Jenka och jag är en av årets Augustprisnominerade böcker och jag kan absolut förstå varför!
Uno hänger med pappa till sjukhuset för att Roffe ska dö. Roffe är typ Unos f.d. bonusfarfar och de har bara träffats nÃ¥gra gÃ¥nger men Uno hänger pÃ¥ för att pappa ska bli glad, eller inte ledsnare i alla fall. PÃ¥ sjukhuset är det trÃ¥kigt, Roffe bara sover och han delar rum med en jobbig glasögongubbe. Uno gÃ¥r till dagrummet och zappar runt pÃ¥ tv:n. Han hittar en gÃ¥ngtävling och börjar vicka pÃ¥ rumpan precis som de gör. DÃ¥ kommer ett annat barn in där och Uno fÃ¥r halvt panik och förbereder sig pÃ¥ att bli utskrattad. Men Jenka skrattar inte – hon frÃ¥gar om hon fÃ¥r vara med!
Uno brukar ha svårt att prata med folk han inte känner och i skolan klagar alla på att han är så tyst. Men med Jenka blir allt så enkelt och Uno och Jenka leker hur mycket som helst. Han tjatar på pappa om att åka tillbaka till sjukhuset och de leker igen men en dag när de kommer dit är Jenka inte där. Hur ska Uno hitta henne nu? Han vet bara att hon bor i ett gult hus på nr 13. Och pappa verkar inte tro att Jenka finns på riktigt.
Jenka och jag är verkligen charmig, rolig och viktig pÃ¥ en och samma gÃ¥ng. Lite sÃ¥ där förnuftig som vissa klagar pÃ¥ att barnböcker är men som jag tycker är bra. Döden avhandlas med ett barns enkla ögon: ”Roffe brydde jag mig inte sÃ¥ mycket om, jag hade bara träffat honom nÃ¥gra gÃ¥nger förut. Men det var förstÃ¥s synd att han skulle dö.” Det är mycket humor: ”Nonna [farmor] har foton pÃ¥ alla sina gamla pojkvänner pÃ¥ toaletten. Det är där riktig skit hör hemma, säger hon.”
Uno har tydliga svårigheter med det sociala men Jenka lyckas prata hans språk och de blir bästa vänner på 0-100. Syskonavundsjuka behandlas då Uno har en bebis-lillebror som är både ful och jobbig och hemma hos Uno är det både bråk och kärlek så som i många vanliga familjer och när Uno försöker vara snäll blir det ibland tokigt.
Boken är utmärkt för högläsning men passar även bra att läsa själv med korta kapitel och enkla meningar. Som många moderna barnböcker innehåller den en del svordomar men de känns ok och rimliga i sammanhanget. Lindell har även illustrerat boken och hennes stil är härlig och särskilt skrattar jag åt hur ful lillebror är. Bebisföräldrar håller alltid sina avkommor högt men jag håller med Uno om att alla inte är det. Oavsett om Jenka och jag vinner Augustpris eller inte så tycker jag att ni ska läsa den!
