Astrid Lindgren behöver ingen presentation. Många är de verk av henne som är kända och högt älskade både i Sverige och världen runt. Dock är alla hennes böcker inte lika kända och en som jag tidigare hade missat men tycker förtjänar lite mer plats i rampljuset är fantasynovellen Allrakäraste syster, med Hans Arnolds fantastiska illustrationer.

Illustrationerna hjälper mycket till att göra berättelsen tidlös, trots att den första sidan faktiskt känns rätt daterad och jag där ville hoppa över delar av texten när jag läste för min fem- och treåring.

Texten tar dock fart redan från andra sidan, och även om det är mycket mer text än vad som är vanligt idag för bilderböcker, så samarbetar text och illustrationer så finurligt att berättelsen lyfts in i hjärtat.

Barbro är en ensam liten flicka som inte känner sig älskad hemma då lillebror tar all plats. Därmed har hon skapat sig ett eget rike med en hemlig tvillingsyster, och en egen häst, egen hund och en massa kaniner. Ett drömrike för ett barn, även om inte bara ljus utan även mörker har en plats i riket med De Elaka som jagar tvillingarna genom Stora Hemska Skogen. Men kanske är det del av vad som gör riket så speciellt, för att inte tala om spännande för läsaren, eftersom: ”Vi talar om fantasivärldens helande och läkande funktion: att där kunna möta De Elaka och komma undan kan stärka barnet och lära det att hantera de saker som De Elaka representerar – vrede, skräck och kanske en oro för att vara ensam och utsatt – och därmed ge en ny styrka och kraft för att möta verklighetens utmaningar (Emma Tornborg, Starkast i världen, red. Helene Ehriander och Maria Nilson, 2011, s. 18)”.

Sidorna med De Elaka och den Stora Hemska Skogen uppfattades dock som lite för läskiga av min treåring som sprang iväg, men femåringen satt som trollbunden hela berättelsen och kommenterade genomgående, dock mest på detaljer som att de fick pannkakor framför öppna spisen och att hästarna var fina, än själva ensamheten eller förlusten av bästa kompisen som nog steg lite över hennes huvud.

Min första tanke som vuxen när jag läste Allrakäraste syster var på Alice i Underlandet – kanske självklart så då början med ett hål under en rosenbuske, de udda karaktärerna med sjungande blommor och spelande träd, bin med kläder, fjärilsmänniskor, skalbaggar med ansikten osv känns som direkta referenser till Lewis Carroll, även om kaninerna som fyller palatset ser ut som vanliga kaniner utan klocka eller väst, och drottningen är snäll och en exakt kopia av huvudkaraktären i stället för en maktgalen vuxen. Det verkar som att Astrid Lindgren avvisade idén att hon skulle inspirerats av Carroll, men som Emma Tornborg skriver i antologin Starkast i världen (s. 24), så kan “påverkan och inspiration … vara omedvetna processer”. Allrakäraste är dock en mer lättläst bok som riktar sig mot en yngre ålder än Alice och berättelsen är mindre gåtfull och “konstig”. Dessutom gör inte likheten Allrakäraste mindre intressant, inte alls. Att inspireras av andra stora författare och sen göra något eget av det är ett kännetecken av en bra författare och Lindgren briljerar som alltid och har på många sätt ett mycket viktigare budskap än Carroll.

Allrakäraste syster är en vacker bok med flera djup där den bokstavliga nivån kan vara av intresse redan för det yngre barnet men den psykologiska nivån kan behöver mer mognad och upprepade läsningar för att kunna förstås och diskuteras.

Boken rekommenderas starkt då den tål att läsas om och om igen för nya tolkningar och förståelser, och för de vackra och spännande illustrationerna.

Allrakäraste syster
Författare: Astrid Lindgren
Illustratör: Hans Arnold
Förlag: Rabén & Sjögren(2015)
ISBN: 9789129697308
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.