Andy Griffiths, en av skaparna bakom Vår trädkoja-böckerna, har här slagit sig ihop med illustratören Bill Hope och skapat ett knasigt, roligt och fint äventyr.
Berättelsen följer “jag” och “du”, som tillsammans ger sig av till De borttappade sakernas land för att uppleva ett äventyr och leta efter en försvunnen turmaskot (en hartass) samt ett marsvin. På vägen möter de flera underligt roliga och smått galna figurer, som Kalle Knogskalle och en tjurig tjur, och hamnar i diverse farliga situationer … bland annat med köttätande sköldpaddor.
Jag upplever berättelsen som en modern, mer upphottad och betydligt knasigare version av Trollkarlen från Oz. Huvudpersonerna hamnar i en främmande värld och söker efter något, samtidigt som de längs vägen möter andra karaktärer som också letar efter något, en vän, sitt humör eller en skatt, och som slår följe med dem. För den som har läst Julegrisen av J.K. Rowling finns också vissa igenkännbara drag, med huvudpersoner i en värld där borttappade saker samlas. Skillnaden här är att allt är betydligt mer vrickat och humoristiskt.
Precis som i Vår trädkoja-böckerna är samspelet mellan text och bild centralt. Sidorna är luftiga och innehåller lite text på varje uppslag. Samtidigt är språket väl avvägt, gestaltande och ofta drivet av dialog. Fokus ligger på framåtrörelse och humor, och text och bild samspelar på ett sätt som driver berättelsen framåt. Det gör boken lättläst utan att den känns barnslig eller förenklad.
För den som letar efter en rolig och lättläst bok som får en att skratta högt och som är snabb att plöja igenom, passar den här utmärkt. Har man tidigare läst böckerna om Terry och Andy och deras trädkoja är detta definitivt en bok värd att läsa också.
Sir Quentin Blakes illustrationer bär så mycket av berättelsens humor och händelser. Omslaget är färgstarkt och tilltalande. De svartvita teckningarna är uttrycksfulla och ger en känsla av rörelse. I karaktärernas drag syns tydligt om de är elaka, snälla eller lekfulla. Många har sagt det tidigare men jag måste säga att jag beundrar Blakes teknik och tolkning av Roald Dahls värld som fångar essensen i berättelsen.
Berättelsen känns så nära – den blandar fantasi med verklighet på ett sätt som gör att man både drömmer och minns. För mig är det en berättelse som inte bara underhåller utan också berör på djupet.
