Sören Sören Sören

soren-soren-sorenDet fanns tre brorsor. Den första hette Sören. Den andra hette Sören. Och den tredje hette Sören.
   Pappan hette Frans men hade alltid velat heta Sören. Mamman hette Pamela och hade aldrig velat heta något annat.
   Varje gång dom fick ett nytt barn och skulle komma på ett namn kom Frans på namnet Sören. Han ville att alla hans barn skulle ha det finaste namnet han visste.

Så inleds boken om brorsorna Sören, Sören och Sören. Som du säkert förstår blir många situationer ganska komplicerade när alla barnen har samma namn. Vems är jackan? Sörens. Nej, den andra Sörens! Och vems är väskan? Sörens. Nej, den andra andra Sörens! För att underlätta vardagen försöker alla komma på olika lösningar för att skilja barnen åt. Kan de ta några bokstäver var? Kan de ha olika smeknamn? Vad sägs om Sören Dansören, Sören Kassören och Sören Massören? Alla idéer är värda att testa!

soren-2

 

 

 

 

 

 

Bilderna är lekfulla, färgglada och får ta stor plats. De fångar en trovärdig och smått kaosig vardag och ja gillar att kärleken mellan familjemedlemmarna blir synlig genom bilderna. De gör mycket tillsammans och går alla in för att underlätta vardagen. Det här är en rolig och knasig berättelse att skratta tillsammans åt och med. Och slutet! Det är fint.

soren-1

 

 

 

 

 

 


Sören, Sören, Sören
Författare: Klara Persson
Illustratör: Karin Cyrén
Förlag: Urax (2016)
ISBN: 9789187208348
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Huset i dimman

Vilke har precis flyttat till en stor fin lägenhet i Vaxholm, tillsammans med sin mamma och pappa. Vilke är en blyg kille, som tycker att det är skönt att vara ensam och till exempel föra statistik över antalet bilar på färjorna. Men vi möter Vilke när han upplever ensamheten som ett tvång. Utåt sett bor han i en välmående kärnfamilj, men innanför hemmets väggar rymms alldeles för mycket skrik och bråk mellan föräldrarna för att Vilke ska våga ta hem några kompisar och bygger istället upp en mur kring sig.

Men under en ensamvandring i Vaxholm råkar Vilke stöta på den lilla butiken Hammars Antik & Kuriosa och dess ägare, en äldre lite märklig men snäll, man. Hammar räcker ut en hjälpande hand mitt iallt kaos och blir någon som frågar hur Vilke har det.

Huset i dimman påminner om en annan bok, Det gömda huset. Handlingen och böckernas teman är mycket lika. Men Det gömda huset handlar om en flicka som ses som avvikande för att hon är utåtagernade medan Huset i dimman handlar om en pojke som är inåtvänd. Det är lite intressant att böckerna är så lika, men att det i den ena ses som problematiskt att en flicka tar för mycket plats och i den andra att en pojke tar för lite plats. Samtidigt låter båda böckernas författare barnen ha kvar sin karaktär och de blir stärkta i sina roller utan att tvingas ändra sin personlighet vid böckernas slut. Även om det ses som avvikande att vara pojke och blyg respektive flicka och rivig får vi ändå med oss budskapet att det är okej att vara som man är.

Huset i dimman ger en trevlig lässtund och lite upprättelse till alla blyga barn. Samtidigt måste jag göra en invändning mot bokens slut. Under konflikten mellan föräldrarna flyr pappan fältet och åker till Thailand och mamman stannar hemma, tar hand om allt och mår dåligt. Boken lyfter normer kring familjen, men trost det känns slutet lite för traditionellt och låter kärnfamiljen självklarhet vinna över ett kanske mer jämställt och fantasifullt slut. Trots att att pappan struckit iväg utan att säga ett ord blir han förlåten direkt när han kommer hem och familjeidyllen startar igen. Det köper jag inte riktigt.


Huset i dimman
Författare: Cecilia Davidsson
Förlag: Alfabeta (2011)
Antal sidor: 128
Rekommenderad ålder:  9-12 år
ISBN: 9789150113747

Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

zp8497586rq

De hemlösas stad

Det har regnat jäkligt mycket senaste tiden, som man ju alltid tycker att det gör. Barnen på förskolan där jag arbetar jublar när maskarna flyter upp ur sina gångar. Men vad händer när det inte bara är maskarnas bon som fylls med vatten?

Under Bokmässan 2011 lyssnade jag på samtalet ”Politiskt (in)korrekt för barn och unga” och upptäckte Annika Luthers bok De hemlösas stad. Den stad vi möter är Annika Luthers hemstad Helsingfors och födelsestad för bokens huvudkaraktär Lilja.

När Lilja var en liten bebis inträffade en fruktansvärd katastrof. Efter åratal av global uppvärmning vällde havet in över Helsingfors och beslagtog stora delar av staden. Folket evakuerades till Jyväskylä, som 15 år senare blivit ett tryggt tillhåll för alla de fördrivna finländarna. Men tryggheten har sina nackdelar. Lilja lever i ett strikt övervakat samhälle utan spontanitet. Hon känner sig som inlåst i ett fängelse och börjar söka efter sina rötter i den numera förbjudna staden Helsingfors. Hon vet att pappans syster Sassa blev kvar i den delvis översvämmade staden och då Liljas föräldrar vägrar ge henne svar bestämmer hon sig för att själv söka sanningen. Hon måste bege sig bort från det trygga Jyväskylä till staden där hon har sitt ursprung.

När Lilja kommer till sin födelsestad märker hon att den numera heter Halsingih. Det är en fri, farlig och väldigt blöt stad som är full av människor från olika kulturer. För det är förstås inte bara Finland som drabbats av översvämningar. I själva verket har flera miljoner människor blivit hemlösa och sökt sig till mer landfasta platser.

Till höger om båten tog havet slut. Massiva byggnader reste sig rakt ur vattnet och kastade sina mörka skuggor ända ut över båten. Husen var kusliga, stora och höga, en del hade någon gång varit målade i ljusa färger, andra var av tegel och många hade väldiga skorstenar. Fasaderna var fläckiga av mossor och lavar. Vågskvalpet ekade mellan väggarna och unkna lukter steg ur vattnet under båten.

Och så plötsligt förändrades allt. Kanalen vidgade sig och i ett slag vimlade det av människor.

I jakten på Sassa, i denna på många sätt obegränsade stad, lever Lilja tillsammans med en stor indisk familj med bland andra jämnåriga tjejen Manju, hennes intressanta bröder och en gammal farmor som rymmer för att valla getter som inte längre finns.

Det här även en berättelse om det som gått förlorat. Om ett vackert gammalt Helsingfors som är täckt av vatten. Om Manjus farmor som en gång levt i ett numera översvämmat Kerala och alla andra liv som kastats om radikalt. Under bokmässan dök en diskussion kring kategorin dystopi upp. Annika Luther ser inte sin bok som enbart tragisk, utan berättade att det är en bok full av hopp och tänker man efter så visar den ju hur livet går vidare istället för att sluta vid en katastrof. Samtidigt berättade också Annika Luther, som är utbildad biolog, om att vi inte ska glömma bort hur vi beter oss idag. För än så länge är det möjligt att förhindra den här typen av katastrof.

Det här är även en bok som väcker frågor kring hur vi ordnar våra liv. Lilja flyr från en stad där allt är kontrollerat, övervakat och svensson-aktigt perfekt. Annika Luther benämner detta som en resa bort från det ordnade livet till frihet och inte bara en jakt efter Sassa utan även efter sig själv.

Kopplingen mellan en farlig okontrollerbar natur och ett övervakat samhälle är ett intressant tema. För de hör ihop. Yttre faror skapar rädsla, men samtidigt som yttre omständigheter är svåra att kontrollera är folket lättare att styra. Vi kan skapa lagar som får oss att känna oss trygga och försöka bygga upp murar mot allt skrämmande, men när vi väl försakat våra chanser mot moder jord står vi ändå där med byxorna neddragna och inte ens heltäckande FRA-lagar kan skydda oss.


De hemlösas stad
Författare: Annika Luther
Förlag: Söderströms (2011)
Antal sidor: 229
ISBN: 9789515228468
Köp: t ex på Adlibris eller Bokus
Provläs

Kärlek,familjer och soffor av plysch

Vad är typiskt för ett kärlekspar som lever tillsammans? Tänk dig två personer. De bor tillsammans, lagar mat tillsammans, sitter och myser i soffan tillsammans och inreder hemmet tillsammans. De är även varandras eviga livskamrater och gör äventyr tillsammans.  Det låter väl som att de har byggt upp ett fint kärleksförhållande?

Det tyckte i alla fall mitt äldsta barn när vi läste berättelsen om Lilla Björn och Lilla Tiger.

Janoschs klassiska berättelse handlar om den lilla björnen och den lilla tigern som bor lite ensligt i en stuga vid en å. Lilla Björn  metar och Lilla Tiger plockar svamp som Lilla Björn tillagar. Så går dagarna. Men en dag hittar de en låda, som luktar banan och därifrån lådan kommer dit vill också Lilla Björn och lilla Tiger. På lådan står det Panama så dit beger de sig, tror de. På sin vandring möter de andra djur och lär sig en del om livet. Vad de däremot inte vet är att de går i en cirkel och efter ett tag ser de ett liten stuga vid en å… Den är lite igenvuxen, men de kommer överens om att detta är deras drömmars mål. Fast de har också kommit fram till att de vill ha en plyschsoffa. Om de bara skaffar sig det så kan de fortsätta sitt perfekta liv tillsammans.

Detta är en söt vänskapshistoria, tyckte jag med mitt normbagage, eftersom berättelsen handlar om två pojkdjur. Men när min son frågade mig om Lilla Björn och Lilla Tiger var kära tvingades jag tänka om lite. För varför skulle det egentligen inte kunna vara en kärlekshistoria? Om ett kärlekspar, som efter att ha fastnat i vardag och vanor, ger sig ut på ett äventyr och finner lycka att ta med sig hem. Även om en bok inte är uttalat hbtq-vänlig måste man kanske ibland ta av sig sina normglasögon och se på boken igen.

Lilla Björn och Lilla Tiger myser i en soffa av plysch

Några andra berättelser med en familjebild som skruvar till hetero-/kärnfamiljsidealet en aning:

I Sockerbullen på Kruskakullen uppfostrar två kvinnor (som inte verkar vara ett par) en massa barn tillsammans.

Spyflugan Astrid bor med en jättestor familj bestående av fastrar och mostrar, kusiner och allt möjligt.

Barnen i Berättelsen om den blå planeten lever i ett enda stort kollektiv bestående av bara barn.

Kärlekshistorian Nu eller kanske Mu handlar om två filurer som kanske är människor,kanske djur eller kanske något annat. De är kanske tjejer, kanske killar eller kanske någonting annat. Men de är kära och de lever tillsammans.

 

Läs gärna inlägget Så levde de lyckliga i alla dagar…eller? där vi skriver mer om kärnfamiljer, lycka och kärlek.

 

Kanske sitter du på fler tips?

 


Berättelsen om när Lilla Björn och Lilla Tiger letar efter Panama heter Våra drömmars land och finns i samlingsboken:

Lilla Björn och lilla Tiger: tre berättelser
Författare och illustratör: Janosch
Svensk text: Gun-Britt Sundström
Förlag: Berghs (1990)
Antal sidor: ca 140
ISBN: 9789150210040
Låna på bibliotek eller köp begagnad. Andra titlar med Lilla Björn och Lilla tiger finns dock att köpa i bokhandel.

 

Vem kan älska Ella?

En morgon när 91-åriga uteliggaren Elvira tar sig in i en trappuppgång för att värma sig hör hon ett märkligt ljud. Hon lyssnar och letar, och bakom trappan i en korg ligger en bebis! På en skylt i korgen står det ”Vem kan älska Ella?” Elvira bestämmer sig snabb för att hon ska ta hand om Ella.

Elvira och Ella bosätter sig i hamnen i en slags hydda som Elvira bygger. Tiden går; snart har Ella blivit så gammal att hon börjar gå och prata och på nästa sida i boken har hon hunnit bli fyra år. Nu börjar Elvira att bli riktigt skröplig, hon orkar inte längre driva omkring på gatorna så det blir svårare att skaffa mat. När polisen ibland dyker upp får Ella gömma sig för att inte bli omhändertagen. En morgon vaknar inte Elvira inte vaknar från nattens sömn. ’Då gör Ella som hon blivit tillsagd; hon tar sina saker och ger sig iväg för att hitta någon ny som kan älska henne.

Ella letar efter någon som vill ta hand om henne; runt halsen har hon sin gamla skylt med texten ”Vem kan älska Ella?”. Hon håller upp den för en man som hon tycker ser snäll ut men han bara skrattar åt henne. Hon flyr från platsen och hamnar på en bänk på ett litet torg. Plötsligt sätter sig två män bredvid henne, de är glada och pussas och pratar om att de älskar varandra och Ella önskar att de kunde se hennes skylt. Nästa dag dyker de två männen upp igen, den här gången verkar de stressade och äter lunch snabbt innan de försvinner. Kvar på bänken ligger en väska! Ella öppnar den och studerar innehållet; hon hittar namn och adress till en av männen och där finns även nycklar. Ella bestämmer sig för att lämna tillbaka väskan till Anton på Kungsgatan, men ingen öppnar när hon ringer på. Då provar Ella en nyckel i låset och den passar! När Ella är där inne i lägenheten hör hon att någon kommer men gömmer sig i en klädkammare.

Klädkammaren hemma hos Anton och Adam blir Ellas nya hem, hon lyckas hålla sig gömd där flera dagar utan att bli avslöjad. En natt blir ensamheten för stor där i klädkammaren, hon ser på Anton och Adam som ligger och sover så gott och plötsligt klättrar hon upp i sängen och lägger sig mellan dem! Hur ska detta sluta?

Jag har blandade känslor när det gäller den här boken, samtidigt som jag tycker om den för den handlar om kärlek och hopp och har ett lyckligt slut så känns den samtidigt obehaglig. Visst, det är en påhittad historia och det här skulle nog (förhoppningsvis) inte kunna hända ett barn i Sverige idag (men säkerligen någon annanstans i världen tyvärr). Den gamla damen Elvira tar ju hand om Ella så gott hon kan, men är det inte väldigt ansvarslöst att ”behålla” bebisen själv och låta henne växa upp som hemlös i stället för att se till att hon blir omhändertagen? Det är ju inte fråga om några dagar, utan om många år som går! Till slut får ju Ella i alla fall en familj som hon så länge önskat sig, så jag kan andas ut och känna mig förvissad om att allt kommer att ordna sig. Jag har läst flera böcker från Sagolikt bokförlag, och som vanligt är Katarina Dahlquists bilder alldeles underbara, hon är helt klart en av mina favoritillustratörer!


Vem kan älska Ella?
Författare: Anette Skåhlberg
Illustratör: Katarina Dahlquist
Förlag: Sagolikt bokförlag
Antal sidor: 40
ISBN: 9789197668149
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus