Sören Sören Sören

soren-soren-sorenDet fanns tre brorsor. Den första hette Sören. Den andra hette Sören. Och den tredje hette Sören.
   Pappan hette Frans men hade alltid velat heta Sören. Mamman hette Pamela och hade aldrig velat heta något annat.
   Varje gång dom fick ett nytt barn och skulle komma på ett namn kom Frans på namnet Sören. Han ville att alla hans barn skulle ha det finaste namnet han visste.

Så inleds boken om brorsorna Sören, Sören och Sören. Som du säkert förstår blir många situationer ganska komplicerade när alla barnen har samma namn. Vems är jackan? Sörens. Nej, den andra Sörens! Och vems är väskan? Sörens. Nej, den andra andra Sörens! För att underlätta vardagen försöker alla komma på olika lösningar för att skilja barnen åt. Kan de ta några bokstäver var? Kan de ha olika smeknamn? Vad sägs om Sören Dansören, Sören Kassören och Sören Massören? Alla idéer är värda att testa!

soren-2

 

 

 

 

 

 

Bilderna är lekfulla, färgglada och får ta stor plats. De fångar en trovärdig och smått kaosig vardag och ja gillar att kärleken mellan familjemedlemmarna blir synlig genom bilderna. De gör mycket tillsammans och går alla in för att underlätta vardagen. Det här är en rolig och knasig berättelse att skratta tillsammans åt och med. Och slutet! Det är fint.

soren-1

 

 

 

 

 

 


Sören, Sören, Sören
Författare: Klara Persson
Illustratör: Karin Cyrén
Förlag: Urax (2016)
ISBN: 9789187208348
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Vem hämtar vem

Barnbokspappan gästskriver om Vem hämtar vem, som kom ut i september.

vemhamtarvem

Som åttiotalist har man ju länge fattat att man kom för sent till festen. 60- och 70-talet var the shit och det mesta som hände efter det var något mindre engagerat, politiskt och äkta. Vår syn på 70-talets bilderböcker karaktäriseras av en skräckblandad fascination av den politiska doer-attityden och bristen på läsvärde och förmåga att inta ett barnperspektiv.

I Vem hämtar vem tröttnar tre barn på att alltid bli hämtade och bestämmer sig för att vända på rollerna; de bestämmer sig för att aktivt hämta sina föräldrar istället för att passivt bli hämtade. När man vänder på boken får man följa föräldrarnas perspektiv i en parallellhandling som möts i bokens mittuppslag.

Jag tänker att barnlitteratur alltid är en rätt lättöppnad dörr till samtidens värderingar och att 10-talet nog inte är något undantag, även om det politiska idag är något mindre osubtilt än det var på 70-talet. Vem hämtar vem förvaltar och dammar av det politiska, men utan att glömma bort att en barnboks centrala uppgift är att underhålla ett barn.

1073_001

I Vem hämtar vem finns det inte mycket att hämta för en stridslysten kulturvänsterperson. De tre huvudpersonerna Heaven, Alva och Max representerar. Heavens mamma jobbar på ärtfabriken där en trött jobbarkompis i hårnätsmössa öppnar och man röker på rasten. Alvas pappa går på ett privatiserat komvux och Max pappa jobbar på biblioteket. Föräldrarna är gnälliga, lite korkade och beter sig i största allmänhet som barn (vilket det givetvis inte ligger någon negativ värdering i). Någon har graffat ”Stoppa rasismen” på väggen, förskolefröken är en storörad man och utgörs inte det förälskade paret av två män?

Heaven och Alva är två handlingskraftiga och smarta tjejer som får släpa runt på Max. Han är inte bara dum (vet inte var hans pappa jobbar) och har dåliga sociala skills (skriker på biblioteket, hans pappas arbetsplats). Han är även en ängslig, nejsägande crybaby som oroar sig över äventyrets konsekvenser.

1074_001

I Vem hämtar vem står formen i fokus. Framsidan är en förskoledörr, boken går att läsa från två håll och de två uppslagen innan mitten samspelar och utgörs av parallella upptrappningar till det utvikbara mittuppslagets klimax:

1073_002

1073_003

Trots att de två berättelserna är tecknade och berättade av två författare/illustratörer går de fint ihop, både text- och bildmässigt. Stundtals blir jag orolig att bokens smarthet och form ska skymma berättelsen, men min dotters reaktion är att låta sig fascineras och vilja bli läst för igen. Jag tror det beror på den starka igenkänningsfaktorn i handlingen och miljön, men även det tilltalande grundstråket av barnslig anarki.

Den uppenbara avsikten är att boken ska kunna läsas åt två håll, men det avvisar min dotter bestämt – kanske förstår hon intuitivt att föräldrarna i boken är alltför platta och infantila för att kunna betraktas som kollektiva huvudpersoner, så hon insisterar på att barnens perspektiv läses först. Ett problem som jag upplever är att kompositionen med två berättelser som möts i mitten i ett klimax utelämnar möjligheten till en avtoning. Effekten blir att boken slutar abrupt, lite som den här texten.

 


Vem hämtar vem?
Författare/illustratörer: Siri Ahmed Backström, Karin Cyrén
Förlag: Lilla Piratförlaget (2014)
ISBN: 9789187027581
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Förlagets sida

 

Om gästbloggaren:

Daniel Josefsson orkade inte längre bära runt på alla tankar han fick när han läste böcker med sin dotter och har hittills skrivit 16 texter på temat, exempelvis den här där han skriver om representation och Siri Ahmed Backströms Syskondagen. Han skriver texterna med personer som har läst boken i åtanke, men hoppas att texterna även ska locka en person som inte har läst böckerna att läsa dem. Han är medveten om att han kan verka vara en överdrivet kritisk besserwisser men försvarar sig med att han till viss del saknar ett kritiskt förhållningssätt till barnböcker i barnboksvärlden.

Den nya flickan

I huvudpersonen Saras liv pågår just nu någonting ganska jobbigt; hon håller på att förlora sin barndomsbästis till en annan klasskompis. De andra två utestänger Sara från gemenskapen liksom lite i taget, och kanske för att inte bli sviken drar sig Sara undan alltmer.

En dag börjar det en ny tjej i klassen som placeras bredvid Sara i klassrummet. Ines heter hon och hon både ser annorlunda ut och beter sig konstigt tycker de flesta i klassen. Ganska snart börjar rykten spridas och plötsligt ”vet” alla varför Ines varit tvungen att flytta och byta skola – hon är en mördare. Dramatiken tätnar!

Sara vill helst inte bli inblandad i något, och erkänner att hon är en ganska feg och rädd person när Ines och hon träffas ute på skolgården. Sara längtar nog desperat efter en kompis, för hon vågar faktiskt följa med Ines hem när Ines erbjuder henne att komma med och kolla på hennes orm som hon har hemma. Sakta men säkert börjar något som liknar en vänskap växa fram mellan de två udda tjejerna. Men kan Sara lita på att Ines verkligen inte är en galning och mördare? Hon erkänner ju faktiskt att hon har haft en kniv med sig till skolan.

Den coolaste tjejen i klassen ser till att Ines blir mobbad, och det verkar Ines till en början tåla hyfsat – hon är ju en tuff tjej åtminstone på ytan. Men Sara ser att Ines blir ledsen, och då börjar en idé ta form i hennes huvud: en av hennes tecknade karaktärer ska få liv på riktigt. En rödhårig vilding med en orm om halsen…nu ska de coola tjejerna få sitt straff!

Det är en lättläst bok med en ok story. Här finns bra uppslag till diskussioner om vad som är rätt och fel, tankar kring hur man reagerar och agerar när man är med om mobbning…Sara får visserligen en ny vän i Ines, men det är inte bara guld och gröna skogar för det. Tänkvärd bok.

Det finns en del svartvita illustrationer som funkar bra inuti boken, men som jag skrivit tidigare när det gäller omslagen till många lättlästa böcker så tror jag att de tyvärr skrämmer bort en del påtänkta läsare. De ser helt enkelt inte tillräckligt lockande ut.


Den nya flickan
Författare: Kristian Fredén
Illustratör: Karin Cyrén
Förlag: LL-förlaget
Antal sidor: 91
ISBN: 9789170534195
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris