Tassemarker

TassemarkerI somras besökte jag Science Fiction bokhandeln i Stockholm för första gången, och där vid kassan fanns så otroligt vackra vykort av en (för mig) ny illustratör; Alexander Jansson. När jag sedan fick syn på boken Tassemarker hos Natur & Kultur ville jag så gärna ta chansen och recensera den för Barnboksprat.

Jag visste inte vad jag skulle möta för typ av bok, förutom att jag förväntade mig fantastiska illustrationer. Tassemarker är så  vacker och sorglig att det gör ont. En bok som rör om och berör. En bok som får en att gråta.

Jag vet inte riktigt vad och hur jag ska skriva om den här boken. Enligt information på förlagets hemsida är boken riktad mot åldrarna 3-6 och beskrivs bland annat som ”[…] berättelsen om en liten människa som tappar sin trygghet och finner den igen.” Jag har ingen så liten person att läsa för här hemma längre, så jag får utgå ifrån min egen läsning av boken.

Författaren har verkligen fått välja orden på guldvåg då varje uppslag innehåller några få meningar, ibland endast en. Mycket eftertanke och ett stort mått av känslighet märks av. Bokens uppslag hålls samman av en röd tråd som här är en röd halsduk, en halsduk som det lilla jaget ser ut att följa efter och försöka få fatt i. En halsduk som är det som finns kvar av den vuxne som i början av boken bleknar bort och blir onåbar för barnet.

Den tolkning jag har av boken är att både barnet och den vuxne förlorar sin trygghet, men att det till slut är barnet som får den vuxne att komma tillbaka från den plats dit hon försvann: ”Jag hade inte hittat mig, om jag inte funnit dig”. En depression hos den vuxne kanske? Utbrändhet? Annan sjukdom?  Det finns rum för flera olika förklaringar till frånvaron, och ingen tolkning kan ju vara fel. Det är fint när det finns rum för ens egna tankar, funderingar och känslor.

Illustrationerna då, uppfyllde de mina förväntningar? Javisst, och mer därtill. De fantastiska bilderna och den finstämda texten skulle inte klara sig utan varandra. Men fastän bilderna är oerhört vackra och starka kan de nog vara skrämmande för de allra minsta. Det sista uppslaget föreställer barnet och den vuxne tillsammans i en trädkoja, och här var nog förväntan att de skulle se lyckliga ut vilket de inte gör. Det öppnar upp för eftertanke och fortsatta samtal efter läsningen; om de nu funnit varandra igen efter att ha skiljts åt – varför ser de inte glada ut?

Se till att läsa Tassemarker, om så bara för dig själv om du inte har något barn i din närhet. Bli berörd.

Tassemarker - uppslag från boken

Svenska akademiens ordboks definition på ordet  ’tassemark’:
oländigt l. svårframkomligt l. ödsligt (skogs)område, vildmark, ödemark; vanl. i pl.; äv. mer l. mindre bildl., om misstänkt l. ljusskyggt (se LJUSSKYGG 2) verksamhetsområde o. d.


Tassemarker
Författare: Ebba Berg
Illustratör: Alexander Jansson
Förlag: Natur & Kultur
ISBN: 9789127159549
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Ingen vill vara med Elin

Subtilt utanförskap. Ni vet den där sortens utanförskap som väldigt många av oss någon gång har befunnit sig i. Det är det som Elin går igenom. Känslan av att det inte finns en plats för lilla mig i någon av de gruppkonstellationer som skapats i klassen. Att man förvägras delta i leken trots att man försöker ta kontakt. Att kallas för mammig när man har svårt att skiljas från sin förälder vid lämning. Men den här boken antyder också att det finns en passivitet från de vuxna i skolan. Det finns ingen som Elin kan ty sig till och få hjälp av när hon känner sig utanför. Det finns ingen som hjälper till eller som kan ”läsa mellan raderna” när Elin ber om hjälp. Till exempel när hon ber om att få gå in för ”att hon fryser” i stället för att vara på skolgården på rasten så gör hon det för att undfly känslan av ensamhet men får svaret av rastvakten att det är klart att man fryser när man inte leker. Men Elin har ingen att leka med så hon är överlämnad till Moment 22. Här får man som läsare ont i magen och ställs inför många tankar och frågor. För vem bör se vad som egentligen sker? Vems ansvar är det att hjälpa Elin? Var går gränsen för vad man kan förvänta sig av ett barn, en förälder eller personal i skolan vid utanförskap?

Elin finner tröst och mod i vänskapen med lilla Elin, en låtsaskompis som finns i hennes ficka under skoldagen. Lilla Elin ger Elin styrkan att stå upp för sig själv mot en pojke som mobbas. Det blir vändningen i hennes vardag. Situationen öppnar upp för nya vänskaper med skolkamrater som tidigare inte har vågat vara vänner med henne och hon blir också kompis med pojken som retats. Boken är självbiografisk och det är glädjande att det löste sig för Elin till slut. Jag hoppas att andra barn kan finna tröst och känna hopp efter att ha läst denna bok!


Ingen vill vara med Elin
Författare: Elin Bisander
Bild: Karin Severed Gerlach
Förlag: Visto förlag
ISBN: 9789178850211
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Huset som vaknade

Gubben Larson bor ensam i ett stort hus. En kväll när han släckt alla lampor, sagt god natt till frun och barnen och precis ska somna, knackar det på dörren. Larson blir irriterad. När han öppnar ser han grannpojken med en kruka i handen. Han ber Larson ta hand om fröet, vilket Larson har väldigt lite lust med. Han har väl annat för sig!

Den mystiska och spännande framsidan gjorde mig nyfiken på de övriga illustrationerna. Jag drogs snabbt in i Larsons hus, där mörkret verkar sippra in i rummen från väggarna, och där endast minnena lyser upp tillvaron. Illustrationerna förmedlar så många känslor, jag blev verkligen påverkad av de mörka färgvalen och allt det sorgliga i gubbens liv. Men så händer något. Krukan med det lilla fröet gör något med gubben, och det ljusa från minnena verkar ta sig till nutiden.

För att vara en bilderbok har den här ganska mycket text. Det är dock inget negativt, för berättelsen har ett skönt driv som gör mig nyfiken samtidigt som illustrationerna hjälper mig att stanna upp och tänka. Jag gillar att boken får mig att känna. Jag gillar hur det mörka tränger sig in och sedan bort, för att ge plats åt det ljusa hoppet. Jag gillar att bilderna får ta stor plats, hur de får textberättelsen att stanna upp, för att i sig själva föra historien framåt, innan texten tar vid igen.

Till mig som vuxen talar boken om liv och död, och hur svårt det ibland kan vara att hitta mening och tillhörighet. Kanske tänker barnen mer på utanförskap och ensamhet, vänskap och hur viktig en liten enkel handling kan vara. Oavsett tror jag den här har mycket att ge till både läsare av text och/eller bild. En fin pärla och ett mycket genomarbetat samarbete. Jag ser gärna mer av kombinationen Widmark – Dziubak. UPDATE:  Widmark och Dziubak har tidigare gjort Lilla Sticka i landet Lycka (2016) tillsammans.


Huset som vaknade
Författare: Martin Widmark
Illustratör: Emilia Dziubak
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
ISBN: 9789163892707
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Annie från sjön

2010 erhöll Kitty Crowther ALMA-priset med motiveringen:

Kitty Crowther är linjens mästare, men också stämningens. Hon förvaltar, förvandlar och förnyar bilderboksberättandet. I hennes värld står dörren mellan fantasi och verklighet vidöppen. Tilltalet är varligt och personligt men verkningarna starka och i sin djupa inlevelse med dem som har det svårt visar hon på vägar där svaghet kan vändas till styrka. Humanism och medkänsla genomsyrar och binder samman hennes konstnärskap. (källa: ALMA)

Det här stämmer väldigt bra in på Annie från sjön också. Annie bor ensam i ett hus uppe på en kulle vid en sjö. Hon känner sig ensam och sorgsen nästan varje dag. Det är något svart som finns inuti.

Annie tänker att det kanske finns någon som är som hon på andra sidan sjön och att hon borde åka dit. Fast tänk om det inte finns någon? Annies sorg hindrar henne från att göra saker och en natt bestämmer hon sig för att dränka sig i sjön. I sjön finns tre öar och folket i byn tycker att de är otäcka, de känner sig iakttagna om de fiskar nära dem och att öarna byter plats ibland. Annie tycker om öarna och får alltid mycket fisk vid dem och det är precis vid öarna hon hoppar i vattnet den natten. Men vad finns egentligen där nere i djupet?

Det här är en väldigt fin skildring av vänskap men också om tunga frågor som ensamhet, depression och självmord. Precis som i juryns motivering så blandas fantasi med verklighet och medkänsla är en stor ingrediens i boken. Jag har läst boken för femåringar och min egen sjuåring och diskuterat just kring detta, att det finns människor som känner sig så ensamma och mår så dåligt att de faktiskt vill ta livet av sig. Stämningarna i boken uttrycks tydligt i både bild och text som den tryckande, instängda känslan som förmedlas i bilden till vänster nedanför. Det finns också glädje, hopp, kamratskap och till och med kärlek bland de här sidorna så det är ingen mörk historia utan tvärtom en varm berättelse med ett lyckligt slut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Annie från sjön
Författare & Illustratör: Kitty Crowther
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN: 9789129679137
Antal sidor: 45
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Onda krafter i Sollentuna

När jag såg bokens omslag och läste titeln och dessutom såg vem som var författaren, så kände jag att denna bok vill jag bara läsa. Jag har läst Coco Moodyssons alla seriealbum och borde förstått att realism var i fokus och inte eskapism, som titeln kunde antyda. Älskar eskapism. Men inte skulle jag komma att bli besviken. Realism kan ha sina poänger. Hon beskriver verklighetens brutala syn och insikter på kornet i sina seriealbum: Coco Platina Total Titan, Aldrig godnatt och Jag är ditt fan in i döden. Även i Vårdcentralen Fontanellen i samarbete med Lukas MoodyssonNaturligtvis gör hon det i denna bok också, men nu enbart med ord som utan någon större sentimentalitet berättar den unge Alexanders historia från hans tid som ny i ett samhälle, ute i en meningslös tillvaro utan stöttande vuxna.

Alexander tänker mycket och är i själva sin uppenbarelse så uppgiven på något vis, men ändå inte helt utan hopp. Men när han uttrycker att han önskar att han var ett vanligt, okomplicerat sportbarn så vet jag exakt vad han menar. Han tror sig dessutom vara besatt av onda krafter, ärvda från hans mamma som genom en mystisk sjukdom förvandlats till ett kolli, vilket egentligen inte förändrade så mycket för honom i grunden. Hon var frånvarande i hans liv redan innan, men nu mera uppenbart och meningslösheten bara tilltar. Hans pappa är självupptagen och har en riktig typ till flickvän, tillika präst. Alla andra har så enkla liv, tycker Alexander. Hela världen kring honom andas tristess och om inte språket varit så träffsäkert med en tragikomisk ton så hade läsaren blivit vansinnigt betryckt.

Mitt i allt det gråa och olustiga finns en mycket speciell person vid namn Maxine, fosterhemsplacerad och dessutom adopterad. En slags olycklig kärlek, icke utlevd, drabbar Alexander. Dessa episoder med henne är så väl beskrivna, just att tråna efter någon eller något är så krävande, att se det ljuvliga framför sig och så liksom ändå stå handfallen och inte kunna nå eller få det som önskas i ens hjärta. Maxine kommer på något sätt att bli en del av Alexanders liv, slutet får mig att ana att hon kommer finnas där, liksom en annan speciell men inte lika eftertraktad person, klasskompisen Viola. Hon med det nördiga intresset i Ted Gärdestad. Men det är så det är i livet, plötsligt möter vi någon vi anser obetydlig eller rent av tröttsam, men när vi minst anar så kan den personen betyda något eller ha inverkan på våra liv. En schaman har viss betydelse i boken, liksom Violas emo-intresserade tvillingbror i rullstol och en misskött stackars varghund. Hur det hänger ihop allting kräver en genomläsning för den som undrar och jag för min del önskar att få mer av Cocos icke förutsägbara skapande; serierna och så nu ungdomsboksgenren!


Onda krafter i Sollentuna
Författare: Coco Moodysson
Förlag Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 229
ISBN: 9789129681222
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris