Godismysteriet på Flamsendalskolan

Godismysteriet på Flamsendalskolan är del 2 i serien om barnen på Flamsendalskolan. Jag hade inte läst del 1 men det spelade ingen som helst roll utan jag kastades enkelt in i skolans värld.

Det är Vera som berättar om skolan genom hennes dagbok. En dag när klassen går till biblioteket så upptäcker de en jättehög med godispapper bakom några hyllor. Bibliotekarien Maj-Britt blir superarg om man har godis med sig in till biblioteket och hon beslagtar allt i en stor låda så Vera och de andra förstår inte vem som lyckats smuggla med sig godis eller hur de ens vågade äta det där! De blir rädda att Maj-Britt ska stänga biblioteket och bestämmer sig för att lösa mysteriet.

Precis som många andra barnböcker numera innehåller denna förutom mer vanliga illustrationer också repliker och kommentarer med lite skojigare typsnitt samt roliga förklarande bilder och bildtexter. Det blir lite mer variation i läsandet och min erfarenhet är att barnen gillar dessa böcker.

Jag uppskattar den också, den är rolig och spännande med mysteriet att lösa och karaktärerna är lagom knäppa och skojiga att följa. Meningarna är enkla att läsa och de många illustrationerna gör varje sida intressant vilket förhoppningsvis får läsaren att stanna kvar i boken. Vardagssituationer med igenkänning varvas med galna upptåg och man hinner aldrig bli uttråkad under läsningen. Tredje delen om gänget på skolan, Förklädd gris på Flamsendalskolan, kommer nu i oktober så skynda dig att läsa del 1 och 2 innan dess!


Godismysteriet på Flamsendalskolan
Författare & illustratör: Gabi Frödén
Serie: Flamsendalskolan (del 2)
Förlag: Bonnier Carlsen (2026)
ISBN: 9789179799977
Antal sidor: 96
Ålder: 6-9 år
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus
Recensionsexemplar från förlaget.

Var bor Sara?

Det här är en varm bok om barns funderingar på vart förskolläraren Sara egentligen bor någonstans. Jag som jobbar på förskola kan känna igen mig i detta och har många gånger fått höra barns kommentarer som tror att vi som jobbar på förskolan faktiskt också bor på förskolan.

På en utflykt tillsammans kommer barnen med olika förslag utifrån platsen de är på. Kanske bor Sara i trädet, som ekorrarna?  I en myrstack? I en glasskiosk? Eller varför inte i ett ninjatempel? Jag gillar verkligen att man gått utanför boxen och inte enbart valt att fundera på olika djurs boplatser utan också väva in platser som man kanske i första hand inte tänker på. Åtminstone inte som vuxen.

David Henson som illustrerat bilderna fångar mig och får boken att lyfta genom sitt bildspråk. Så när jag läser att han tilldelas Lennart Hellsing- stipendiet 2026 blir jag inte förvånad. Text och bild samspelar och gör boken både varm och humoristisk.

En bok som öppnar upp för samtal om hur man kan bo, och att det ser olika ut för olika människor, precis som det gör för djur.

 

 

Titel: Var bor Sara?

Författare: Emma Henson

Illustratör: David Henson

Förlag: Opal förlag

Ålder: 3-6 år

År: 2026

ISBN: 9789172269538

Vampyrfarfars berättelser

Det finns böcker som blir som små världar – sådana man vill stanna kvar i, bläddra fram och tillbaka och upptäcka på nytt. Vampyrfarfars berättelser av Mauri och Tarja Kunnas (1991) är precis en sådan bok.

Hos familjen Drakula är det inte riktigt som man tänker sig. Vampyrfarfar håller envist fast vid de gamla traditionerna – han sover i kista, undviker vitlök och ger sig ut i natten för att skrämmas. Resten av familjen är inte alltid lika imponerad. Samtidigt händer det märkliga saker i byn: hattar försvinner, blommor rycks upp och gamla skjul börjar brinna. Någon ligger bakom alla dessa nattliga upptåg, och berättelsen rör sig framåt som ett lekfullt mysterium fyllt av färgstarka figurer.

Och det är just här Kunnas är så finurlig. Han tar allt det som skulle kunna vara lite läskigt – vampyrer, nattliga väsen, mörker – och förvandlar det till något varmt och roligt. Figurerna blir smått tokiga, lite röriga och väldigt mänskliga. Det finns inget som egentligen skrämmer, bara sådant som får en att le.

Bilderna gör nästan halva jobbet. De är fulla av detaljer, små berättelser i berättelsen, och det går knappt att läsa “klart” en sida innan man fastnar i något nytt. Någon i bakgrunden som gör något oväntat, en liten figur man inte sett förut – det finns alltid mer att upptäcka.

Och kanske är det där bokens styrka verkligen märks. När vi sitter tillsammans – en elvaåring, en femåring och jag – så läser vi egentligen tre olika böcker samtidigt. Barnen skrattar åt det knasiga och följer mysteriet, medan jag både upptäcker berättelsen och ser det de redan känner igen. Det blir en gemensam stund, men med olika ingångar.

Vampyrfarfars berättelser är tyvärr inte längre i tryck, men det är en bok som lever vidare ändå – genom högläsning, genom minnen, och genom att upptäckas på nytt i en annan tid i livet. Och kanske är det just det som gör den så speciell: att den rymmer både det nya och det igenkända, det tokiga och det trygga – allt på samma gång.

De borttappade sakernas land

Framsidan till boken visar de tecknade huvudpersonerna, med lådor på huvudet och bokens titel.

Andy Griffiths, en av skaparna bakom Vår trädkoja-böckerna, har här slagit sig ihop med illustratören Bill Hope och skapat ett knasigt, roligt och fint äventyr.

Berättelsen följer “jag” och “du”, som tillsammans ger sig av till De borttappade sakernas land för att uppleva ett äventyr och leta efter en försvunnen turmaskot (en hartass) samt ett marsvin. På vägen möter de flera underligt roliga och smått galna figurer, som Kalle Knogskalle och en tjurig tjur, och hamnar i diverse farliga situationer … bland annat med köttätande sköldpaddor.

Jag upplever berättelsen som en modern, mer upphottad och betydligt knasigare version av Trollkarlen från Oz. Huvudpersonerna hamnar i en främmande värld och söker efter något, samtidigt som de längs vägen möter andra karaktärer som också letar efter något, en vän, sitt humör eller en skatt, och som slår följe med dem. För den som har läst Julegrisen av J.K. Rowling finns också vissa igenkännbara drag, med huvudpersoner i en värld där borttappade saker samlas. Skillnaden här är att allt är betydligt mer vrickat och humoristiskt.

Precis som i Vår trädkoja-böckerna är samspelet mellan text och bild centralt. Sidorna är luftiga och innehåller lite text på varje uppslag. Samtidigt är språket väl avvägt, gestaltande och ofta drivet av dialog. Fokus ligger på framåtrörelse och humor, och text och bild samspelar på ett sätt som driver berättelsen framåt. Det gör boken lättläst utan att den känns barnslig eller förenklad.

För den som letar efter en rolig och lättläst bok som får en att skratta högt och som är snabb att plöja igenom, passar den här utmärkt. Har man tidigare läst böckerna om Terry och Andy och deras trädkoja är detta definitivt en bok värd att läsa också.


De borttappade sakernas land
Författare: Andy Griffiths, Bill Hope
Illustratör: Bill Hope
Översättning: Caroline Bruce
Serie: Adventures unlimited (del 1)
Förlag: Alfabeta (2025)
ISBN: 9789150123197
Antal sidor: 306
Ålder: 9-12 år (men min 7-åring tyckte också om den)
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus

Jojjes ljuvliga medicin

Bild från förlagets hemsida

Jojjes ljuvliga medicin är en av Roald Dahls mest lästa berättelser. Den har allt som kännetecknar hans stil: överdrifter, svart humor och en liten dos magi som många barn älskar. Quentin Blakes illustrationer kompletterar texten perfekt – de är uttrycksfulla, busiga och fångar kaoset i Jojjes experiment.

Jojjes mormor är en överdrivet osympatisk figur i klassisk Dahls stil, en vuxen som bara retar, skrämmer och plågar sitt barnbarn. En dag har Jojje lite extra tråkigt och får en snilleblixt: Han blandar ihop en högst speciell medicin som är tänkt att göra mormor snäll. Resultatet blir minst sagt oväntat.

Boken publicerades 1981 och känns på många sätt som ett barn av sin tid. Historien om att en elak person som “får smaka på sin egen medicin” är ett tema som förekommer i många kulturer, men som kanske inte känns lika självklart idag. Samtidigt är det just detta som fascinerar många barn: friheten i att fantisera om en värld där reglerna vänds upp och ner och där barnet är den som driver handlingen framåt.

Jojjes experiment börjar i frustration men utvecklas snabbt till ett bubblande kaos som är roligt att läsa högt. Språket och layouten är enkla och roliga vilket gör att barn har lätt att föreställa sig de tokiga ingredienserna som hamnar i grytan – från tandkräm till tvättmedel och saker som definitivt inte hör hemma i en kastrull. Det öppnar ofta för fniss och samtal om vad som är roligt att fantisera om och vad som är bäst att låta bli i verkligheten.

Boken passar för barn 9–12 år, men som alltid det beror mycket på läsvana och humor. Den kan vara lång för att läsas i ett svep men några kapitel per kväll är lagom för att hålla spänningen vid liv. Precis som många andra av Dahls böcker, fungerar Jojjes ljuvliga medicin bra både för högläsning och egen läsning. Det skapar möjligheter att prata om humor och normer i olika generationer och kulturer samt berättelser förändrats över tid.

Jojjes ljuvliga medicin är en lek med fantasi och konsekvenser – en påminnelse om att barnlitteratur får vara busig, vilt och lite farligt på låtsas. Här är det barnets fantasi som har makten.


Jojjes ljuvliga medicin

Text: Roald Dahl
Illustration: Sir Quentin Blake
Översättare: Meta Ottosson
Formgivare: Donna Hellberg
Förlag: Bookmark (2026)
ISBN: 9789190006962
Antal sidor: 130

Recensionsexemplar från förlaget. Köp: t.ex. hos: Adlibris eller Bokus