Det fanns tre brorsor. Den första hette Sören. Den andra hette Sören. Och den tredje hette Sören.
Pappan hette Frans men hade alltid velat heta Sören. Mamman hette Pamela och hade aldrig velat heta något annat.
Varje gång dom fick ett nytt barn och skulle komma på ett namn kom Frans på namnet Sören. Han ville att alla hans barn skulle ha det finaste namnet han visste.
Så inleds boken om brorsorna Sören, Sören och Sören. Som du säkert förstår blir många situationer ganska komplicerade när alla barnen har samma namn. Vems är jackan? Sörens. Nej, den andra Sörens! Och vems är väskan? Sörens. Nej, den andra andra Sörens! För att underlätta vardagen försöker alla komma på olika lösningar för att skilja barnen åt. Kan de ta några bokstäver var? Kan de ha olika smeknamn? Vad sägs om Sören Dansören, Sören Kassören och Sören Massören? Alla idéer är värda att testa!
Bilderna är lekfulla, färgglada och får ta stor plats. De fångar en trovärdig och smått kaosig vardag och ja gillar att kärleken mellan familjemedlemmarna blir synlig genom bilderna. De gör mycket tillsammans och går alla in för att underlätta vardagen. Det här är en rolig och knasig berättelse att skratta tillsammans åt och med. Och slutet! Det är fint.
Sören, Sören, Sören
Författare: Klara Persson
Illustratör: Karin Cyrén
Förlag: Urax (2016)
ISBN: 9789187208348
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
att vi – djuren, naturen och människorna – hör ihop. Vi människor kan inte ta hur mycket som helst av djuren eller naturen, vi måste dela resurserna och tänka på varandra.
Jag gillar språk och jag gillar grammatik. Atjimpa är en hejdlös saga om när en vetenskapsman hittar ordet atjimpa – alla vill använda det men ingen vet vad det betyder eller vilken ordklass det tillhör. Eftersom ordet hittades i en mycket gammal bok frågar man tant Augusta, 137 år, och hon berättar att det är ett verb: atjimpera. När folk inte visste vad de skulle göra så atjimperade de. Efter ett tag kommer dock en lingvist och hävdar att det är ett substantiv. Plötsligt har folk sett levande atjimpor utomlands, någon vill ha en atjimpa som bordsdekoration och folk börjar säga ”Vilken himla atjimpa”. Då kommer vetenskapsmannen fram till att det nog är ett adjektiv som i ”Vilken superatjimpig grej”.
En minst sagt annorlunda pekbok med rena strama illustrationer. Inget distraherade med en massa små detaljer. Temat är barnet och dess väsen, fysiskt men även psykiskt. Ålder för boken är riktigt små till något större som har ett talande språk. Det kan med de senare leda till vidare samtal om kroppen och hur den kan användas och hur barnet kan tänka och drömma. En naturligt nära relation till barnet krävs nog för att kunna uppnå intentionen, att här finns du, just du, fina lilla barn. Läsaren ska kunna agera med barnet. Dramatisera kroppen.
