att det är bra och med flickans bästa för ögonen som hon får gå den långa omvägen. Allt hon får se och förstå eller lära sig, som hon inte skulle varit med om ifall hon gått den närmaste vägen. Ungefär som talesättet ”Målet är ingenting, vägen är allt”. Men det är också möjligt att tänka att flickan luras att gå en lång och krånglig omväg som delvis är obehaglig att gå och delvis har någon form av sedelärande inslag.

De barn jag läste för reagerade lite frågande. Fem år och läsvan kanske ändå var för ungt. Det blir intressant att se om de eller jag får ett annat förhållande till boken med tiden.

En annan tanke slår mig. Var författarna bara på bra humör och spånade fram denna historia, för glädjen att skapa och berätta, utan så mycket eftertanke? För det finns mycket uppsluppet över denna bok.

 

Vägen till Mormorsvägen
Författare: Thomas Tidholm
Illustrationer: Anna-Clara Tidholm
Förlag: Alfabeta
ISBN: 9789150120318
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Snöbollen 2018: Kom hem Laila

I dagarna presenterades vinnaren av Snöbollen för den bästa bilderboken som publicerades 2018: Kom hem Laila av Eva Lindström. Motiveringen lyder:

”Vem är Laila? Vart är hon på väg? Och vilka är de som väntar så ivrigt och vill henne så väl? Eva Lindströms bilderbok kom hem Laila öppnar oceaner av längtan i samspelet mellan enstaka, löftesrika textrader och bilder som förenar lätthet och tyngd. Berättelsen kombinerar en lugn men bestämd rörelse med en spänning som gestaltas av resans detaljer och farligheter. Ett bilderboksberättande som förmår reducera text och bild tills det uppstår en plats där tanken kan röra sig fritt.”

Priset delas ut på Littfest, den internationella litteraturfestivalen i Umeå, den 15 mars. I samband med det ställs bilderna från boken ut på Bildmuseet. Priset delas ut av Krumelur – föreningen för unga ord i norr. Det är ett samarbete mellan Umeå Kultur,  Bildmuseet Umeå universitet, Littfest – Umeå Internationella Litteraturfestival, Svenska Tecknare, Kulturföreningen Pilgatan, Länsbiblioteket i Västerbotten samt Mittuniversitetet.

Jag hörde inte talas om den här boken förrän jag läste att den vunnit Snöbollen. Den bristande förkunskapen gjorde mig ganska förvirrad. Vi möter Laila och det verkar som att hon ska få något. En stig och en luftmadrass. Varför då? Var ska boken leda? Lindström använder mycket få ord men illustrerar hela uppslagen. Laila och andra viktiga detaljer är dock så små att de lätt tappas bort. Jag är troligtvis en tråkig vuxen läsare i det här fallet, men vid en första läsning blev jag bara förvirrad och besviken när jag inte förstod. Däremot kan den troligtvis bli bättre vid andra eller tredje läsningen. Då kan fantasin komma igång göra berättelsen mer innehållsrik.

Juryn bakom snöbollen verkar gilla Lindström eftersom hon vann priset även 2011, då med Apan och jag. Jag tycker däremot att det finns många andra bilderböcker från 2018 som hade varit mer välförtjänta av priset.

Tidigare vinnare av priset är:
2011: Apan och jag av Eva Lindström
2012: Molly & Sus av Klara Persson
2013: Om detta talar man endast med kaniner av Anna Höglund
2014: Dom som är kvar av Karin Saler och Siri Ahmed Backström
2015: Småkrypsboll av Tove Pierrou och Joanna Hellgren
2016: Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam
2017: Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg


Kom hem Laila
Författare och illustratör: Eva Lindström
Förlag: Alfabeta
ISBN: 9789150120097
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Kedjan

Jag har haft turen att få recensera boken Kedjan som vann Castorpriset 2017 och är skriven av Sanna Borell.

Boken handlar om relationer mellan människor och beskriver hur vi alla hänger ihop. I början läser vi om Svea och för att knyta ihop säcken så kommer vi tillbaka till henne i slutet. Jag tycker det är fint. Det gör det tydligt att det krävs en by för att uppfostra ett barn, att det inte behöver vara blodsband som knyter oss samman för att ha en relation.

Vi får träffa en rad med karaktärer och får bland annat veta vem som kastar de bästa pinnarna och vem som läser högt för Svea. Borell har genustänk och karaktärerna känns väl genomtänkta och ligger rätt i tiden. De öppnar upp för reflektion och samtal med barnen om de relationer som de har i sina liv. Här ser jag till mina egna barn som har en farmor och en morfar men fattas en mormor och en farfar men har turen att ha andra personer i sina liv att vända sig till om de behöver. Att skratta med och busa med. Som ser dem.

Mina barn tyckte om boken och har velat läsa den flera gånger vilket jag uppskattar och uppmuntrar.

Boken har färgglada och fina illustrationer av Borell själv som arbetar som frilansande illustratör och då främst barnböcker. På baksidan kan man läsa att det är en ”råttan-på-repet-historia” och det stämmer.

Språket känns tydligt och är uppdelat så vänstersidan beskriver vem som står i centrum och högersidan dess känslor och tankar. Mer beskrivande. Högersidan ställer också en fråga som leder oss vidare i texten och boken. Det gör att boken blir en ”råttan på repet” historia och för läsaren framåt.


Titel: Kedjan

Författare: Sanna Borell

Illustratör: Sanna Borell

Förlag: Alfabeta Bokförlag

ISBN: 9789150120394

Antal sidor: 24

Köp: T. ex. hos Adlibris eller Bokus

Recensionsexemplar från förlaget.

Morkels alfabet

”Alla har sitt eget alfabet … Det kan ta lång tid att tyda bokstäverna.”

Morkels AlfabetMin första recension på Barnboksprat blir om ett övergivet barn med massor av bokstäver inom sig.

Det är Morkels lappar som leder Anna till honom, och när de hittar varandra delar de orden. Det är en svindlande kärlekshistoria, en lustfylld lek med ord och en mycket sorglig berättelse. För som i alla Stian Holes böcker finns sorgen närvarande. En ängslan som skapar en tät och angelägen stämning. Det låter tungt, men ger snarare ett djup till en berättelse som också präglas av ljus, glädje och samhörighet.

Egentligen vet vi inte så mycket om Morkel, barnet som kan härma fåglar och ristar ord i trädstammen vid trädkojan. Anna skymtar tydligare, hennes nyfikenhet och vilja att komma nära klasskompisen som går sina egna vägar och som ingen varken verkar fråga efter eller ta hand om. Hennes hjärta bultar högljutt på varje sida, barn som vuxen som någonsin förälskat sig känner igen sig. Känner igen otåligheten, önskan att tiden ska stå still, och rastlösheten varje sekund utan den andra. Och så tomheten när någon är borta. Drömmarna, minnena och återföreningens lycka.

Stian Hole lyckas plocka fram det innersta i sina karaktärer. Hans särpräglade stil, som drar åt det fotografiska, rymmer så mycket:

Bild ur Morkels alfabet

Här kan du läsa lite om hur Stian Hole tänker kring sitt arbete och sina illustrationer – ett riktigt intressant inlägg för den barnboksnördiga!

Omslagsbilden, med fokus på Morkels ögon, är typisk. Alla outtalade känslor som även i texten får vara ifred, bara skymta. I den här boken ryms två barn och så många barndomar.


Morkels alfabet
Författare: Stian Hole
Förlag: Alfabeta (2016)
ISBN: 9789150117509
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris