Etikett: vänskap

Den som måste döden dö handlar om 12-åriga My som är döende i cancer. De har prövat strålning och mediciner men inget hjälper längre, cancern är obotlig och My kommer att dö. Hon är inte direkt rädd längre, men nyfiken på vad som finns på andra sidan och det ska bli skönt att slippa ha ont. Men det som är allra svårast är att se hur ledsna alla runtomkring är. Mamma som bara gråter och aldrig vill prata om döden, storebror Måns som knappt vill hälsa på henne på sjukhuset och så bästa kompisen Moa. Hur säger man egentligen hej då till sin bästis? Sen finns också Hannes som My varit kär i sedan evigheter och som äntligen börjar besöka henne.

Det tog mig knappt två timmar att läsa den här boken och jag grät nästan hela tiden. Du som tyckte The Fault in Our Stars var sorglig kan slänga dig i väggen, den var ju ”bara” sorglig på slutet. Det som är så sjukt bra med boken är att den är öppen, ärlig och rak med döden. Vad som händer, vilka tankar och känslor den döende kan ha och hur omgivningen reagerar. Min pappa gick bort i cancer för ca 1,5 år sedan och just det här med att inte veta hur man skulle prata med honom om döden, OM man skulle göra det, om han ville eller ej – det tyckte jag var jättesvårt.

My försöker ändå prata om döden och initierar samtal men hennes mamma bara stänger av och vägrar. Vilket är fullt förståeligt för så fort hon tar orden i sin mun bekräftar hon att My ska dö och hon hoppas ju hela tiden på att läkarna ska uppfinna någon mirakelkur. Tur då att det finns andra vuxna som kan och orkar prata. Mormor med alla sina änglar är ändå ganska rak och så Helena, sjuhusbibliotekarien som kommer in varje dag och läser högt för My. Hon vågar svara på alla frågor och gråter inte heller. Bara när My inte ser. För det är också jobbigt, det här att My får alla att bli ledsna. Hon tänker att det är hennes fel eftersom det är hon som är sjuk och om hon inte vore det skulle alla vara glada. Det är också jobbigt att hon orkar så lite och att hon känner hur kroppen blir svagare för var dag.

Jag tyckte otroligt mycket om den här boken och jag tänkte som sagt jättemycket på min pappa under läsningen. Frågan är när den här boken bör läsas? Du kan nog inte sätta den i händerna på någon som har ett cancersjukt barn? Jag vet inte om jag orkat läsa den under tiden pappa var döende. Samtidigt är det bra om den läses innan den behövs. Så att man den dagen man hamnar i den här sitsen har man en förståelse för att det döende barnet behöver svar på sina frågor och att all den här skulden kan uppstå. Förhoppningsvis hamnar du aldrig i denna situation men tyvärr får ca ett barn om dagen cancer i Sverige idag.

I den här boken får vi istället ta del av Moas berättelse. Vi får vara med de sista dagarna innan Moa dör och vad som sker sen. Hur lever man vidare när ens bästa kompis har dött? Nu är det Moa folk inte vet hur de ska prata med  och den enda som hon faktiskt borde prata med, ja, honom är Moa arg på.

Boken visar på ett fint sätt hur Moas känslor pendlar mellan ilska, sorg och skuld. Hon känner skuld för allt hon inte han säga till My innan hon dog, hon känner skuld om hon försöker leva livet och göra saker. Ett par gånger kommer hon på sig själv med att vara glad och känner då skuld för att hon kan vara glad när hennes bästa kompis är död.

De allra flesta av oss har förlorat någon (eller några) här i livet och vi vet att förr eller senare vänder det och sorgen blir mer som fina minnen även om man åratal i efterhand kan komma på sig själv med att ångra något man gjort eller inte gjort gällande den döde. Även för Moa kommer det så småningom att bli bättre och det var fint att läsa den här boken efter den förra eftersom även jag som läsare då får hjälp med att bearbeta min sorg efter My och att se att livet går vidare.

Jag rekommenderar verkligen de här två böckerna och att de läses efter varandra. Låt inte bli att läsa Mys bok bara för att den är tung, den är superviktig. Böckerna kom ut för ett par år sedan men har nu getts ut på nytt i ett behändigt storpocketformat. Läs, men kom ihåg näsdukarna!