Det här var en bok som jag uppskattade att läsa. En bok om silverfiskarnas liv. Alla har vi ju mött silverfiskar någon gång i våra liv, mest förfasats över deras närvaro och när vi väl fått undan dem så har i varje fall inte jag tänkt så mycket mer på dem.
Den här boken är både informativ och humoristiskt skriven och illustrerad. Med korta texter på varje sida fångar bokens fakta in mig och jag får lära mig om silverfiskens liv. Dess historia, dess, syfte och till och med hur de fortplantar sig. Allt är beskrivet på ett pedagogiskt och lättförståeligt sätt och jag kommer på mig själv med att tänka att silverfisken ändå är rätt gullig! Det är ju inga farliga djur, de varken bits eller sprider några farliga sjukdomar. Så nästa gång jag ser en silverfisk i handfatet kommer jag inte förfasas, snarare tvärtom, säga hej och fundera på hur många fler små kompisar det bor i mitt badrum!
”Det är natt. Alla sover. Huset är tyst och stilla.””Men vi sover inte. Vi, silverfiskarna.”
I Den lilla vännen, av Thomas Tidholm och Anna-Clara Tidholm, möter vi Sofia, en liten flicka som hittar en mycket snäll och rolig vän: Alo. Han är grön, ungefär 17 centimeter lång och lever sitt liv någonstans i gräset bortom staketet. I hans värld kryper, surrar och slingrar allt det som hör jorden till — stora och små varelser som flyger högt upp i himlen eller skapar gångar där solen aldrig når ner. Alo är en del av detta myller och han tar hand om allt levande runt sig. Han är vän med alla.
Sofia vill gärna följa med Alo hem men hon är för stor för hans värld. Så Sofia lyfter upp Alo och bär honom bort från den världen där han hör hemma. Hemma hos Sofia väntar en bur där en fågel en gång bott och Sofia vill att Alo ska bo där — nära henne och bara med henne.
Bild från förlagets hemsida
Det är en berättelse som på ytan är enkel, men som snabbt öppnar sig för större frågor. Med den där ömsintheten, som är typisk för Anna-Clara och Thomas Tidholm, utforskas relationen mellan människa och natur: hur vi fascineras, vill komma nära och ibland — utan att mena det — tar mer än vi ger. Det är berättat utan dramatik som tar över. I stället finns ett stilla allvar i bilderna och i den varsamma texten som låter barnets blick och funderingar ta plats.
Bilderna av Anna-Clara Tidholm bär samma lugn och värme som vi känner igen från hennes tidigare verk — jordnära färger, tydliga känslor, en närhet till naturen som gör att man gärna stannar kvar på varje sida. Sofias röda klänning och Alos gröna klädsel illustrerar deras känslor och inre värld. Thomas Tidholms text håller samma lågmälda ton.
Bild från förlagets hemsida
Den lilla vännen är en bok om ett litet väsen med stort hjärta men också en berättelse om vår egen längtan efter att få höra till. Framför allt är det en fin påminnelse om att vänskap inte handlar om att äga någon utan om att låta den andre vara sig själv.
Den lilla vännen är en stillsam och mångbottnad saga som fungerar lika bra vid kvällsläsning som i förskolans samling. Den stannar kvar — inte bara som en berättelse utan som en känsla av omsorg och respekt för allt som lever.
Polly är i återvinningsrummet och letar efter nya reservdelar – det finns mycket som kan vara bra att ha! Då kommer Rosanna. Hon ska slänga sin traktor eftersom avgasröret är trasigt. Men det går inte Polly med på, klart att avgasröret går att laga! De tar med traktorn in i Pollys verkstad, Rosanna berättar vad som hänt och plötsligt har leksakstraktorn blivit stor som en riktig traktor och det är dags att laga det trasiga.
I serien ”Pollys verkstad” får vi möta en klurig mekaniker som kan tar sig an olika fordon som behöver lite omtanke. Boken vänder sig till de yngre fordonsentusiasterna och tar intresset på stort allvar. Det som börjar med en leksak blir snart ett större äventyr när fantasin får ta plats i vardagsleken. Min 3-åring fascineras av Pollys verktyg och kunskaper. Författarna använder flera verktygsnamn som inte ingår i målgruppens vanliga vokabulär men som på så sätt utvecklar och stimulerar intresset när läsaren/lyssnaren även kan se vad det är för verktyg och maskiner som används.
Det känns lockande att få vara mer i verkstaden, det finns en hel del att titta på samtidigt som fokuset är tydligt. Jag gillar att huvudpersonen benämns som hon med olika attribut från både ”tjejigt” och ”killigt”. Polly har en säkerhet och coolhet som uppmuntrar samtidigt som det känns självklart. Böckerna avslutas sedan med något finurligt att skratta åt tillsammans.
Boken är ett fint samarbete mellan tre bokskapare som tar barnet på allvar, de har gjort sin research. Boken om traktorn är den senaste i serien som just nu innehåller tre böcker (Dumper och Grävmaskin är de två första). Det är en sådan serie som vi gärna vill läsa alla böcker i för att lära oss mer. Vi hoppas på fler böcker!
Pollys verkstad: traktor
Författare: Anja Eriksson och Sara Ruder
Illustratör: Elin Hägg
Förlag: Opal (2025)
Serie: Pollys verkstad #3
ISBN: 9789172269002
Kan köpas hos Adlibris och Bokus med flera
Mitt magiska finger är en av Roald Dahls kortare berättelser men den bär ändå tydligt hans kännetecken: en blandning av humor, moral och den där lilla dosen magi som gör att allt känns möjligt. Sir Quentin Blakes karakteristiska illustrationer ger energi och personlighet åt både karaktärerna och de mer absurda inslagen.
Det är intressant hur den här boken, som först publicerades i mitten av 1960‑talet, fortfarande talar till barn. Huvudpersonen – en flicka som aldrig får något namn i berättelsen – använder sitt mystiska “magiska finger” när hon blir riktigt arg. Det är en kraft som hon inte helt förstår men som får oväntade konsekvenser när hon riktar den mot familjen Gregg som tycker om att jaga. Plötsligt vänds rollerna upp och ner och familjen får uppleva hur det är att leva som de djur de tidigare jagat.
Den svenska utgåvan har ett tydligt och färgstarkt omslag som gör boken lätt att ta till sig, även för ovana läsare. Blakes illustrationer förstärker berättelsens rytm och humor samt skapar ett visuellt driv som passar väl ihop med den relativt korta texten. Det här är en bok som många barn läser på egen hand men också en som fungerar bra som högläsning eftersom handlingen är enkel att följa och bjuder in till samtal.
Det finns en tydlig moral i berättelsen men Dahl presenterar den utan pekpinnar. I stället låter han barnen själva fundera över rätt och fel, ansvar och konsekvenser. Just detta – hans förmåga att tala till barn på ett respektfullt, rakt och fantasifullt sätt – är en av anledningarna till att hans böcker fortsätter att vara relevanta.
Boken riktar sig till läsare ungefär i 9–12 årsåldern, men den kan uppskattas av både yngre och äldre beroende på läsvana. Min femåring bad mig att läsa den om och om varje dag i en hel vecka. Den korta längden gör den dessutom till en bra ingång för barn som är på väg in i mer avancerad läsning. För pedagoger kan berättelsen vara ett intressant underlag när man arbetar med frågor om etik, empati och hur våra handlingar påverkar andra.
Mitt magiska finger
Text: Roald Dahl
Illustration: Sir Quentin Blake
Översättare: Meta Ottosson
Formgivare: Donna Hellberg
Förlag: Bookmark (2026)
ISBN: 9789190117279
Antal sidor: 80
Recensionsexemplar från förlaget. Köp: t.ex. hos: Adlibris eller Bokus
Saga fyller 9 år och får äntligen sin första mobil. Hon har längtat länge och är både pirrig och förväntansfull. En helt ny värld öppnar sig. Snart ligger Saga i soffan och sms:ar med sina klasskompisar, skickar roliga bilder fram och tillbaka och har hur kul som helst, när ett okänt nummer plötsligt skickar ett meddelande med ett enda ord: DÖ.
De elaka meddelandena fortsätter att trilla in och Saga vågar inte berätta för någon. Tänk om mamma och pappa tar mobilen ifrån henne då?
Äntligen mobil! är Ingela Eks första kapitelbok, efter bilderboken om Algot och sticklingkompisen. Ingelas språk är enkelt men gestaltande. Boken är lättläst, med mycket dialog, korta kapitel och högt tempo. Det händer hela tiden något. Perspektivet är hela tiden barnets. Läsaren får se allt genom barnets ögon. Jag tror att ett barn lätt kan känna igen sig och känna med Saga när hen läser den här boken.
Det som eventuellt kan göra läsningen svårare är att boken inte har några illustrationer. Det är ganska ovanligt för en bok som riktar sig till den här åldern och kan möjligen skrämma bort vissa. Samtidigt är kapitlen så pass korta och texten så luftig att det nog fungerar bra ändå.