Grodan som sa mjau

Vid en lite sjö, bland näckrosblad, stenar och mjukt gräs, bor grodan Malte. Han är som andra grodor, förutom att han säger mjau istället för kvack. De andra grodorna tycker det är väldigt roligt att reta honom för det, och därför saknar Malte vänner. Kommer det alltid vara så? Går det lära sig att säga kvack istället?

Du känner säkert igen upplägget på storyn, det är en klassisk saga om utanförskap och hur det som kan ses som udda egenskaper kan bli något värdefullt. Väldigt enkelt, men ändå väldigt bra. Människor känner sig ständigt mindre värda än andra och har svårt för att stå upp för sig själva. Därför tycker jag det är viktigt att visa upp redan för barn att olika är bra. Detta gör författaren/illustratören på ett mysigt sätt när hon låter budskapet gå genom grodorna, utan några pekpinnar.

Illustrationerna är väldigt söta och färgglada, det känns uppmuntrande att titta på dem, i kontrast till texten som står på vita sidor. Det finns många olika grodor på bilderna, men eftersom Malte är den enda med guldfärgade ögon, går det lätt att hitta honom. Det skapar även uppmärksamhet hos barnet som läser bilderna. Vart är Malte nu? Hur se hans ansiktsuttryck ut? Vad betyder det?

Ett mysigt och spännande högläsningsäventyr med tydligt budskap invävt i text och bild.


Grodan som sa mjau
Författare: Linda Eklund
Förlag: Stories & design Sweden (2016)
ISBN: 9789163793134
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Tusen varv runt månen och tillbaks

Johannes Sandreyo debuterade 2010 med boken Ung, bög och jävligt kär vilken handlar om att komma ut som homosexuell när man är tonåring.

Tusen varv runt månen och tillbaks är det mobbing som är temat. 11-årige Thao kommer ursprungligen från Vietnam och han flyttade till Sverige med sin moster efter att hans mamma dött. Thao är mobbad i skolan och Sandreyo förskönar eller förmildrar ingenting utan beskriver hur Thao blir slagen, får cykeln förstörd och lämnad med ord som:

Haha, kolla! sa Zacke plötsligt och pekade på Thao. Tönten har pissat ner sig! Kolla då!
Din äckliga lilla kinesunge, sa Eleonora och spottade mot marken.

Thao brukar dra sig undan till en övergiven tunnelbanestation och en kväll möter han där uteliggaren Lufsen. Lufsen vet en massa saker om Thao och pratar om att Thao måste bli tuff om han ska klara sig där borta, innan han går ger han Thao en gammal tågbiljett från Quasambas järnvägar. En stormig kväll när Thao är på tunnelbanestationen kommer så helt plötsligt det magiska tåget till Quasamba och Thao hoppar på.

I Quasamba blir han indragen i ett smärre krig där Thao tillsammans med några vänner (vilka påminner väldigt mycket om människor från hans vanliga liv) och talande tigrar ska försöka återta regnskogen från tjuvjägarna och de blodtörstiga jaguarerna.

Det jag uppskattar med den här boken är att den är väldigt rå på så vis att den faktiskt skildrar många av de grymheter som förekommer runtom i världen. Jag läste den tillsammans med min nioåring och förklarade för honom att det faktiskt är så här det går till när det är krig. Samtidigt kunde jag inte låta bli att undra om en nioåring verkligen ska behöva höra beskrivet hur tjuvjägarna spänner upp en tigerhona med rep framför hennes ungar, torterar henne till döds och sen drar loss skinnet och karvar bort köttet. Det är en fråga för varje förälder att bedöma, den rekommenderade åldern på boken är 9-12 år enligt förlaget.

Jag läste boken högt, vilket den förmodligen inte är avsedd för, och det var inte helt lätt då jag upplevde att språket inte alltid flöt på. En annan tveksamhet jag har är om en 11-åring använder uttryck som ”Du är fett flummig” och ” Jag har ändå inga cash, min upplevelse av skildringen av Thao är inte att han är 11 år men det kanske bara är jag som inte hänger med i världen? Utan tvivel behandlar boken viktiga, svåra ämnen och det med besked.


Tusen varv runt månen och tillbaks
Författare: Johannes Sandreyo
Förlag: Vombat Förlag (2012)
ISBN: 9789186589110
Antal sidor: 101
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Max och Spillevillerna

Max och Spillevillerna är en hederlig gammal ljudsaga, fast nyskapad och svenskproducerad.

I centrum står Max, en nioårig pojke som precis flyttat till en ny stad och där blir mobbad av gänget Barfers. I skolan möter han Saga som står upp för honom och blir hans vän. Hon visar honom sedan en hemlighet, ett underjordiskt land där små Spilleviller lever. Nere i underjorden lever också de ondskefulla Dondukterna vilka planerar att komma upp ovan jord och ta över världen. De lierar sig med Barfers och allt hänger på en magisk kula som Max och Saga måste hitta innan Dondukterna gör det!

Bakom det här projektet står Stefan Sundberg som under tiden han arbetade som förskollärare frågade sig varför det inte görs några moderna ljudsagor för barn längre. Flera år senare när han blivit ljud- och radioproducent satte han sin plan i verket och det har tagit sex år att spela in alltihop. Medverkande på skivan är bl.a. Caroline af Ugglas, Kjell Bergqvist, Magnus Härenstam och Annika Lantz.

Så hur låter det då? Jo, det är en välgjord, spännande, humoristisk, medryckande bra story som framförs lysande av både proffs och amatörer. Sångerna är också de välgjorda, medryckande och trallvänliga. De skiftande stämningarna i berättelsens olika skeden gestaltas väldigt tydligt och jag lever mig verkligen in i berättelsen. Fanns det inget som var mindre bra då? Jo, jag tyckte att rösten till onda Dondukten Hess var riktigt obehaglig, särskilt som vi lyssnade vid läggdags. Sagan rekommenderas från 5 år och uppåt och jag lyssnade tillsammans med min nioåring.  Vi lyssnade som sagt vid läggdags och första kvällen blev det lite sent i säng. Jag satte på skivan och efter ett par spår insåg både jag och sonen att vi var tvungna att stänga av, det var alldeles för spännande för att han skulle kunna sova! Vi lyssnade klart nästa dag istället och tredje dagen frågade jag vad han ville lyssna på. ”Max” svarade han och när jag invände att han precis lyssnat på den sa han bara att han ville höra den igen. Det fick mig att tänka på högläsningsdebatten som jag deltog i för några veckor sedan. Lite fritt citerat så uttryckte sig Susanna Ekström, f.d. universitetsadjunkt vid institutionen för barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet, så här:

När barnet säger ”igen” – då är det kvalitativ läsning för just det barnet

I det här fallet – kvalitativ lyssning!


Max och Spillevillerna – en ljudsaga
Författare: Stefan Sundberg
Hemsida: www.spillevill.se
Spillevill Produktion (2012)
ISBN: 9789198036909
Längd: 73 min
Köp: t.ex. på Adlibris eller CDON

Super-Charlie

Äntligen landade superhjälten Super-Charlie hemma hos oss idag, mycket efterlängtad eftersom jag var väldigt nyfiken på boken. Själva berättelsen är helt ok, men den stora behållningen för mig är illustrationerna som jag är tokförtjust i!

Lilla Charlie får inte vara en vanlig bebis särskilt länge; redan på bb händer det som gör honom till en superhjälte. Två stjärnor krockar och blir till fint stoft, en del av det letar sig ända ner till jorden och faller in genom fönstret på den lilla sovande bebisen. Första gången man ser hans superkrafter är när han liksom svävar en bit över skötbordet för att underlätta för pappan när han ska byta blöja varpå pappan blir så rädd att han svimmar! Charlie är inte bara fysiskt försigkommen, han är väldigt smart också! Han tycker att det är ganska kul att låtsas vara en vanlig bebis, förutom det faktum att han ibland är tvungen att gå omkring med en vidrig stinkande blöja på sig. När ingen ser går Charlie på toaletten precis som de stora gör. När hans mormor pratar bebisspråk med honom får han bita sig i tungan för att inte säga åt henne och rätta henne när hon säger ”skärde” istället för ”skar”!

Det är faktiskt mormodern som sedan får veta om Charlies superkrafter; när hon upptäcker Charlie som just håller på att ta sig lite mellanmål ur kylen i form av prickigkorvmackor blir hon nästan inte ens förvånad utan utropar ”Jag visste det! Nåt skumt var det!” Det är också mormor som hjälper Charlie med ett stort problem som han har. Han vill så gärna hjälpa sin storebror som är mobbad av en av de större killarna i skolan, men för att kunna göra det måste han lära sig att flyga. Det går inget vidare alls de gånger han försöker. Men mormodern kommer men den smarta idén att det såklart behövs en mantel för att kunna flyga – det har ju alla superhjältar!

Vad gör då Super-Charlie för att hjälpa sin storebror? Jo, han flyger hem till den elaka killen och med sig har han…något som du får reda på om du läser boken! ;-)

Jag läste en intervju med Camilla Läckberg i senaste numret av Ica-kuriren där hon berättar att det är jätteläskigt att skriva en barnbok jämfört med de deckare hon tidigare skrivit: ”Barn låtsas inte, så det är upp till bevis. Man har färre sidor och färre ord på sig att berätta en historia och måste vara rakare i språket, det är en stor utmaning”. Just det här med språket tänkte jag faktiskt på när jag läste Super-Charlie för min son; det känner jag att Camilla Läckberg måste jobba mer på i nästa bok om Charlie (det är tänkt att det ska bli en hel serie om superhjälten). Boken är tänkt för åldersgruppen 3-6 år och med det i åtanke tycker jag att texten är både lite för lång och aningen för avancerad i ordvalet. Visst är det bra att det finns nya ord i böcker så barnen utvecklar sitt ordförråd, men jo…det kändes som det var lite för mycket ”svåra” ord. Superhjältedådet i boken (hämnas på killen som mobbade storebrorsan) var för all del hedervärt på sitt sätt, men lite häftigare och coolare äventyr tycker jag nog att Charlie ska få vara med om i framtiden!


Super-Charlie
Författare: Camilla Läckberg
Illustratör: Millis Sarri
Förlag: Tukan förlag
Antal sidor: 32
ISBN: 9789174012385
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus