Barnbokspappan gästskriver om Vem hämtar vem, som kom ut i september.
Som åttiotalist har man ju länge fattat att man kom för sent till festen. 60- och 70-talet var the shit och det mesta som hände efter det var något mindre engagerat, politiskt och äkta. Vår syn på 70-talets bilderböcker karaktäriseras av en skräckblandad fascination av den politiska doer-attityden och bristen på läsvärde och förmåga att inta ett barnperspektiv.
I Vem hämtar vem tröttnar tre barn på att alltid bli hämtade och bestämmer sig för att vända på rollerna; de bestämmer sig för att aktivt hämta sina föräldrar istället för att passivt bli hämtade. När man vänder på boken får man följa föräldrarnas perspektiv i en parallellhandling som möts i bokens mittuppslag.
Jag tänker att barnlitteratur alltid är en rätt lättöppnad dörr till samtidens värderingar och att 10-talet nog inte är något undantag, även om det politiska idag är något mindre osubtilt än det var på 70-talet. Vem hämtar vem förvaltar och dammar av det politiska, men utan att glömma bort att en barnboks centrala uppgift är att underhålla ett barn.
I Vem hämtar vem finns det inte mycket att hämta för en stridslysten kulturvänsterperson. De tre huvudpersonerna Heaven, Alva och Max representerar. Heavens mamma jobbar på ärtfabriken där en trött jobbarkompis i hårnätsmössa öppnar och man röker på rasten. Alvas pappa går på ett privatiserat komvux och Max pappa jobbar på biblioteket. Föräldrarna är gnälliga, lite korkade och beter sig i största allmänhet som barn (vilket det givetvis inte ligger någon negativ värdering i). Någon har graffat ”Stoppa rasismen” på väggen, förskolefröken är en storörad man och utgörs inte det förälskade paret av två män?
Heaven och Alva är två handlingskraftiga och smarta tjejer som får släpa runt på Max. Han är inte bara dum (vet inte var hans pappa jobbar) och har dåliga sociala skills (skriker på biblioteket, hans pappas arbetsplats). Han är även en ängslig, nejsägande crybaby som oroar sig över äventyrets konsekvenser.
I Vem hämtar vem står formen i fokus. Framsidan är en förskoledörr, boken går att läsa från två håll och de två uppslagen innan mitten samspelar och utgörs av parallella upptrappningar till det utvikbara mittuppslagets klimax:
Trots att de två berättelserna är tecknade och berättade av två författare/illustratörer går de fint ihop, både text- och bildmässigt. Stundtals blir jag orolig att bokens smarthet och form ska skymma berättelsen, men min dotters reaktion är att låta sig fascineras och vilja bli läst för igen. Jag tror det beror på den starka igenkänningsfaktorn i handlingen och miljön, men även det tilltalande grundstråket av barnslig anarki.
Den uppenbara avsikten är att boken ska kunna läsas åt två håll, men det avvisar min dotter bestämt – kanske förstår hon intuitivt att föräldrarna i boken är alltför platta och infantila för att kunna betraktas som kollektiva huvudpersoner, så hon insisterar på att barnens perspektiv läses först. Ett problem som jag upplever är att kompositionen med två berättelser som möts i mitten i ett klimax utelämnar möjligheten till en avtoning. Effekten blir att boken slutar abrupt, lite som den här texten.
Vem hämtar vem?
Författare/illustratörer: Siri Ahmed Backström, Karin Cyrén
Förlag: Lilla Piratförlaget (2014)
ISBN: 9789187027581
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Förlagets sida
Om gästbloggaren:
Daniel Josefsson orkade inte längre bära runt på alla tankar han fick när han läste böcker med sin dotter och har hittills skrivit 16 texter på temat, exempelvis den här där han skriver om representation och Siri Ahmed Backströms Syskondagen. Han skriver texterna med personer som har läst boken i åtanke, men hoppas att texterna även ska locka en person som inte har läst böckerna att läsa dem. Han är medveten om att han kan verka vara en överdrivet kritisk besserwisser men försvarar sig med att han till viss del saknar ett kritiskt förhållningssätt till barnböcker i barnboksvärlden.
Maraton är en textlös eller textfri bilderbok men den är definitivt inte innehållsfri. Det är en skildring av ett, kanske lite ovanligt, maratonlopp med tio jämnstarka deltagare som (nästan) alla hänger ihop loppet igenom. Några trillar av utefter vägen då loppet innehåller faror som tigrar och tunnlar med hål i. Publikstödet är massivt i relation till deltagarinnehållet och en viss mängd fusk (bilkörning) tolereras. Eliud Kipchoge har precis sprängt två timmar-gränsen, om än inofficiellt, på maraton men i det här loppet så verkar de hålla ett betydligt lägre tempo då de springer både natt som dag. Härligt tycker jag som själv njuter länge av mina långlopp!
Det här är en medryckande glädjefull bok med väldigt talande bilder. Färgerna och dramatiken på sidorna är intensiva och den rymmer många olika miljöer och känslor. Det finns mycket att peka på, prata om och återkomma till i berättelsen. Den är läskig, spännande, rolig, knasig och fascinerande.
Karin Cyrén vann precis bilderbokspriset Snöbollen för den här boken vilket jag absolut förstår. Den visar att det lönar sig att kämpa på men också att deltagandet är det viktigaste och alla får vara med på den extra stora prispallen. Läs den du med och spring för all del gärna ett maraton också om du har möjlighet!
Den nionde pristagaren av Snöbollen uppmärksammas på litteraturfestivalen Littfest i Umeå den 13 mars. Maraton kom till som Cyréns examensarbete när hon studerade grafisk design och illustration vid konstfack. Motiveringen till vinsten lyder:
Det fanns tre brorsor. Den första hette Sören. Den andra hette Sören. Och den tredje hette Sören. 
I huvudpersonen Saras liv pågår just nu någonting ganska jobbigt; hon håller på att förlora sin barndomsbästis till en annan klasskompis. De andra två utestänger Sara från gemenskapen liksom lite i taget, och kanske för att inte bli sviken drar sig Sara undan alltmer.