Meja och de magiska fotbollsskorna

Jag högläste Meja och de magiska fotbollsskorna för min sjuåring. Han har börjat bli intresserad av att spela fotboll och tyckte att det var en bra bok.

Boken handlar om Meja som tycker om att spela fotboll. Hennes föräldrar är skilda och i samma trapp som hennes pappa bor, bor Bruno. Bruno är några år äldre än Meja och säger att han vet allt om fotboll. Han är Mejas PT, personlige tränare. En kväll köper Mejas pappa ett par fotbollsskor till henne eftersom hon ska börja träna med ett lag, Berga United. Skorna är gröna och bland de billigaste i butiken men det är ändå bättre än de gymnastikskor som Meja brukar spela med. Bruno vet dessutom hur man kan göra dem magiska!

När det är mammas vecka sover Meja med skorna på efter hon dränkt dem i en hink med vatten. Både skorna och hennes fotbollsstrumpor blir plaskvåta men Bruno säger att de blir magiska när man sover med dem våta en hel natt. Dagen efter är det första träningen med Berga United men det har blivit något fel och det är istället en träningsmatch så Meja får sitta på bänken och titta på. Mitt i matchen blir två av spelarna i hennes lag skadade och Meja får chansen att spela och visa vad hon går för. Är skorna verkligen magiska?

I boken kan man läsa om fotboll och vänskap. Om skilda föräldrar, brist på pengar och att bo i olika hem varannan vecka. Hur det känns när en förälder börjar träffa någon ny och den där ångesten när någon ifrågasätter om man kan spela fotboll.

Boken känns väldigt genomtänkt och fungerar bra vid högläsning. Den tar upp flera ganska djupa ämnen men låter det inte bli för tungt. Det känns som om texten öppnar upp för dialog eller eftertanke om ämnena men låter det inte bli mer än så. Det tycker jag är bra, det gör att läsaren slipper bli skriven på näsan. Bilderna är lagom många och i klara och ljusa färger som skapar en positiv inställning till boken. De kompletterar texten väl.


Titel: Meja och de magiska fotbollsskorna

Författare: Helena Lund-Isaksson

Illustratör: Bettina Johansson

Förlag: Speja förlag

ISBN: 978-91-88167-29-3

Kan köpas: Adlibris och Bokus

Tack till förlaget för recensionsexemplar.

En bok att bli glad av

Hur motsägelsefullt det än kan låta så är Kivi och den gråtande goraffen en bok att bli glad av. Det är andra boken i serien om Kivi. Den första delen har tidigare recenserats av Malin på barnboksprat. Läs recensionen här.

I den här berättelsen har Kivi bestämt sig. Hen ska ha en gorilla och där med basta! Det finns inget annat. Hela den brokiga familjen med mappor, pammor, storebröstrar, parvelpysar, marfor och morbror Jin ger sig iväg till zoo. En gorilla är svår att hitta, men i stället stöter de på en gråtande, beklämmande och ganska besynnerlig varelse. Utan vare sig namn eller definition. En varelse man gömmer undan. Till den dag då Kivi dyker upp.

fram_kivi_goraff_165x165Boken är fylld av språkglädje och underfundigheter. Rimrytmen, busigheten och de rappa replikerna får mig att tänka på Barbro Lindgrens vilda bebi. Det är en värld utan gränser där man kan göra precis vad man bestämt sig för, men inte utan samvete.
Jag blir glad av den här boken. Glad över Jesper Lundqvists och Bettina Johanssons vida perspektiv på världen, glad av det spralliga språket, glad av de fantastiska bilderna som är färgglada, normbrytande och humoristiska.

Som barn vill man ju gärna läsa samma bok om och om igen. Som vuxen är jag inte lika förtjust i det. Kivi och den gråtande goraffen är dock ett undantag.

Kivi och den gråtande goraffen
Författare: Jesper Lundqvist
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: OLIKA förlag
Antal sidor: 26
ISBN: 9789185845828
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Tisdagspiraterna

I april recenserade Barnboksprats Malin boken Tisdagskossan som handlade om Vera som tog med sig sin kossa till dagis när det var (som det heter på förskolan där min dotter går) leksaksdag. Nu har jag läst uppföljaren som heter Tisdagspiraterna, och det är åter dags för Vera att tänka ut vad hon ska ta med sig för något. Hon bestämmer sig för piraterna, men precis som kossan i Tisdagskossan vill de inte alls följa med Vera. De vill hellre stanna hemma och leta efter skatter. De låter sig dock övertalas när Vera lovar att de ska ha skattjakt på dagis.

På dagis börjar de med att äta frukost, och redan där börjar piraterna med hyss som gör att förskolläraren ser lite lätt panikslagen ut. Illustratören Bettina Johansson har lyckats bra med karaktärernas miner (den nyvakna mamman i början av boken är ett annat exempel, hon ser precis så där vansinnigt trött ut som man ofta känner sig på morgnarna). Efter frukosten ska man tvätta av sig, men det tänker inte piraterna göra. Här får man en förklaring till varför pirater har ögonlapp; det är för att de alltid får tvål i ögonen som svider när de måste tvätta sig – det hade du aldrig kunnat gissa va?

Under sagostunden fortsätter piraterna med hyss, istället för att snällt lyssna flänger de omkring och gör armfjärtar men så läser fröken om en guldskatt. först sitter piraterna stilla och lyssnar. Efter sagan är det dags för utelek, och här övergår berättelsen från vardagens förskola till fantasins värld ute på gården. Där blir klätterställningen till ett skepp, fröknarna blir bläckfiskar och sandlådan en sandstrand med en nergrävd skatt. Men var tar piraterna vägen sen? Vera kan inte hitta dem någonstans…

En färgglad och rolig bok som säkert kan kännas spännande för de mindre barnen. Man undrar ju för varje uppslag i boken vad piraterna kommer att hitta på för rackartyg härnäst. Barnen kan också känna igen sig i vad som händer under dagen på förskolan, skratta åt de tokiga piraterna som ställer till det och fundera på vad Vera kommer att ta med sig till förskolan nästa tisdag?


Tisdagspiraterna
Författare: Daniel Edfeldt
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: B Wahlströms
Antal sidor: 32
ISBN: 9789132161278
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Tisdagskossan

Den här boken har jag haft hemma i flera månader nu. Ja, sedan förra året till och med om jag ska vara ärlig. Jag har inte haft tid att skriva inlägg här på Barnboksprat, till min sorg. Men nu vill jag skriva om Tisdagskossan, eftersom jag nyligen fick ett mail från Daniel Edfeldt, kossans skapare, där han undrade om jag ville läsa och skriva om hans uppföljare till Tisdagskossan, som kommer i slutet av sommaren någon gång. Det ville jag ju såklart, men först behövde jag skriva om den första boken om kossan.

Det är tisdag och Veras favoritdag på hela veckan. Varför då då? Jo, för på tisdagar får man ta med sig något till dagis. Vera vill absolut ta med sig sin kossa.
Först vill inte kossan följa med utan vill helst stanna kvar hemma och äta av heltäckningsmattan. Men Vera är bestämd och tar med kossan till dagis i alla fall. Stövlar ska på, fast kossan spjärnar emot.

Väl framme på dagis är det spännande att se vad de andra barnen tagit med sig. En har tagit med en trasig radiostyrd bil, en annan en legobit. När Vera ska visa sin sak har kossan smitit iväg och klättrat upp i ribbstolarna. Men hur ska den komma ner? Kossan är lite rädd. Till slut kommer Vera på att hon kan lägga mjuka, färgglada kuddar under så kossan kan hoppa ner och landa mjukt.
Ja, kossan får vara med om alla vardagliga dagishändelser du kan tänka dig. Sångstund, fruktstund, lunch, innelek, ritstund, utelek där lånegalonisarna skaver mot juvret (väldigt roligt, tycker jag) och de lagar geggamojskakor.

Det är en fin berättelse om barns underbara fantasi i vardagen. Jag har tidigare läst Gruffarna och drakägget av samma författare. Det var en kapitelbok i fantasygenren kan man säga. Så Tisdagskossan är helt annorlunda i sin form. Men det verkar inte vara något problem för författaren att byta genre till bilderböcker för mindre barn.
Det är Bettina Johansson som illustrerat och hon fångat dagisvardagen på ett fint sätt. Hon adderar detaljer som ger bilderna det lilla extra och balanserar upp Daniel Edfeldts text mycket bra!
Jag tycker att det är rätt skönt att det heter dagis i boken, eftersom jag själv säger det, fast man inte får. Det heter ju Förskola! Därför var det skönt att få läsa ordet dagis i boken.

Min dotter Wilma, snart tre år, tyckte jättemycket om den här boken, hon vill ofta läsa den och är väldigt engagerad i kossan och hennes känslor.
Så nu ser vi fram emot att läsa uppföljaren till Tisdagskossan!

Tisdagskossan
Förlag: B Wahlströms
Antal sidor: 32
ISBN: 9789132160196
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Kivi & Monsterhund

Första barnboken med det lilla magiska ordet hen! Kivi & Monsterhund författad av Jesper Lundqvist och med illustrationer av Bettina Johansson. Jag har läst den själv och låtit några andra läsa den och bilderna har beskådats och det var som om jag redan vid första anblicken av den lilla huvudpersonen Kivi, bara såg en mysig unge med glasögon. Ingen tanke fanns hos mig om det var en flicka eller pojke och så är det just ingen tydlighet med om det är en flicka eller pojke. Det är ett tecknat litet barn rätt och slätt. Tituleringen är antingen Kivi eller hen. Bra så och något jag längtat efter i barnböcker. Detta att slippa lägga fokus på könet och olika förväntningar kopplade till det. Det ska erkännas att jag själv förr om åren skrivit både utkast och små historier med en huvudperson utan bestämt kön, men då har jag använt mig av namn som upplevts könsneutrala. Det är just användningen av det personliga pronomenet hen, som är banbrytande och lite våghalsigt. Kommer ordet att få genomslag och bli vanligt förekommande? Ingen vet ännu, men det viktiga här är att det fungerar i denna bok. Jag blir glad av att det rimmas och att det rimmas med känsla och framför allt att det rimmas med humor och lite tokiga nya böjningar:

HUND!” tjuter Kivi. ”GE MIG EN HUND!
Annars sover jag inte en blund!
Mappor och pammor och morbroster Jin,
en bryssling, en marfor, en halvkvartskusin,
små parvelpysor och storebröstrar;
alla står de runt sängen och tröstar
och visslar och tisslar och säger jovisst,
någon gång möjligen, nästan helt visst,
ska hen få en hund, kan de halvt säkert lova
– men bara om Kivi nu själv lovar sova.

Kivi drömmer alltså om att få en hund, men möter i sagan ingen vanlig hund, utan en Monsterhund! Denna varelse är ansträngande och lever verkligen ut sig själv och är även till det yttre ytterst obehaglig att se på. Kivi går på slutet av boken vidare i en ny önskning, precis så som barn plägar göra, på det där nyckfulla viset och inte alltid med förankring i verkligheten.

Så till illustrationerna skapade av Bettina Johansson. De är svängiga, de är roliga, de är färgrika, de är bra! Känslig estet som jag är så tycker jag dock att monsterhunden är väl anskrämlig att se på. Men… det är ju just sådant med djur som har ett ohyggligt utseende som många barn tycker är extra roligt att titta på. Det finns för övrigt så mycket att upptäcka i bilderna, olika barn blir intresserad av olika saker. Min 4-åring stannade på sidan med räddningsfordon och hus. Jag fastnade i alla detaljerna inomhus och utomhus – och så fastnade jag för Kivi så klart. Vilken söt hen och klurig person och vilka coola glasögon! En av förra årets favoritböcker, enligt mig, var Varför gråter pappan? och där är illustratören också just Bettina Johansson.

Jag lät 4 barn (ålder 4-14) och 3 vuxna (ålder 31-62) ta sig an boken och några omdömen av text/bild blev: ”underfundigt”, ”påhittigt”, ”lekfullt”, ”klurigt”, ”roligt”, ”knasigt”, ”skojigt”, ”inte fint”, ”konstig hund”, ”sammanhängande historia”, ”bra bilder”, ”ojämna illustrationer med fint/fult”, ”driv i språket”, ”Hellsing-känsla”, ”musikaliskt rim”. En vuxen säger: ”Hunden är ju gräsligt obehaglig, men samtidigt mycket rolig och fantasifull, men små barn kan kanske bli lite rädda. Bilderna har ju många detaljer som barn kan titta länge på och fundera över tror jag. Hunden stökar nästan till lite för mycket ibland så jag tror att barn kan tycka det är skönt när den försvinner. Samtidigt uttrycks ju en kärlek mellan Kivi och hunden när hen badar och pysslar om den och det kanske visar för barn att barnet inte ska bry sig så mycket om det yttre.”

Själva ordet hen väcker en del tankar hos några medan andra låter ordet passera obemärkt. En av de vuxna säger: ”Det är alltid svårt att introducera nya begrepp, om de är komna underifrån så får de ofta bättre fäste. Hen kan säkert upplevas språkligt onaturligt av många och ordet är på något sätt politiskt korrekt och sådant kan stöta bort folk.” Av alla barnen var det bara 14-åringen som uttryckte tveksamhet: ”Hen är en bra tanke men förvirrande.” Två barn konstaterade lugnt att de båda var ju hen, de kände sig varken som hon eller han. Sammantaget så ansåg de flesta att hen fungerade så väl i texten att själva historien med Kivi tog överhand och därmed fick den full uppmärksamhet.

Mina efterord angående ordet hen:

Hen väcker känslor har jag fått erfara på sista tiden. Det finns stundtals en irritation som jag tror handlar om att en del kan tro att hen ska ersätta hon och han och slutligen ska allting bli helt könsneutralt och utjämnat. Och därmed tråkigt? För min del så är det spännande med språk i förvandling och om just ett enda ord kan förbättra och upplysa inom området jämställdhet, så är det mycket välkommet. Jag kommer att använda de ord jag vill, när jag vill. Ingen bestämmer över mig, kan inte alla känna så? De slipper då rädslan/känslan att bli överkörda. Alla har ett val och språket är levande och det blir till vad en själv gör det till. Detta lilla hen-verktyg kan till att börja med finna sin plats inom t.ex. barnböcker. För det kan väl vara härligt om det lilla barnet som hör sagan inte hänger upp sig på om huvudpersonen är en hon/han?

OLIKA förlag skriver om hen:

3 möjligheter istället för 2!

”Hen är inte bara höna på engelska. Det är dessutom svenskans tredje personliga pronomen! Ett komplement till hon eller han. Det är så vi vill se det: som ytterligare en språklig möjlighet som underlättar i en könsstereotyp vardag. För språket spelar roll, särskilt när det handlar om att befästa eller förändra tankemönster och normer. Ord som hon och han bär med sig många föreställningar som ofta är stereotypa. Och i en bok som den här, där det viktiga är vem Kivi är och vad Kivi gör snarare än om Kivi är hon eller han, är hen ett utmärkt ord att använda. Hen är inkluderande och det läsande barnet står friare att själv identifiera sig med karaktären, oavsett om barnet kallas för hon eller han. Vi tror och hoppas att hen på ett lekfullt sätt kan bidra till att både synliggöra och utmana genusfällor som gömmer sig i språket. Kanske är hen det lilla ordet som kommer att uträtta stordåd?
Ps. Med hen följer henom istället för henne eller honom. Och istället för att använda man så används en. Ds.”


Kivi & Monsterhund
Författare: Jesper Lundqvist
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: Olika förlag (2012)
Antal sidor: 34
ISBN: 9789185845767
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris