Jag och alla

Jag och alla är en bok jag blir glad av att läsa. På ett fint sätt beskriver den det sällsamma samspelet mellan där vi är, det vi gör, det vi ser och vart våra tankar om detta för oss. Det är mäktigt och viktigt.

I berättelsen möter vi tio barn. Vi får veta vad de tänker samtidigt som de gör vanliga saker i livet. Situationerna som barnen befinner sig i är fristående från varandra. Men alla sidor avslutas med en tanke som leder över till nästa sida och det barnets funderingar.

Olivia sitter med kinden mot sin mammas rygg och tänker.

Jag tänker på någon som sitter någon helt annanstans och tänker helt andra tankar. Kanske tankar jag aldrig har tänkt och aldrig kommer att tänka.

I en kohage med kor står det barn i gula västar och jag undrar hur det känns att vara en av dem, att vara ett barn som hälsar på en ko.

Följaktligen handlar nästa sida om Musse som ligger på en ko och lyssnar på bonden och morfar när de pratar med varandra. Musse vill ha en traktor när han blir stor.

En grön eller en gul. Eller en röd som åker långt borta på andra sidan vägen och som jag ser om jag öppnar ögonen. Jag undrar hur det känns att vara den som sitter där i traktorn och kör.

Författaren berättar om barn som befinner sig nära varandra i den verklighet som vi alla kan se eller uppfatta. Men när vi får följa deras tankar förefaller det ibland som att de lever i vitt skilda världar. De ser varandra och tänker på varandra. Men hur de har det generellt och just idag påverkar hur de tänker och förhåller sig samt hur nära eller långt bort de känner sig från varandras verkligheter.

– Jag älskar dig farmor säger jag med munnen mot stenen.
På andra sidan buskarna dundrar ett tåg förbi
Jag undrar om det sitter någon på det tåget som har en farmor som bara lever och lever och inte alls är död.

 Eller

 Det känns som om de är så långt borta. Nästan som i en annan värld.
Jag undrar hur det är att vara där ute idag. Att vara ett barn som cyklar i solen och inte är ett enda dugg sjuk.

Jag tror att de här korta berättelserna hjälper lyssnaren och läsaren en bit på vägen till att förstå världen; att vi är och tänker olika och att den egna tankevärlden för den skull inte är konstig. En barnbok som handlar om en typ av parallella verkligheter kan tyckas behandla ett komplicerat och djupt ämne. Men det är inte komplicerat i denna bok. Författaren lyckas att enkelt och direkt skildra de här barnens spontana tankar på ett sätt som också är gripande. Dessutom relaterar texten och bilderna till flera dimensioner av livet och den berör prövande ämnen som sorg, könsidentitet, ilska, kärlek och främlingskap.

Jag vill drista mig till att påstå att denna till synes enkla bilderbok mycket väl skulle kunna utgöra utbildningsmaterial för vuxna i ämnet mellanmänskliga relationer och konflikthantering. Jag tycker att Jag och alla beskriver att vi möts och samtalar i en beskuren värld eftersom det sker utanför vars och ens tankevärld. Så hur kan en människa förstå en annan människa? Det är förunderligt. Och så härligt att få berättat om, ur just de här tio barnens perspektiv.

Stundtals ler jag när jag läser, som av glädjen att få en gåva. Upplevelsen påminner mig om de poetiskt, prosaiskt formulerade exaktheter jag brukar le åt när jag läser Bodil Malmsten. Utan omformuleringar eller omständliga förklaringar. Det ogripbara träder fram.


Jag och alla
Författare: Ylva Karlsson
Illustrationer: Sara Lundberg
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 9789129715965
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Tack för recensionsexemplar från förlaget!

Tanten och två andra begåvade kvinnor, Internationella kvinnodagen till ära

Något så retro som en pensionatsvistelse är i fokus i denna berättelse. Frans är tillsammans med sina föräldrar på väg till en sommarvistelse på ett gammalt pensionat. Frans har inte stort förtroende för de vuxna runt honom och på ett knökfullt tåg utan möjlighet att hitta sittplatser möter han Tanten. Frans föräldrar häpnar och tycker att Tanten är lite för mycket, men tar emot de sittplatser hon erbjuder. Men Frans, som sitter och talar med Tanten i en annan kupé eftersom hon markerat flera platser med sina stora hattar, blir intresserad.

… Frans begrep att han inte tänkt tillräckligt djupt på saker och ting. Han kände sig ytlig men samtidigt – till sin stora förvåning – absolut redo att för en gångs skull lära av en annan människa. …

Trots att berättelsen på ytan främst beskriver en serie upptåg som drabbar pensionatsgästerna och som Frans och Tanten spelar någon roll i, har handlingen egentligen mindre betydelse än dialogerna. Även om det händer saker i en strid ström hamnar det i skuggan av de olika karaktärernas sätt att bete sig och reagera i situationen.

Tanten och Frans

Fröken Andersson, också kallad Tanten, är annorlunda och skulle betraktas som det även idag och inte bara enligt 70-talets tant- och kvinnonorm. Jag tycker att hon är som den där friska fläkten jag kan längta efter i många av livets sammanhang. Hon vågar och gör fast hon vet att det kan bli obekvämt, hon ser och förstår vad som ligger bakom karaktärernas olika beteenden och hur hon kan göra för att rucka på givna och tagna roller. Det kanske inte alltid ser så ut, men hon vill alla väl. Dessutom har hon en framtoning som kan uppfattas som självsäker, men faktum är snarare att hon drivs av viljan att göra världen, människorna och livet bättre för alla, inklusive sig själv. Det betyder inte att hon tycker livet är lätt eller enbart glatt, hon tycker däremot att det är viktigt att en person får vara sig själv, likväl som den bör lära sig att se saker ur olika perspektiv och filosofera över väsentligheter i livet. Pensionatsgästerna förfasar sig dock emellanåt, fastän författaren sammantaget har givit Tanten den önskvärda kombinationen av karaktärsdrag det innebär att vara en både påhittig, smart, stark, krävande och ödmjuk kvinna.

Berättelsen slutar med en seger för alla skulle man kunna säga. Och som avslutning är Tanten och Frans ute och ror och filosoferar på sjön:

… – Fast en del är lite vissna förstås. . ., sa Frans.
Tanten rodde några tag igen med fundersamt utseende.
Årtullarna gnisslade.
Näärå . . . dom är lite specifika bara . . . lite för sig . . . och det måste man förstå.
– Hmmm, sa Frans tvivlande. Fast Gulle är i alla fall botten.
Tanten funderade allvarligt, det syntes.
– Han är lite felprogrammerad . . . Men det ska vi nog rätta till! sade hon optimistiskt. …

Delvis retro är även språket. Det framkommer att Tanten är från Sumpan (Det vill säga Sundbyberg utanför Stockholm) och när hon talar är det oftast skrivet som den slangen hon använder låter. Däremellan är det fina formuleringar med gestaltande beskrivningar som ger mig bilder med nyanser. Språket förmedlar också det outtalade genom att det som inte sägs i dialogerna ändå träder fram och det innehåller också en hel del genuint reflekterande och filosoferande passager.

Maria Gripe levde 1923-2007. Hon skrev 38 böcker som ofta handlade om sökande efter identitet och omgivningens rollförväntningar Bland annat böckerna om Hugo och Josefin och om Elvis. Maria Gripe menade att hon inte skrev barnböcker utan om barn för alla åldrar. Hon fick många fina priser för sitt författarskap. Böckerna översattes till cirka 30 olika språk och var för det mesta illustrerade av Harald Gripe som var Maria Gripes man.

Tanten som är skriven 1970 lästes in av Margaretha Krook (1925-2001) och detta spelades in för Sveriges Radio. I min familj skrattade våra föräldrar lika mycket som min syster och jag. Hennes tolkning av karaktären Tanten var suverän och gjorde berättelsen i det närmaste hysteriskt rolig.

I Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (www.skbl.se) kan du läsa mer om Maria Gripe och Margaretha Krook


Tanten
Författare: Maria Gripe
Illustrationer: Anders Sten
Förlag: Bonniers juniorförl (1980)
(ISBN: 9148502359)
Du kan till exempel låna den på bibliotek, eller som jag köpa den på ett antikvariat som Bokbörsen

Vägen till Mormorsvägen

Så klart jag tyckte att en bok med den här titeln var en bok jag ville köpa till mina barnbarn! Även om jag är farmor också. Omslaget är i en fin röd färg och när jag bläddrar för att se om jag gillar illustrationerna blir jag intresserad. Jag tror att den här boken kommer att uppfylla min önskan om att även ögonen ska få sin njutning.

Det här är en saga med överraskande vändningar. Den är full av symbolik och mystik samt en smula spänning med faror som lurar. Och därtill har den en hel del socialrealistiskt innehåll. Boken har både fina och roliga bilder och några intressanta karaktärer.

Flickan, som huvudpersonen heter ända till sista sidan, har en obestämd ålder. Flickan är på väg till mormor som hon ska besöka och ge godis till, för att mormor är förkyld. Men hon har glömt bort vägen. Hon frågar en ”gubbe med hund” och han berättar hur hon ska gå. Flickan följer den långa beskrivningen med många gatunamn och instruktioner att hålla i minnet. Hon går genom områden med gatunamn som antyder vilken typ av område det är. Det är underhållande tydligt att det råder olika stämning i olika områden. Och under vägen berättas till och med om hur just dessa människor, som bor i husen utmed de olika gatorna, är. Farbrorn dyker upp fler gånger under vägen och jag får känslan av att det är något med det som inte stämmer. Flickan blir irriterad ibland när han dyker upp.

Texten är lekfull och mångtydig, men ibland utpekande övertydlig och jag tycker att en hel del stereotyper presenteras, liksom drag av ironi och satir. Jag uppfattar texten som att den generaliserar människor och samtidigt har den en smula intern ton. Det gör mig osäker på vem författaren talar till.

Exempelvis beskriver berättaren detta, när flickan passerar på Krusidullvägen
… och människor som spelar krocket i vita kläder och stora hattar och dricker skär saft på altanerna. Efter den beskrivningen tänker flickan bland annat: Men barnen måste nog vara inne för att de inte ska smutsa ner sig eller få gröna fläckar på kläderna.

På Seniorvägen passerar flickan gamla människor. Där ges denna beskrivning: Det är en gammal man som sitter i en fåtölj och lyssnar på Bob Dylan.
Här bor visst såna som är gamla och sjuka eller har ont någonstans eller ser lite dåligt eller hör lite dåligt. Stackars dom, tänker flickan när hon ser sig omkring på Seniorvägen. Visst har många gamla människor krämpor och vissa är helt enkelt skröpliga, men jag tycker den förmedlade bilden av seniorer är lite ensidig.

I slutet lämnar flickan godiset som hon har med sig, till mormor. När berättaren räknar upp godissorterna nämns smörkola och som om det vore den självklaraste sak i världen sägs i en parentes … (fast det får mormor inte äta) …

Ibland gör flickans tankar under sin vandring mig brydd. Hur kan hon veta, Hur gammal är hon? Eller talar författaren till mig som vuxen via både berättaren och flickan, Hur uppfattar barnen, som jag läser för, det som sägs?

Boken slutar ”lyckligt”, flickan kommer fram till mormor till slut. Hon har inte gått den närmaste vägen. Om berättelsen är ett sätt att beskriva att mormodern och gubben i all välmening vill ge flickan möjlighet att se och erfara och därmed få förståelse för att människor är olika och lever under skilda förhållanden, är det väl en bra ambition som författarna har. Men jag är lite fundersam till sättet det görs på.

Om jag bortser från de övertydligheter jag ogillar, för att jag uppfattar i dem att författaren talar över huvudet på oss och delvis skriver lyssnaren och läsaren på näsan, är det en underfundig, mångbottnad och lite udda berättelse. Det går att tolka bokens handling och budskap som att det är bra och med flickans bästa för ögonen som hon får gå den långa omvägen. Allt hon får se och förstå eller lära sig, som hon inte skulle varit med om ifall hon gått den närmaste vägen. Ungefär som talesättet ”Målet är ingenting, vägen är allt”. Men det är också möjligt att tänka att flickan luras att gå en lång och krånglig omväg som delvis är obehaglig att gå och delvis har någon form av sedelärande inslag.

De barn jag läste för reagerade lite frågande. Fem år och läsvan kanske ändå var för ungt. Det blir intressant att se om de eller jag får ett annat förhållande till boken med tiden.

En annan tanke slår mig. Var författarna bara på bra humör och spånade fram denna historia, för glädjen att skapa och berätta, utan så mycket eftertanke? För det finns mycket uppsluppet över denna bok.

 

Vägen till Mormorsvägen
Författare: Thomas Tidholm
Illustrationer: Anna-Clara Tidholm
Förlag: Alfabeta
ISBN: 9789150120318
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Mitt hav

”Det här är vi”
En säl, en mås och en krabba som visar var de bor och vad och vilka som finns att se där.

Med få ord och enkla men innehållsrika bilder får vi se havet, några fåglar på stranden och några i vattnet. I havet och på stranden bor inte bara enskilda fiskar och fisk i grupp utan också mindre djur och riktigt stora.

De få orden i kombination med de fantasifulla och verklighetstrogna bilderna levererar fakta och personporträtt som gör alla bokens karaktärer till individer. Det är Sälen som är berättaren och hen är med och presenterar vartannat uppslag på något vis. Författaren får med detta oss läsare att känna oss personligen inbjudna och guidade under ett besök vid havet och stranden och bland de som bor där.

Den här boken med sina dämpade färger, stillsamma men uttrycksfulla bilder och matta yta drog uppmärksamheten till sig bland massor av läckert exponerade barnböcker trots sitt blygsamma format. Den är i samma storlek som många pekböcker och vänder sig till barn mellan 0 och 3 år, men den engagerade även en storasyster. Det finns mycket för ett litet barn att titta på och upptäcka, men tycker barnen om djur och natur räcker den till även för de som är över tre år.

När jag läste igenom denna lilla tilltalande bok blev jag påmind om ett foto av en uttrycksfull teckning som jag fick i mobilen i höstas. Den föreställde ”Världens sötaste säl” och var ritad av min 4-åriga läskompis. Sälen på teckningen skulle absolut kunna vara en bra kompis till sälen som är bokens berättare.

Mitt hav är en naturbok vilket beskrivs med att den är gjord av naturpapper och tryckt med miljövänliga tryckfärger.

I naturboksserien finns tre andra böcker av samma författare: Min trädgård, Min skog och Min lilla sjö.

Text, illustration och layout av Katrin Wiehle
Bokförlaget Opal AB, 2017
Översättning Dorothea Hygrell
ISBN 9789172999046

Du kan till exempel köpa den på Adlibris eller Bokus

Barnboksprat i begynnelsen

Jag hittade just en gammal bild jag tyckte var rolig. En screenshot av Barnboksprat alldeles i begynnelsen i april 2009. Jag hade nyligen fått barn och börjat läsa barnböcker och ville dokumentera på något sätt. Kolla:

Jag vidareutvecklade ju det där temat (bloggens utseende) sen och Malin Skals ritade loggan när hon kom ombord, den som fortfarande pryder toppen idag. Men temat sa vi farväl till för att det inte riktigt hängde med i tiden, mycket har ju hänt med webbutveckling sedan 2009…

Det är ju sjukt många saker runtomkring själva bloggen i den där bilden som får mig galet nostalgisk (Ubuntu! Firefox! Min gamla blogg! osv!), men jag ska inte uttråka er med allt det utan nöjer mig med att bara peka på att Barnboksprat inte ens hade fått sin domän ännu utan låg på barnboksprat.dagar.se. Ojojoj. Det hinner hända en del på åtta år.