Påsen

Emma AdBåge gör det igen! Med bilderboken Påsen visar hon ännu en gång sin skicklighet i att träda in i barns huvud och skriva om sådant som kanske verkar vardagligt för den vuxna läsaren, men som är ytterst viktigt från ett barns perspektiv. 

Precis som i Såret (2022) och Augustprisvinnande Gropen (2018) väver AdBåge en skicklig balans mellan vad som berättas i text, vad som visas i bild och vad som berättas genom det osagda, mellanrummen. Jag skulle säga att hon i Påsen tar denna förmåga att väga varje ord och illustrerad detalj på guldvåg ännu ett steg längre genom att hon låter ett helt uppslag mot slutet bestå endast av två illustrationer, medan det följande uppslaget (bokens sista) innehåller ett endaste ord, ”Sådärja!”. Och det räcker mer än väl. 

De enkla bilderna i AdBåges distinkta naiva, men mycket expressiva, stil engagerar läsaren att nyfiket vända blad. Igenkänningen är stor och även mina större barn, på 8 och 10 år, skrattar i förståelse när bokens syskon hämtar påsen och tömmer den på allt det superviktiga som föräldrarna har städat bort, som två extralock, en gammal snusburk, en minipenna från Gotlandsbåten som inte längre fungerar och, det värsta av allt, Kussivrå!!! Ett vedträ som påminner om en bebis. 

Som vuxen känner man igen sig i föräldrarnas resignation inför allt arbete de har lagt ner var för intet. Men AdBåge stannar inte där utan smyger sedan in en vändning även för de vuxna karaktärerna genom att barnen hittar mammans älsklingsnagellack i påsen. Vilket ger ett viktigt perspektiv för alla läsande åldrar: Det är inte bara barn som bryr sig om gamla saker av sentimentalitet, även vuxna tänker likadant, bara att de saker vi vill hålla fast vid är olika de barnen har fäst sig vid. 

De murriga färgerna, som även de påminner om Gropen och Såret, gör att berättelsen känns vardagsnära och mycket realistisk. Samtidigt tappar den aldrig i spänning utan har hela tiden ett fint framåtdriv. 

Det här är en perfekt bok att högläsa, skratta åt, älska och läsa om och om igen. 


Påsen
Författare & Illustratör: Emma AdBåge
Förlag: Rabén & Sjögren (2025)
ISBN: 9789129748512
Antal sidor: 32
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.

Inte som ni

Inte som ni av Sheila Kalusumu är en berättelse om rasism, att höra till, vänskap, mod att stå upp för sig själv men även att våga berätta när saker inte är bra. 

Berättelsen börjar när Naki och hennes familj flyttar från Farsta till ett mindre samhälle och hon går från att vara ”som alla andra” till att vara den enda svarta i sin årskurs med bara en annan svart tjej i samma skola. Hon är inte som de andra och får lida för det. 

I boken behandlar Kalusumu både vardagsrasism som till exempel att tjejerna i nya klassen känner på Nakis hår utan samtycke och kommenterar hur mörk Nakis hud är och att sminket nog inte passar på henne när de kör övernattning tillsammans. Även bland de vuxna märks vardagsrasismen tydligt där stereotypiska uppfattningar lyser igenom angående huruvida Nakis pappa skulle kunna vara den nya restaurangägaren vilket får mig att boken igenom förvänta mig att något hemskt ska hända restaurangen eller pappan, och ger flashbacks till när min egen pappas gatugrill brändes ner. 

Men boken har även med uttalad rasism och rasistisk mobbning där vissa klasskamrater i nya klassen, och då speciellt plågorna Lukas och Amir, gör gorillaljud när de ser Naki i matsalen och säger att hon kanske har glömt sin banan; skriver ”Åk hem” på fasaden och det tydligt är riktat mot Naki; och kastar sand i hennes hår, samt kallar henne för n-ordet. Även Nakis lillebror, Nelson, blir kallad ”jävla apa” under fotbollsträningen vilket visar att, även om det är värst för Naki, så är problemet mer utbrett än hennes plågoandar. 

Just det här att även vardagsrasism utan elak intention utgör en stor del av berättelsen tycker jag är extra viktigt. De flesta förstår ju att mobbning och uttalat rasism inte är okej, men många i målgruppen (och tyvärr även äldre) förstår inte alltid hur det kan nöta ner en person att hens gränser inte respekteras och att hens ”annorlundahet” anmärks på. Det är viktigt att sådant tas upp och viktigt att läsa litteratur som tar upp hur det känns att vara på mottagarsidan av liknande kommentarer eller agerande. Hur sårande det är och vad det gör med en människa att alltid känna sig lite utanför, lite annorlunda, inte helt accepterad. Det är inte konstigt att Naki längtar tillbaka till Farsta och sina kompisar där, skolan med en mer blandad sammansättning av ursprung och hudfärg, och den underbara Afrikadagen – där Naki kan vara sig själv fullt ut, där hon tänker: ”Jag passar in precis som jag är”, vilket blir extra starkt när hon innan gått igenom en fas där hon försökte bli som ”de andra” genom att platta håret, kasta sitt Afrika-halsband och rensa sitt sovrum på allt som har med Afrika att göra. 

Men det är även fint att boken visar hur det går att lära sig vad som är fel och hur det visar sig att de vänner som ville väl men agerade fel och sedan verkade hata henne, blev lurade av Lukas och Amir att Naki själv sagt elaka saker om dem. Att det går att lära sig och arbeta upp en förståelse för vad som inte känns bra för den andra, och hitta vägar för att bättra sig och arbeta på sig själva och därmed vänskapen. 

Det känns även viktigt att boken tar upp vilken skillnad det gör inom huvudpersonen när läraren äntligen säger ifrån på riktigt och hur ont det gör när läraren i nästa stund blundar för det som händer och inte verkar vilja se vad som sker.

Alla vill vi höra till, hitta vårt hemma och känna oss omtyckta för den vi är, inte för hur vi ser ut, vår hudfärg, hår eller ursprung, och den här boken gör ett riktigt bra jobb i att öppna upp ögonen på läsaren och vidga tankar och referensramar. Att bli mer medmänsklig och uppmärksam på sitt eget beteende och sina förutfattade meningar. 

Debuterande Sheila Kalusumu har med Inte som ni skrivit en högaktuell bok om rasism, utanförskap och längtan efter att bli accepterad för den man är. En bok som alla borde läsa, gärna tillsammans med en vuxen eller i skolan. En bra lärarhandledning finns på förlagets hemsida


Inte som ni
Författare: Sheila Kalusumu
Förlag: Rabén & Sjögren (2026)
ISBN: 9789129750843
Antal sidor: 287
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.

Stjärnhopp och hemligheter

Stjärnhopp och hemligheter av Camilla Chester är berättelsen om ett barn, Leo. Eller Lion för de allra närmaste, de få som får höra hans röst, om de befinner sig hemma, i trygghet, för Leo har selektiv mutism och KAN för det mesta inte prata alls. Det att han inte kan prata, att det till och med kan göra ont att försöka, är väldigt viktigt för Leo. För det är inte det att han inte vill. Han vill verkligen, men det går bara inte.

Det här är något han skriver i ett brev till sin nya granne och möjliga kompis Richa, för att förklara för henne varför han inte svarar henne. De ska trots allt gå i samma skola efter sommarlovet och för Leo är det viktigt att hon förstår att han inte kan prata, så att det inte blir lika konstigt som det blev när Tiffany började i skolan. Inte för att Leo tror att brevet kommer att få Richa att vilja bli vän med honom, han vet att ”ingen kan vara kompis med någon som inte kan prata”.

Men han har fel. Richa verkar ha läst brevet för när de ett par dagar senare träffas på dansskolan, där de båda ska gå en tre veckor lång sommarkurs, verkar hon inte bara förstå Leos tystnad men även vilja vara vän med honom och hon står upp mot hans klasskompisar som också ska gå danskursen men som vanligt försöker att ignorera och utesluta honom.

Eller kan det vara så att Richa förstår Leo utan att ha läst brevet? För även Richa bär på en hemlighet, en tyngd som gör att hon oroar sig för att börja skolan efter sommaren, som gör att hon bara inte kan misslyckas med dansen.

Så Leo och Richa dansar dag efter dag och blir allt bättre både på att dansa och kommunicera utan att Leo behöver prata. Han litar efter ett tag tillräckligt på henne för att kunna svara med en nickning eller huvudskakning och hon lär sig att ställa frågor som bara kräver ett ja eller nej.

Allt verkar frid och fröjd, men dansuppvisningen närmar sig och Leo kan inte stå uppe på scen framför en massa människor. Han som inte ens kan visa upp vad de lärt sig för dagen när föräldrar kommer och hämtar i slutet av lektionerna. Frågan är bara om Richa har förståelse för det?

Stjärnhopp och hemligheter är en bok som utan pekpinnar förmedlar till läsaren hur selektiv mutism kan ta sig uttryck och även om hur andra hemligheter, som att inte kunna läsa eller skriva trots att man har fyllt tio år, kan påverka en och göra att man hamnar utanför. Men som Leo tänker när Tiffany visar sig vara helt värdelös på att dansa, hon som är bäst av alla på fotboll, så finns det saker som man är bra på och saker som man är sämre på. För vissa är det att hitta rytmen och kunna dansa, för andra att lära sig läsa eller att kunna prata.

Det är en berättelse som ger en insikt i hur det kan vara att leva med selektiv mutism, hur tillit och tid, att känna sig helt trygg med den andra kan ge en öppning att kunna samtala, men endast i rätt omständigheter, och hur andra kan hitta på saker som personen sägs tänka eller känna utan att personen kan protestera. Som Leo uttrycker det: ”Jag kan inte rätta henne, men jag tänker på hur lätt det är för folk som kan prata att bara hitta på saker, och det är inget jag kan göra åt det”.

Samtidigt är det en bok om hopp, och då inte bara stjärnhopp och andra hopp på studsmattorna där Leo och Richa träffas, utan om den slags hoppfullhet och mod som kan komma av att äntligen bli sedd för den man är och uppskattad trots allt.

Jag uppskattar även att familjer får se olika ut, att de kan retas och gnabbas sinsemellan men finnas där för varandra när de behövs.

Och användningen av ett brev för att förklara utan att det känns förklarande är väldigt smart. Speciellt som brevet sedan blir en viktig del av berättelsen. Att dessutom lägga med en djupare förklaring angående vad selektiv mutism är i slutet av boken är bra, för den som vill ha mer saklig information och inte bara förlita sig på Leos tankar och personliga upplevelse.

Det här är den första boken utgiven på nystartade barn- och ungdomsförlaget Fyren publishing, ett förlag som fokuserar på inkluderande böcker, och det ska bli spännande att se vilka andra böcker de kommer att satsa på framöver. Om även de kommer att vara böcker som går rakt in i hjärtat.


Stjärnhopp och hemligheter
Författare: Camilla Chester
Översättning: Jessica Alm & Mia Lindquist
Illustratör: Emma Rendell
Förlag: Fyren Publishing (2025)
ISBN: 9789199004204
Antal sidor: 160
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.

Berätta allt

Om jag älskade Berätta tre saker så är jag helt gaga för fortsättningen Berätta allt. Jag läste båda i ett svep och när jag lade ner Berätta tre saker undrade jag över hur det kunde komma en fortsättning alls, i alla fall en som inte gjorde en Bridget Jones-grej med typ tio år senare när Mr. Darcy har dött. För har man förälskat sig i en kärlekshistoria vill man inte läsa om hur samma personer ska ut och dejta igen. Det är något som skär sig, trots att det verkliga livet ofta är just så.

Callum Bloodworth har fattat detta och väljer snyggt att fokusera handlingen kring Matteo – den i gänget som nog syntes minst i Berätta tre saker där Elle tog mycket större plats när alla de alla fyra träffades, medan fokus självklart var på Dag och Liv (alltså bara namnvalen är ju helt underbara och så perfekta! Både i första boken och här igen i uppföljaren).

Matteo vet inte hur han ska gå vidare med sitt liv. Covidrestriktionerna har lyfts, gymnasiet är över, Dag är död, och Liv och Elle verkar ha gått vidare med sina liv – enligt Matteo – medan han själv sitter fast. Han vet inte hur han ska våga gå efter sin dröm om att bli designer när drömmar mest verkar finnas för att kunna krossas, och han vågar inte älska igen, för tänk om nästa person han förälskar sig i också går och dör?

Allt detta och mycket mer skriver han om i sms till Dag. Dag som är död och inte kan svara. Men som är den enda som lyssnar. Som alltid lyssnade.

Så en dag får Matteo svar. Från en främling. Corey. En kille som inte är Dag men som visar sig vara både snygg, snäll och bra på alla sätt.

Förutom det där med hans hjärta. För självklart är det något med hans hjärta. Han heter ju egentligen Corazon.

Bloodworth lyckas med konststycket att ännu en gång vrida om läsarens hjärta och tårkanaler, samtidigt som han får mig att skratta högt och le om och om igen med sina kvicka dialoger och chattar, Elles underfundiga humor, och värmen mellan karaktärerna. I Berätta tre saker skrev han från en gymnasietjejs perspektiv, en som fortfarande väntade på sin första – riktiga – kyss. I Berätta allt skriver han ur perspektivet av en homosexuell kille som absolut inte väntar på sin första kyss, men som väntar på Kyssen med stort K, och på livet i stort. Och det är både trovärdigt och engagerande och så … så … underbart.

Jag tror absolut att jag är kär.


Berätta allt
Författare: Callum Bloodworth
Serie: Berätta tre saker (del 2)
Förlag: Bonnier Carlsen (2025)
ISBN: 9789179798925
Antal sidor: 275
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.

Fin som du är, Noelia!

Fin som du är, Noelia! är den elfte boken i serien Nollan och nätet av författaren och journalisten Caroline Engvall. Precis som i de tidigare böckerna i serien tar Fin som du är, Noelia! upp faror på nätet. I det här fallet är det utseendefixering och hur omöjligt det är att leva upp till de ideal som visas på många konton, där alltifrån filter till AI-genererade personer blandas i reklam av varor eller en livsstil som lockar barn och unga. 

Boken utspelar sig på ett nyöppnat äventyrsbad och går även in på hur sexuellt ofredande kan se ut på barnnivå, vikten av att stå upp för sig själv och andra, och att ens egen kropp kanske ses som ett ideal av någon man själv ser upp till.

Det här är en bok med tydliga moraliska budskap och samtidigt som dessa är viktiga budskap att förmedla och boken en bra läsning för mellanstadieåldern som öppnar upp för vidare diskussion både i klassrum och hemma, så är det pedagogiska skrivsättet bokens svagare sida vad gäller det skönlitterära. Inget konstigt med det eftersom det är väldigt svårt att få till en engagerande berättelse med skönlitterär verkshöjd samtidigt som så många viktiga lärdomar tas med. Samtidigt har berättelsen ett tydligt framåtdriv och det hela knyts ihop väl på slutet.

De kompletterande diskussionsfrågorna på de sista sidorna visar tydligt att bokens mål är att öppna upp för diskussion och det lyckas den verkligen med.

Målgruppen står som 8–12 år, men jag skulle säga att den nog passar bäst från femman och uppåt.


Fin som du är, Noelia!
Författare: Caroline Engvall
Illustratör: Katarina Vintrafors
Serie: Nollan och nätet (del 11)
Förlag: Boksmart (2025)
ISBN: 9789198841121
Antal sidor: 44
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.