Etikett: raben och sjögren

Märta, eller Mörten som hon kallas, är tretton år, bor i Stockholm och är ett geni på banjo. Boken är skriven i dagboksform, fast Mörten talar in sin dagbok eftersom hon har dyslexi. Dagboken heter Dolly efter hennes stora idol Dolly Parton. Varje dagboksavsnitt avslutas med att Mörten betygssätter dagen utifrån skalan 1-5 mörtar.

Mörten är faktiskt inte en helt ny karaktär i Jägerfelds bokuniversum, utan är bästa vän till huvudpersonen Sasha i boken Comedy Queen. Vi får träffa Sasha även här och hon bidrar med vad hon själv kallar för ”comic relief” – den roliga sidekicken. Men Mörten är väldigt rolig, hon med.

Mörten har YouTube-kanalen Banjo Baby där hon lägger upp videos och inspirerar andra i deras banjospelande. Där får hon kontakt med Alma de Palma från Göteborg. De börjar messa, först om banjo och efterhand om andra saker, Mörten känner att hon kan berätta allt för Alma – eller nåja, nästan allt. Mörten blir kär, men känner Alma samma sak? Men jo, det gör hon, efter ett tag skriver Alma att hon också känner sig kär. Alma skriver också att hon ska komma till Stockholm med sin pappa och undrar om de kan ses! Det låter ju hur bra som helst, men såklart finns det ett stort MEN.

Då får Mörten panik, för en sak som hon inte berättat för Alma är att hon har tourettes och har tics som gör att hon plötsligt kan säga vissa ord flera gånger och stampa i marken. Hon fattar inte alls hur det ska gå, och att berätta om sin diagnos för Alma går bara inte. Mörten bestämmer sig ändå för att träffa Alma och förbereder sig, kanske går det att hålla tillbaka ticsen om hon förbereder sig ordentligt innan? Jo, men det ska nog funka, tänker Mörten. Men sen skiter det sig helt och hållet! Alma dyker upp oväntat flera timmar innan de ska ses och Mörten blir så nervös att det kommer en flod av tics, och såklart fattar Alma inte alls vad som händer.

Jenny Jägerfeld är en stjärna på att skriva allvarligt och roligt på samma gång, och i Banjo Baby gör hon det igen. Hon lyckas som vanligt skapa mångfacetterade karaktärer, som gör som de allra flesta gör ibland – klantar till det för sig. Jag är övertygad om att läsare som själva har tourettes uppskattar boken lika mycket som barn som inte har det. För det är inte en bok om att ha tourettes, utan en bok om Mörten. Fast kanske att läsare som känner igen sig gillar boken lite extra mycket just av anledningen att huvudpersoner med tourettes inte är vanliga i barn- och ungdomsböcker, jag kan i alla fall inte komma på någon annan bok.

Porträtten av medlemmarna i Mörtens familj är också spot on: den gulliga men urjobbiga lillebrorsan, den arbetslösa kvantfysiker-mamman som hittar på tusen olika projekt som driver familjen till vansinne, pappan som inte vet vad sjutton en kvantfysiker gör trots att han är gift med en och inte minst Mörtens farfar som också har tourettes och hon därför förstår Mörten som ingen annan.

Boken är kategoriserad för åldersgruppen 9-12 år, men den är absolut inte för barnslig för något äldre läsare.