Vad gör man när mamma och pappa beter sig som barn? När de ständigt bråkar och bara tänker på sig själva? Och när man själv bara är ett litet barn som behöver struktur, trygghet och lugn och ro.
Med Mitzi har Mårten Sandén skapat en ovanligt sympatisk och varm huvudperson. Hennes lugn och förståndighet står i skarp kontrast till föräldrarnas självupptagna stökighet.
Mitzi tycker om att spela schack med farfar, hon önskar att det vore tyst när hon ska göra sina läxor och hon vill att mamma och pappa slutar bråka. Önskemål som i den här bohemiska familjen tycks vara svåra att uppfylla.
Berättelsen inleds med att Mitzis föräldrar har ett stort gräl, som slutar med att pappa flyttar ut på balkongen och att mamma låtsas som att han inte finns. Och mitt emellan står Mitzi. Hon tycker synd om pappa och gör sitt bästa för att han ska slippa vara hungrig och försöka se till att de blir sams igen. En uppgift som blir övermäktig för en liten sexåring. Långsamt krymper Mitzis vardag ihop, det mesta känns grått och trist och Mitzi vet inte vem hon ska vända sig till, för det här känns inte som något man talar om.
Som tur är finns Mitzis farfar. När han förstår vad som pågår blir han bekymrad, men så kommer han på en plan. En plan lika storartad som ett berömt schackparti som han och Mitzi läser om i en biblioteksbok.
Att skriva om relationen mellan föräldrar och barn är måhända inte något särskilt nytt grepp, men i Mårten Sandéns version om Mitzi känns det väldigt nytt och spännande. På ett rakt och ärligt sätt ifrågasätter han föräldrarollen, ansvaret man har som förälder, och hur det påverkar barnet när vuxna inte längre beter sig som vuxna. Det är en bok att läsa högt, att ha samtal kring, en bok om känslor helt enkelt. I mig hänger känslorna kvar länge efteråt.
Mitzi i mitten är första delen i en utlovad trilogi.
Mitzi i mitten
Författare: Mårten Sandén
Illustratör: Åsa Arnehed
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: Sidantal 77
ISBN: 978-91-29-68728-6
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
2007 satte David Wiberg, känd från Varan-TV, upp enmansföreställningen Svart Tulpan, där han själv spelar den 16-åriga tjejen Linnea. Han följde upp föreställningen med Dagboksanteckningar från ett källarhål och den föreställningen har nu också blivit bok.
Här möter Patrik en märklig och inte alldeles trevlig värld av svittror, sporalver, spättar och andra varelser. Här finns också tuggummiberget och asfaltsängen. Patrik vill snart därifrån, men det visar sig inte vara så enkelt. Svittrorna utmanar honom och hans lag därhemma på en fotbollsmatch. Vinner Patriks lag får han sin biljett ut ur underjorden. Förlorar han däremot, måste han stanna för alltid …
Boken är fylld av språkglädje och underfundigheter. Rimrytmen, busigheten och de rappa replikerna får mig att tänka på Barbro Lindgrens vilda bebi. Det är en värld utan gränser där man kan göra precis vad man bestämt sig för, men inte utan samvete.