Mitt magiska finger är en av Roald Dahls kortare berättelser men den bär ändå tydligt hans kännetecken: en blandning av humor, moral och den där lilla dosen magi som gör att allt känns möjligt. Sir Quentin Blakes karakteristiska illustrationer ger energi och personlighet åt både karaktärerna och de mer absurda inslagen.
Det är intressant hur den här boken, som först publicerades i mitten av 1960‑talet, fortfarande talar till barn. Huvudpersonen – en flicka som aldrig får något namn i berättelsen – använder sitt mystiska “magiska finger” när hon blir riktigt arg. Det är en kraft som hon inte helt förstår men som får oväntade konsekvenser när hon riktar den mot familjen Gregg som tycker om att jaga. Plötsligt vänds rollerna upp och ner och familjen får uppleva hur det är att leva som de djur de tidigare jagat.
Den svenska utgåvan har ett tydligt och färgstarkt omslag som gör boken lätt att ta till sig, även för ovana läsare. Blakes illustrationer förstärker berättelsens rytm och humor samt skapar ett visuellt driv som passar väl ihop med den relativt korta texten. Det här är en bok som många barn läser på egen hand men också en som fungerar bra som högläsning eftersom handlingen är enkel att följa och bjuder in till samtal.
Det finns en tydlig moral i berättelsen men Dahl presenterar den utan pekpinnar. I stället låter han barnen själva fundera över rätt och fel, ansvar och konsekvenser. Just detta – hans förmåga att tala till barn på ett respektfullt, rakt och fantasifullt sätt – är en av anledningarna till att hans böcker fortsätter att vara relevanta.
Boken riktar sig till läsare ungefär i 9–12 årsåldern, men den kan uppskattas av både yngre och äldre beroende på läsvana. Min femåring bad mig att läsa den om och om varje dag i en hel vecka. Den korta längden gör den dessutom till en bra ingång för barn som är på väg in i mer avancerad läsning. För pedagoger kan berättelsen vara ett intressant underlag när man arbetar med frågor om etik, empati och hur våra handlingar påverkar andra.
Mitt magiska finger
Text: Roald Dahl
Illustration: Sir Quentin Blake
Översättare: Meta Ottosson
Formgivare: Donna Hellberg
Förlag: Bookmark (2026)
ISBN: 9789190117279
Antal sidor: 80
Först har vi tävlingssimmaren Therese Alshammars barnboksdebut ”Aysa och lillebror simmar” som är illustrerad av Jonas Burman. Där följer vi med Aysa, hennes lillebror och mamma till badhuset. I boken finns ett pedagogiskt förhållningssätt när mamman på ett lekfullt sätt instruerar sina barn i olika övningar för att lära känna vattnet. Aysa är i fyra-femårsåldern medan lillebror är bebis vilket gör att det finns tips för olika åldrar. Vattenövningarna blandas med fantasi och värme. En inspirerande bok!
Näst ut är ”Bara rumpor på äventyrsbad” som är en del i Annika Leone och Bettina Johansson populära ”Bara rumpor”-serie (där alla rumpor, snippor och snoppar definitivt har en del i framgången). Här följer vi med Mira och hennes föräldrar till äventyrsbadet. Via omklädningsrummet går vi ut i bassänglandskapet och får följa med i rutschbanor men även i Miras jakt på den nya förskolekompisen Charlie som mamma har sagt ska vara på badhuset samtidigt som dem. Den där Charlie verkar vara snabb och hinner alltid före Mira, kommer de hitta varandra någon gång?
Mitt sista tips kommer från Joanna Andrén i youtube-familjen The Swedish family: ”Det spökar på äventyrsbadet”. Familjen ska få vara ensamma på äventyrsbadet för att kunna göra en bra film till youtube, men barnen märker direkt att något är konstigt. Hur kan det vara stopp i vattenrutschbanan? Vad är det som gör badchefen så nervös? Något är definitivt mystiskt och Alma och Harry tar sig genast an uppdraget, men i smyg såklart.
Sir Quentin Blakes illustrationer bär så mycket av berättelsens humor och händelser. Omslaget är färgstarkt och tilltalande. De svartvita teckningarna är uttrycksfulla och ger en känsla av rörelse. I karaktärernas drag syns tydligt om de är elaka, snälla eller lekfulla. Många har sagt det tidigare men jag måste säga att jag beundrar Blakes teknik och tolkning av Roald Dahls värld som fångar essensen i berättelsen.
