Doktor Fruktansvärd och det fasliga frukt-anfallet

Nikki och Boris har fått en ny mattelärare och det tar bara en liten stund innan Nikki fattar vem det är: Doktor Fruktansvärd – en superskurk som är Kapten Kanonkulas ärkefiende och som har en ondskefull plan på gång. Nikki försöker berätta för vuxenvärlden men de agerar så konstigt och hon inser snart att det ligger i hennes och Boris egna händer om de ska lyckas besegra Doktor Fruktansvärd.

Jag lyssnade till Jesper Lundqvist på bokmässan och han sa att han vill skriva roligt, fartfyllt, spännande och att varje kapitel ska ge en lust att läsa vidare. Dessutom ska det hända mycket i boken och vara lite skruvat. Hatten av för Jesper för jag hade inte kunnat beskriva den här boken bättre själv!

Det är onekligen skruvat, barnen riskerar att bli begravna under ett berg med frukt, och det är spännande och lite lagom läskigt på ett bra sätt. Daniel Tholin har verkligen lyckats med Doktor Fruktansvärds diamantleende vilket är gnistrande otäckt och de övriga karaktärerna är lite skevt fula på ett skönt sätt om jag får säga så. Infällt i boken finns också ett par sidor med en serie om Kapten Kanonkula vilket är en serietidning som alltså Nikki och Boris läser men som också verkar spilla över på verkligheten.

Många barnböcker idag är väldigt nytänkande kring hur man använder boken som medium men jag tycker att Lundqvist får med precis en lagom dos av just det; det är i huvudsak en vanlig kapitelbok som är rikt illustrerad och texten är väl lämpad för målgruppen. Det ska helt klart bli spännande att läsa vidare i serien!


Doktor Fruktansvärd och det fasliga frukt-anfallet
Författare: Jesper Lundqvist
Illustratör: Daniel Tholin
Serie: Doktor Fruktansvärd
Förlag: Rabén & Sjögren (2026)
ISBN: 9789129753059
Antal sidor: 88
Ålder: 6-9 år
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus
Recensionsexemplar från förlaget.

Judits djurvecka

Åh som vi här hemma älskar starkt färglada, smått galna, helt underbara Judits djurvecka av Jesper Lundqvist och Jonnie Holmberg!

Det här är en fantasifull berättelse om Judit som varje dag under en vecka vaknar som ett nytt (o)djur. Ena dagen är hon en lång orm som vill kramas och äter upp alla husets ägg, med skal och allt. Nästa en farlig tiger som sliter sönder fåtöljen och skrämmer sin pappa. En annan dag en puppa (eller är hon bara sjuk, termometern på bordet bredvid sängen indikerar att så kan vara fallet) som vägrar komma ut ur täcket innan hon förvandlats till en vacker fjäril, den vackraste som pappa någonsin har sett. Och så vidare. Det är fartfylld, roligt, färgstarkt och helt enkelt underbart.

Barnen på sju och fem år älskar att försöka gissa sig till vilket djur Judit ska förvandlas till härnäst, och även efter att vi läst boken flertalet gånger så uppskattar de att försöka komma ihåg alla djur och vilken ordning de kommer i.

Illustrationernas detaljer ger ett djup till berättelsen både vad gäller humor, engagemang (att få leta reda på spindelfamiljen på varje uppslag för att se hur de reagerar/agerar engagerar både barn och vuxna), tvetydighet (är Judit en puppa eller sjuk, är hon en tiger eller bara arg som en, är hon en sengångare eller endast däckad efter febern?) och spänning (till exempel så höjs spänningen i den lugnaste förvandlingen, den till en torsk, genom det enögda sjömonstret i bilden), och det här är verkligen en fullträff mellan text och illustration där de två lyfter och kompletterar varandra.

En riktigt stark rekommendation!


Judits djurvecka
Författare: Jesper Lundqvist
Illustratör: Jonnie Holmberg
Förlag: Speja Förlag (2022)
ISBN: 9789189333710
Antal sidor: 40
Kan köpas hos Speja, Adlibris, Bokus med flera.

En bok att bli glad av

Hur motsägelsefullt det än kan låta så är Kivi och den gråtande goraffen en bok att bli glad av. Det är andra boken i serien om Kivi. Den första delen har tidigare recenserats av Malin på barnboksprat. Läs recensionen här.

I den här berättelsen har Kivi bestämt sig. Hen ska ha en gorilla och där med basta! Det finns inget annat. Hela den brokiga familjen med mappor, pammor, storebröstrar, parvelpysar, marfor och morbror Jin ger sig iväg till zoo. En gorilla är svår att hitta, men i stället stöter de på en gråtande, beklämmande och ganska besynnerlig varelse. Utan vare sig namn eller definition. En varelse man gömmer undan. Till den dag då Kivi dyker upp.

fram_kivi_goraff_165x165Boken är fylld av språkglädje och underfundigheter. Rimrytmen, busigheten och de rappa replikerna får mig att tänka på Barbro Lindgrens vilda bebi. Det är en värld utan gränser där man kan göra precis vad man bestämt sig för, men inte utan samvete.
Jag blir glad av den här boken. Glad över Jesper Lundqvists och Bettina Johanssons vida perspektiv på världen, glad av det spralliga språket, glad av de fantastiska bilderna som är färgglada, normbrytande och humoristiska.

Som barn vill man ju gärna läsa samma bok om och om igen. Som vuxen är jag inte lika förtjust i det. Kivi och den gråtande goraffen är dock ett undantag.

Kivi och den gråtande goraffen
Författare: Jesper Lundqvist
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: OLIKA förlag
Antal sidor: 26
ISBN: 9789185845828
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Om sådant som fastnar och sådant som inte gör det

De senaste veckorna har jag haft en melodi spelande på repeat i hjärnan – ni vet, så där som man lätt får på sommaren när radioapparaterna står på överallt och spelar samma låtar gång på gång. Fast nu är det ju inte sommar, och det är heller ingen färsk popdänga som studsar runt inne bland synapserna, utan en sång som heter ”Varför” från skivan ”Här kommer Ville, Valle och Viktor” som kom i början på sjuttiotalet: se Youtube. Minns du inte Ville, Valle och Viktor beror det förmodligen på att du är yngre än vad jag är, för på sin tid var de otroligt populära bland många barn och fruktansvärt illa omtyckta av många vuxna.

Ville och Valle var två uteliggare/vagabonder/gatumusikanter som slog sig ihop med den levande dockan Viktor, som ständigt frågade just: varför? Tillsammans bedrev de plakatpolitik i barnprogramsformat och blev med all rätt utsedda till representanter för ”den vänstervridna progg-barnkultur” som ”förvred huvudet” och ”indoktrinerade” den yngre generationen. Själv minns jag mest de svängiga låtarna (men självklart blev även jag indoktrinerad: till exempel smittade uteliggarnas miljöintresse av sig, och jag får än idag inte ut någon större njutning av att konsumera reklam), och åtminstone en av dem etsade sig fast så till den grad att den började självspela i huvudet trots att jag inte hört den en enda gång de senaste trettio åren. Dramaturgiskt lagd som jag är vill jag gärna tolka melodins spökande symboliskt; min och Bettina Johanssons nysläppta barnbok Kivi och Monsterhund har skapat en hel del debatt och tyckande i nya och gamla medier, precis som Ville och Valles (och Viktors!) barnprogram gjorde på sin tid, inte konstigt att deras musik ekar i hjärnvindlingarna. Skillnaden är att för fyrtio år sedan handlade det om miljöpolitik och elaka kapitalister och idag handlar det om användandet av ett ord på tre bokstäver – hen.

Men så är det förstås inte, och de är lätt att sitta här och tycka att det var bättre (eller sämre, beroende på hur en ser det) förr. Barnkultur har gjort vuxna upprörda i alla tider. Till och med Astrid råkade i hetluften för allt supande och svärande (i böckerna alltså) några gånger om jag inte misstar mig, och väckte inte Alfons pappa ett visst rabalder en gång i tiden? Jag minns ärligt talat inte, och det är nog som det ska vara. Barnkulturen är till för barnen, och förr eller senare växer de upp, och minns de böcker, låtar och barnprogram som gav dem något, som berikade och underhöll – det som var bra, helt enkelt. Det som var ”upprörande” i dem minns man inte – eller så skrattar man åt dåtidens vuxenvärlds naivitet.

Nej, anledningen att den proggiga barnlåten kommit på återbesök är snarare texten. ”Man har rätt att fråga varför”, bräker Viktor. Och ”varför” är den fråga jag fått i var och var annan av de otaliga intervjuer jag gett de senaste veckorna: Varför skrev jag den här boken? Varför är det så viktigt med hen? Varför, varför, varför? Och eftersom jag är indoktrinerad, och eftersom låten fortsätter: ”Man har också rätt att få ett svar – annars är det ingen mening med att fråga” – så svarar jag snällt. För det ÄR en bra fråga, varför.  Det är bara det att för mig är HUR så mycket intressantare. Hur gjorde jag när jag skrev boken? Hur berättar man med ett språk läsaren är ovan vid, och som därför riskerar skava i öronen? Hur påverkar det könsneutrala språket berättelsen och kreativiteten? Hur påverkar språk berättelser över huvud taget? Hur påverkar berättelser tankar och värderingar? Och hur blir berättelserna till? De hittas inte bara på, det är jag rätt säker på. Inte de som är bra i alla fall.

Så det hade jag tänkt skriva lite om i det här blogginlägget. Hur.

I stället märker jag att jag har skrivit om helt andra saker.

Eller också, när jag nu tänker efter, har jag inte det.

I all vänlighet,

Jesper Lundqvist
Författare till Kivi och Monsterhund

Om gästbloggaren: 
Jesper Lundqvist har i Kivi och Monsterhund gett sin huvudperson Kivi benämningen hen, ett könsneutralt pronomen. Boken Landgörst och radiojulkalendern Den Mytiska Medaljongen samt Sveriges Radios figur Radioapan är också hans skapelser.

 

Kivi & Monsterhund

Första barnboken med det lilla magiska ordet hen! Kivi & Monsterhund författad av Jesper Lundqvist och med illustrationer av Bettina Johansson. Jag har läst den själv och låtit några andra läsa den och bilderna har beskådats och det var som om jag redan vid första anblicken av den lilla huvudpersonen Kivi, bara såg en mysig unge med glasögon. Ingen tanke fanns hos mig om det var en flicka eller pojke och så är det just ingen tydlighet med om det är en flicka eller pojke. Det är ett tecknat litet barn rätt och slätt. Tituleringen är antingen Kivi eller hen. Bra så och något jag längtat efter i barnböcker. Detta att slippa lägga fokus på könet och olika förväntningar kopplade till det. Det ska erkännas att jag själv förr om åren skrivit både utkast och små historier med en huvudperson utan bestämt kön, men då har jag använt mig av namn som upplevts könsneutrala. Det är just användningen av det personliga pronomenet hen, som är banbrytande och lite våghalsigt. Kommer ordet att få genomslag och bli vanligt förekommande? Ingen vet ännu, men det viktiga här är att det fungerar i denna bok. Jag blir glad av att det rimmas och att det rimmas med känsla och framför allt att det rimmas med humor och lite tokiga nya böjningar:

HUND!” tjuter Kivi. ”GE MIG EN HUND!
Annars sover jag inte en blund!
Mappor och pammor och morbroster Jin,
en bryssling, en marfor, en halvkvartskusin,
små parvelpysor och storebröstrar;
alla står de runt sängen och tröstar
och visslar och tisslar och säger jovisst,
någon gång möjligen, nästan helt visst,
ska hen få en hund, kan de halvt säkert lova
– men bara om Kivi nu själv lovar sova.

Kivi drömmer alltså om att få en hund, men möter i sagan ingen vanlig hund, utan en Monsterhund! Denna varelse är ansträngande och lever verkligen ut sig själv och är även till det yttre ytterst obehaglig att se på. Kivi går på slutet av boken vidare i en ny önskning, precis så som barn plägar göra, på det där nyckfulla viset och inte alltid med förankring i verkligheten.

Så till illustrationerna skapade av Bettina Johansson. De är svängiga, de är roliga, de är färgrika, de är bra! Känslig estet som jag är så tycker jag dock att monsterhunden är väl anskrämlig att se på. Men… det är ju just sådant med djur som har ett ohyggligt utseende som många barn tycker är extra roligt att titta på. Det finns för övrigt så mycket att upptäcka i bilderna, olika barn blir intresserad av olika saker. Min 4-åring stannade på sidan med räddningsfordon och hus. Jag fastnade i alla detaljerna inomhus och utomhus – och så fastnade jag för Kivi så klart. Vilken söt hen och klurig person och vilka coola glasögon! En av förra årets favoritböcker, enligt mig, var Varför gråter pappan? och där är illustratören också just Bettina Johansson.

Jag lät 4 barn (ålder 4-14) och 3 vuxna (ålder 31-62) ta sig an boken och några omdömen av text/bild blev: ”underfundigt”, ”påhittigt”, ”lekfullt”, ”klurigt”, ”roligt”, ”knasigt”, ”skojigt”, ”inte fint”, ”konstig hund”, ”sammanhängande historia”, ”bra bilder”, ”ojämna illustrationer med fint/fult”, ”driv i språket”, ”Hellsing-känsla”, ”musikaliskt rim”. En vuxen säger: ”Hunden är ju gräsligt obehaglig, men samtidigt mycket rolig och fantasifull, men små barn kan kanske bli lite rädda. Bilderna har ju många detaljer som barn kan titta länge på och fundera över tror jag. Hunden stökar nästan till lite för mycket ibland så jag tror att barn kan tycka det är skönt när den försvinner. Samtidigt uttrycks ju en kärlek mellan Kivi och hunden när hen badar och pysslar om den och det kanske visar för barn att barnet inte ska bry sig så mycket om det yttre.”

Själva ordet hen väcker en del tankar hos några medan andra låter ordet passera obemärkt. En av de vuxna säger: ”Det är alltid svårt att introducera nya begrepp, om de är komna underifrån så får de ofta bättre fäste. Hen kan säkert upplevas språkligt onaturligt av många och ordet är på något sätt politiskt korrekt och sådant kan stöta bort folk.” Av alla barnen var det bara 14-åringen som uttryckte tveksamhet: ”Hen är en bra tanke men förvirrande.” Två barn konstaterade lugnt att de båda var ju hen, de kände sig varken som hon eller han. Sammantaget så ansåg de flesta att hen fungerade så väl i texten att själva historien med Kivi tog överhand och därmed fick den full uppmärksamhet.

Mina efterord angående ordet hen:

Hen väcker känslor har jag fått erfara på sista tiden. Det finns stundtals en irritation som jag tror handlar om att en del kan tro att hen ska ersätta hon och han och slutligen ska allting bli helt könsneutralt och utjämnat. Och därmed tråkigt? För min del så är det spännande med språk i förvandling och om just ett enda ord kan förbättra och upplysa inom området jämställdhet, så är det mycket välkommet. Jag kommer att använda de ord jag vill, när jag vill. Ingen bestämmer över mig, kan inte alla känna så? De slipper då rädslan/känslan att bli överkörda. Alla har ett val och språket är levande och det blir till vad en själv gör det till. Detta lilla hen-verktyg kan till att börja med finna sin plats inom t.ex. barnböcker. För det kan väl vara härligt om det lilla barnet som hör sagan inte hänger upp sig på om huvudpersonen är en hon/han?

OLIKA förlag skriver om hen:

3 möjligheter istället för 2!

”Hen är inte bara höna på engelska. Det är dessutom svenskans tredje personliga pronomen! Ett komplement till hon eller han. Det är så vi vill se det: som ytterligare en språklig möjlighet som underlättar i en könsstereotyp vardag. För språket spelar roll, särskilt när det handlar om att befästa eller förändra tankemönster och normer. Ord som hon och han bär med sig många föreställningar som ofta är stereotypa. Och i en bok som den här, där det viktiga är vem Kivi är och vad Kivi gör snarare än om Kivi är hon eller han, är hen ett utmärkt ord att använda. Hen är inkluderande och det läsande barnet står friare att själv identifiera sig med karaktären, oavsett om barnet kallas för hon eller han. Vi tror och hoppas att hen på ett lekfullt sätt kan bidra till att både synliggöra och utmana genusfällor som gömmer sig i språket. Kanske är hen det lilla ordet som kommer att uträtta stordåd?
Ps. Med hen följer henom istället för henne eller honom. Och istället för att använda man så används en. Ds.”


Kivi & Monsterhund
Författare: Jesper Lundqvist
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: Olika förlag (2012)
Antal sidor: 34
ISBN: 9789185845767
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris