En ny bok med titeln Kivi och Monsterhund från OLIKA förlag blir Jesper Lundqvists första barnbok. Han har tidigare utkommit med boken Landgörst och radiojulkalendern Den Mytiska Medaljongen. Hundratals radioprogram och sångtexter till Sveriges Radios figur Radioapan är också hans verk. Jespers nya bok har en lite banbrytande vinkel, nämligen att läsaren presenteras ordet ”hen”, som används i stället för hon eller han och därmed är det höljt i dunkel om det är en flicka eller pojke vi läser om.
Varför är detta med att använda ett icke könsbestämt barn i din bok så viktigt?
– Jag skulle vilja vända på frågan: varför är det så viktigt att könsbestämma barn i alla böcker? Min upplevelse är att i de allra flesta historier, inte minst sådana som handlar om och är riktade till barn, spelar karaktärernas kön ingen som helst roll. Kivi och Monsterhund handlar om ett barn som önskar sig en hund, inte en pojke eller en flicka som önskar sig en hund. Därför skriver jag om ett barn, och inte om en pojke eller flicka – eftersom det helt enkelt inte är relevant för historien vilket kön barnet har. Förhoppningsvis gör det också att det är lättare för mottagaren av historien att identifiera sig med Kivi.
Vad tycker du är fördelen med att använda ordet hen i böcker framför att t.ex. bara använda ett könsneutralt namn?
– Det går utmärkt bra att bara använda namnet i vissa böcker – speciellt om de riktar sig till väldigt små barn, som håller på att lära sig språkets grunder – men när en börjar jobba med lite längre texter blir det svårare att klara sig utan personliga pronomen. De gör språket smidigare, det är därför de finns. Så varför inte använda dem?
Tror du att du får efterföljare nu som kommer att använda hen i sitt skrivande?
– Jag vet inte. Språket utvecklas hela tiden, men när det gäller pronomen är det svårt att få någonting nytt att fästa. Hen har funnits i många årtionden, men har ännu inte etablerat sig förutom i vissa mindre kretsar. Att ingen använt det i en barnbok tidigare är rätt talande. Samtidigt tycker jag mig se att vi lever i en dynamisk tid som öppnar upp för mer tolerans och acceptans, så jag tror hen kan ha en chans att etablera sig vid sidan av han och hon. Jag hoppas att det kommer fler hen-barnböcker och jag skriver gärna fler själv.
Kan det fungera lika bra i alla böcker att använda hen?
– Ja, det tror jag – utom i de fall där könet spelar roll (vilka alltså enligt min mening är ganska få när det gäller barnböcker). Därmed inte sagt att alla böcker borde använda hen. Det är förstås upp till den som skriver, på samma sätt som det är upp till den som läser att välja om den vill läsa en hen-bok eller inte. Hen är ytterligare en möjlighet, inte en begränsning.
Upplever du att människor känner till hen och att det används och hur hanterar du människor som fnyser åt hen?
– En del känner till det, en del gör det inte. För en del är det en viktig fråga och en del fnyser. Alla har förstås rätt till en egen åsikt. Jag kan tycka det är lite smålustigt att en del ägnar sin tid och energi över att bli upprörda. Det är ju inte så att hen kommer att ersätta han och hon. Hen är ett alternativ till oss som vill ha det – för de andra finns det tusen och tusen andra barnböcker att vraka mellan.
Använder du själv hen i dagligt tal/skrift? Upplever du det enklare att skriva än att säga hen?
– Inte dagligen, men jag finner det användbart i många situationer: när jag inte känner till eller när jag saknar behov av att nämna könet på den jag talar om, när jag vet att den jag diskuteras inte vill könsdefinieras eller när jag vill göra en poäng av att uttrycka mig könsneutralt. Hen är del i min vokabulär – inte som en dogm utan som en möjlighet. Att skriva eller säga hen är hugget som stucket.
Blir ditt signum nu att du kommer att använda hen i alla dina verk framöver?
– Nej, tänkte jag skriva, men så kom jag på att ingenting någonsin blir som en tänkt sig. Därför är det nog bäst att lämna frågan obesvarad.
Precis som debutboken Landgörst är Kivi och Monsterhund skriven på rim. Det är driv i texten och även en del nyskapande ord. Det känns som om du haft väldigt rolig vid textens tillkomst. Är det lättare eller en större utmaning att skapa med rim? Finns det fler likheter mellan Landgörst och Kivi och Monsterhund än just rimmen?
– Jag tror de flesta som arbetar konstnärligt håller med om att begränsningar på något märkligt sätt skapar frihet. De ger en ramar att hålla sig inom, vilket gör att en kan låta fantasin löpa fritt inom dem utan att projektet riskerar att kapsejsa. Landgörst hade en väldigt hårt hållen struktur – den var skriven på vers, på rim, med ett visst antal rader till varje bild och så vidare – en tajt struktur vilket gav en enorm lustfylld känsla. Att säga att en bok skriver sig själv är måhända en klyscha, men det kändes faktiskt så i det fallet. Kivi och Monsterhund är enklare i strukturen, med rimmandet som enda restriktion. Det är en enkel historia, men med en vildsinthet och gränslöshet och bänglighet som jag låter återspeglas i språket. Jag hade, som du gissar, väldigt roligt när jag skrev bägge böckerna. Det finns förmodligen massvis med likheter mellan Landgörst och Kivi och Monsterhund, jag har ju skrivit bägge böckerna så konstigt vore det annars. Själv tänker jag mig Landgörst som en vuxenbok för unga och gamla barn, medan Kivi och Monsterhund är en barnbok som förhoppningsvis kan komma att glädja många vuxna.
Har du personliga barnboksfavoriter som företrädesvis belyser barnet mer än om det är en pojke/flicka?
Jesper ger mig inget konkret barnbokstips där barnet är i fokus, för det är inte alltid så enkelt som det först kan verka.
– ”Problemet”, berättar Jesper, när man ”ger” sin karaktär ett kön är att man måste förhålla sig till det på något sätt. Det finns en kulturellt och socialt inlärd norm som läsaren, och därför också författaren, måste förhålla sig till – vill man inte förstärka rådande könsroller blir alternativet oftast att spegelvända dem, vilket, som jag ser det, ofta får motsatt effekt än den avsedda, eftersom könsnormen ändå måste relateras till och oftast även finns med i historien, som motvikt (som till exempel Annika i Pippi).
Det jag försöker mig på, i Kivi och Monsterhund, är att, genom att undvika könsbestämning av karaktärerna, befria både mig själv och mottagaren av texten från att behöva relatera till kön över huvud taget. Kivi är inte ”en modig tjej” eller ”en känslig kille”, utan ett barn – med tillgång till alla känslor och tillstånd, utan att något av dem behöver understrykas eller förklaras. Till min glädje smittade denna inställning av sig på hela historien – som blev vild, mjuk, vildsint, gosig, bullrig, äcklig, mysig och galen, utan att be om ursäkt för det. Det jag upptäckte med Kivi var hur otroligt skönt det var att slippa relatera till normer och stereotyper över huvud taget – inget behövde ”ändras på” eftersom ingenting fanns att relatera till. Det är just där könsneutrala figurer har sin viktigaste funktion, avslutar Jesper.
