Inte som ni av Sheila Kalusumu är en berättelse om rasism, att höra till, vänskap, mod att stå upp för sig själv men även att våga berätta när saker inte är bra.
Berättelsen börjar när Naki och hennes familj flyttar från Farsta till ett mindre samhälle och hon går från att vara ”som alla andra” till att vara den enda svarta i sin årskurs med bara en annan svart tjej i samma skola. Hon är inte som de andra och får lida för det.
I boken behandlar Kalusumu både vardagsrasism som till exempel att tjejerna i nya klassen känner på Nakis hår utan samtycke och kommenterar hur mörk Nakis hud är och att sminket nog inte passar på henne när de kör övernattning tillsammans. Även bland de vuxna märks vardagsrasismen tydligt där stereotypiska uppfattningar lyser igenom angående huruvida Nakis pappa skulle kunna vara den nya restaurangägaren vilket får mig att boken igenom förvänta mig att något hemskt ska hända restaurangen eller pappan, och ger flashbacks till när min egen pappas gatugrill brändes ner.
Men boken har även med uttalad rasism och rasistisk mobbning där vissa klasskamrater i nya klassen, och då speciellt plågorna Lukas och Amir, gör gorillaljud när de ser Naki i matsalen och säger att hon kanske har glömt sin banan; skriver ”Åk hem” på fasaden och det tydligt är riktat mot Naki; och kastar sand i hennes hår, samt kallar henne för n-ordet. Även Nakis lillebror, Nelson, blir kallad ”jävla apa” under fotbollsträningen vilket visar att, även om det är värst för Naki, så är problemet mer utbrett än hennes plågoandar.
Just det här att även vardagsrasism utan elak intention utgör en stor del av berättelsen tycker jag är extra viktigt. De flesta förstår ju att mobbning och uttalat rasism inte är okej, men många i målgruppen (och tyvärr även äldre) förstår inte alltid hur det kan nöta ner en person att hens gränser inte respekteras och att hens ”annorlundahet” anmärks på. Det är viktigt att sådant tas upp och viktigt att läsa litteratur som tar upp hur det känns att vara på mottagarsidan av liknande kommentarer eller agerande. Hur sårande det är och vad det gör med en människa att alltid känna sig lite utanför, lite annorlunda, inte helt accepterad. Det är inte konstigt att Naki längtar tillbaka till Farsta och sina kompisar där, skolan med en mer blandad sammansättning av ursprung och hudfärg, och den underbara Afrikadagen – där Naki kan vara sig själv fullt ut, där hon tänker: ”Jag passar in precis som jag är”, vilket blir extra starkt när hon innan gått igenom en fas där hon försökte bli som ”de andra” genom att platta håret, kasta sitt Afrika-halsband och rensa sitt sovrum på allt som har med Afrika att göra.
Men det är även fint att boken visar hur det går att lära sig vad som är fel och hur det visar sig att de vänner som ville väl men agerade fel och sedan verkade hata henne, blev lurade av Lukas och Amir att Naki själv sagt elaka saker om dem. Att det går att lära sig och arbeta upp en förståelse för vad som inte känns bra för den andra, och hitta vägar för att bättra sig och arbeta på sig själva och därmed vänskapen.
Det känns även viktigt att boken tar upp vilken skillnad det gör inom huvudpersonen när läraren äntligen säger ifrån på riktigt och hur ont det gör när läraren i nästa stund blundar för det som händer och inte verkar vilja se vad som sker.
Alla vill vi höra till, hitta vårt hemma och känna oss omtyckta för den vi är, inte för hur vi ser ut, vår hudfärg, hår eller ursprung, och den här boken gör ett riktigt bra jobb i att öppna upp ögonen på läsaren och vidga tankar och referensramar. Att bli mer medmänsklig och uppmärksam på sitt eget beteende och sina förutfattade meningar.
Debuterande Sheila Kalusumu har med Inte som ni skrivit en högaktuell bok om rasism, utanförskap och längtan efter att bli accepterad för den man är. En bok som alla borde läsa, gärna tillsammans med en vuxen eller i skolan. En bra lärarhandledning finns på förlagets hemsida.
Inte som ni
Författare: Sheila Kalusumu
Förlag: Rabén & Sjögren (2026)
ISBN: 9789129750843
Antal sidor: 287
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.
Jojjes experiment börjar i frustration men utvecklas snabbt till ett bubblande kaos som är roligt att läsa högt. Språket och layouten är enkla och roliga vilket gör att barn har lätt att föreställa sig de tokiga ingredienserna som hamnar i grytan – från tandkräm till tvättmedel och saker som definitivt inte hör hemma i en kastrull. Det öppnar ofta för fniss och samtal om vad som är roligt att fantisera om och vad som är bäst att låta bli i verkligheten.
Samtidigt vävs vardagslivet in på ett sätt som skapar igenkänning och lockar till både skratt och hjärtklappning. Har du någon gång kommit på ditt barn när de är halvvägs igenom att klippa sitt eget hår? Eller sett ett barn svimma på skolans luciafirande? Känner du igen dig i Jussis föräldrar som gillar att måla om – ofta? Jag skrattade när Jussis mamma kastar pasta på väggen för att veta om den är klar och när ”bajsbrun” nämns som den senaste inredningstrenden.
