Etikett: tvåspråkighet

Annelie Drewsen, vars Inte klia, Adam! tidigare recenserats på Barnboksprat, gästbloggar om tvåspråkiga böcker.

När jag var liten pratade alla omkring mig svenska. Alltså var mina böcker på svenska. Utom två. Den ena var en engelsk ABC-bok med ett djur för varje bokstav. Jag kommer aldrig att glömma djuret med den långa snabeln på bokstaven A – en anteater. Den andra var en bok på japanska som min pappa hade fått under en resa med jobbet. I boken fanns roliga bilder och lustiga tecken. Festligast av allt var att boken var bak och fram. Jag vet inte hur många gånger jag bläddrade i den – fram och tillbaka – läste bilderna och undrade hur det skulle vara att kunna japanska.

Nyligen kom jag att tänka på det, när jag pratade med en pappa om mina egna böcker, som är tvåspråkiga. ”Det är ju en jättebra idé. Om mina barn var tvåspråkiga skulle jag absolut köpa din bok!” sa han.

Han satte fingret på något: så fort det finns ett okänt element i något, uppfattas ofta helheten som avvikande. Till och med på biblioteken är det så. Fastän mina böcker är lika mycket svenska som spanska, arabiska eller bosniska står de nästan alltid på hyllorna med utländska språk. Och det är ju bra, böckerna behövs där. Men varför inte placera ett exemplar även på den svenska hyllan?

Till viss det tror jag att det handlar om ovana. Hur gör man egentligen med en bok som har text på två språk? Ska man läsa den på något speciellt sätt? Är det en lärobok? Eller kanske ett litet lexikon för småbarn?

Nej, det är som vilken annan bok som helst. Man kan läsa hur man vill. Ett sätt passar de familjer där föräldrarna talar olika språk. Så ser min egen familj ut. Jag läser den svenska texten och min man den spanska. (Det händer dock att jag läser på spanska. En av mina favoritböcker att läsa högt är Färgtjuven/El ladrón de colores av Joaquín Masoliver och i den läser jag alltid den spanska texten.) På förskolor kan den svensktalande personalen läsa texten på svenska, medan föräldrar eller modersmålslärare läser på det andra språket. Ytterligare ett sätt är att läsa texten på det språk man förstår och helt enkelt strunta i det andra. Så gör vi med böcker från USA, där spansk-engelska böcker är väldigt vanliga. Den dag barnen intresserar sig för den engelska texten finns den där att upptäcka.

Så tänker jag att man kan göra med vilket språk som helst. En vacker dag förstår den lilla läsaren att de där krumelurerna på sidorna hör ihop med ljuden som kommer ur den vuxnes mun. Då kanske hon pekar på det främmande språket och undrar vad det står.

Då kan man titta på orden, smaka, fundera. Vilka bokstäver är vanligast i det andra språket? Hur långa är orden jämfört med svenskan? Vad kan det där lilla ordet betyda? Det är fascinerande hur mycket man kan lista ut genom att vara lite klurig. Visste ni till exempel att vattkoppor heter busbus på somaliska? Inte jag heller, förrän jag läste min egen bok på svenska och somaliska. Nu ska jag bara lista ut vad resten av orden betyder.

Om gästbloggaren:
Annelie Drewsen är författare, skribent och lärare. I dagarna kommer hennes andra barnbok Inte så fort, Adam! ut på Vivlio förlag. När Annelie inte skriver tvåspråkiga barnböcker frilansar hon för olika tidskrifter och undervisar nyanlända ungdomar i svenska som andraspråk. Mer om Annelie finns på anneliedrewsen.se och mer om Adam-böckerna på adambok.se.