Första Sagoskatten innehåller en samling med tjugo av Catarina Kruusvals bästa pek- och bilderböcker. Boken innehåller både pekboksberättelser, sagor, ramsor, ABC- och 123-berättelser och fem längre sagor som passar för högläsning. Eftersom det finns berättelser på så många olika nivåer kan boken växa med barnet och bli en perfekt bebis/dop-present.
Jag tycker att Kruusval har en väldigt mysig tecknarstil. Hon har skapat flera olika barnboksfigurer som Ellen, Olle och Fia med leksaksdjuren och har illustrerat flera kända barnvisor, sagor och ramsor. Jag gillar verkligen den fina berättelsen om Egon och rävungen.
När det gäller pekböckerna så blir det ju tyvärr inte samma sak när flera pekbokssidor ligger på samma sida på grund av det stora formatet. Pekboken som form handlar ju mycket om att bläddra och se vad som finns på nästa sida. Men det fungerar ändå bra om en kan se det som en del av en samling. Det blir som ett buffébord där en kan få smak för i vilken form och på vilken nivå som en vill läsa vidare av Kruusvals berättelser.
Första Sagoskatten är en ljuvlig samling med berättelser och boken känns lyxig med guldtryck och relief på omslaget. Det är en bok att spara och läsa om och om igen (och här finns att hämta för både min blivande tvååring och sexåring).
Innehåll: Den lilla grisen, Jag vill ha mat, Ellen och olle leker, Ellen och Olle badar, Imse vimse spindel, I ett hus, Mormors lilla kråka, Små grodorna, Bockarna Bruse, Guldlock, Ellen, Ellens ABC, Ellens 123, Ellens blommor, Fia och djuren på dagis, Egon och rävungen, Flyg Engelbert, Sjömansdockorna.
När Catarina Kruusval gästade Bok- och biblioteksmässan i Göteborg för knappt två veckor sedan berättade hon om drivkraften bakom hennes illustrationer och böcker.
Catarina poängterade flera gånger under seminariet att hon älskar att göra bilder och böcker. Bilderboken är helig för henne. Hon berättade att bilderboken är mer än en saga, det är en gemenskap. Denna gemenskap upplevde hon tillsammans med sin pappa som liten. Hon vill att föräldrar och barn ska ha möjligheten att mötas. Föräldrarna ska inte behöva tycka att det är tråkigt att läsa barnböcker. Det ska kunna bli en återkommande stund. Hennes ambition är att skriva och illustrera för både vuxna och barn. Det får gärna tilltala mannen (henne egen man läser inte böcker för barnen).
Hon vill göra en bok så som den ”ska se ut” till skillnad från vissa av böckerna från hennes egen barndom. Dessa bilder var nämligen inte så tilltalande. Hennes ambition är att skapa ett annat bildspråk. Snart släpps hennes bok om Rödluvan och där har hon till exempel fått möjligheten att skapa en ny varg.
Catarina berättade även mer om processen kring att skapa en bok. Hon är tecknare i grunden och det tar cirka en vecka att skissa en bok. Själva målandet tar två månader. Catarina älskar linjen, färgen är mer av något som är nödvändigt. Hon använder en stiftpennan som hon doppar i tusch när hon drar sina linjer. Sedan omringar hon motivet med linjer och det är kärlek för henne. Hon försöker hitta harmonin i färgskalan och gör den naturvänlig. Det är viktigt för Catarina att bilderna inte är skissartade. Allt på bilden ska vara detaljerat och exakt. Är det en knut på skosnörena så ska det synas. Om karaktärerna tar i hand så ska det synas med riktiga detaljer.
På frågan om hur hon får nya idéer berättade hon att hon går mycket i skogen med sin hund. Sedan blir hon ofta god vän med karaktärer i böcker och vill fortsätta umgås med dem. Då kan djur eller personer följa med in i nästa bok också.
Skogen är central för Catarina, även gubbar är ett genomgående tema. Hon tycker att det är lättare att jobba med gubbar och humor, hon har svårt för tanter. Rödluvans mormor var svår att fånga, det dröjde tills hon såg mormoden i sin dementa mamma. Där och då såg hon att hennes strama karriärinriktade moder hade förvandlats till en virrig snällgumma. Och se där var Rödluvans mormor!
Catarina är aktuell med flera nya sagoböcker som Guldlock och Bockarna Bruse samt pekvisböcker. Hon avslutar med att säga att hon tycker att illustratörs- och författaryrket är lite ensamt. Hon gillar ju att prata. (och det märks)
Barnboksprat har tidigare recenserat några av Catarina Kruusvals pekvisböcker samt Ellens boll.
Jag tänkte starta min första recension här med att blicka tillbaka på en gammal barnbilderbok som har betytt mycket för mig. Ellens boll av Catarina Kruusval är enkel i både text och bild men har en del charmiga inslag som små barn brukar tycka om. Ellen får en röd boll i ett paket som genast försvinner bort. Var är bollen? Är det Buster, Ellens hund som har tagit den?
När min dotter Isabelle döptes som nyfödd 2003 så fick hon den här boken i doppresent. Jag började läsa för henne då hon bara var 3 månader gammal. Det betydde att jag lade henne i sängen med kuddar som stöd så att hon halvsatt och så började jag läsa – varje dag läste vi denna bok under en väldigt lång tid. Det roliga med upprepningen var att hon snabbt lärde sig mitt tonfall och gester. ”Var är bollen?”, gjorde jag i falsett och underströk frågan genom att gestikulera med handen. Samtidigt som som jag sade det så såg man en enkel bild på Ellens sura min där hon står emot en vit bakgrund. Det var ganska så häftigt då min dotter ryckte till strax innan jag kom till den här meningen och gjorde stora ögon av förväntan. Det var inget tvivel om att hon inte visste bokens dramapunkt vilket följdes av jakten efter bollen. ”Är bollen under fåtöljen? Jag skakade ivrigt på huvudet samtidigt som jag sade nej. Eller bakom blomkrukan? Upprepning igen av gest och ord. Jag pekade samtidigt på bilderna så att min dotter kunde släppa blicken från mig och istället stirra på bilderna.
Ett uppslag ur Ellens boll
Min dotter minns inte detta. Hon vet historien eftersom jag har berättat att det var hennes favoritbok, eller rättare sagt, jag gjorde valet och jag läste för henne. När hon blev något större så valde hon inte alltid samma böcker som hennes mamma ville läsa men jag tror, och vill gärna tro att jag odlade i tidig ålder hennes stora intresse för böcker. Det är högläsningen, närvaron och den totala koncentrationen på en berättelse som jag känner är magin i att läsa för små barn. Man måste vara närvarande som vuxen då och som min många år yngre lillasyster har sagt till mig en gång; ”du får en annan röst då du läser, du får en berättarröst.” Inlevelse och eget intresse tror jag bidrar till en bra läsupplevelse men också att bara sitta ned och läsa skapar en mysig stund för både barn och vuxna. Jag hade också velat ha ett minne från min allra första barnbilderbok men vad jag vet så läste inte mina föräldrar böcker utan jag fick genom skolan upptäcka böckernas värld.
Det finns fler böcker av Ellen men det här är den andra boken och den blev utgiven 1994. Ibland är det enklaste bäst och Ellens boll är en rar saga för de allra minsta barnen.
Ellens boll
Författare & illustratör: Catarina Kruusval
Förlag: Raben & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129639803
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus
Lilla snigel och Imse vimse spindel är de senaste nytillskotten i Catarina Kruusvals serie Ellen och Olle sjunger (exakt vad Ellen och Olle har med det hela att göra har jag aldrig riktigt förstått, men de finns med på omslaget i alla fall). Ava är nu 2 år gammal och vi sjunger böckerna tillsammans, vilket vi inte kunde göra när jag skrev om de tidigare böckerna Var bor du lilla råtta? och Ekorr’n satt i granen. Det är stor skillnad! Jag saknade flyt i läsningen, både när jag pratläste och när jag sjungläste, men nu när vi interagerar mer kring böckerna känns de mycket trevligare. Det skadar ju inte heller att Lilla snigel och Imse vimse spindel är två av Avas favoritsånger.
Det är inte första gången jag känner för att återvända till småbarnsböcker långt senare än jag introducerade dem. Jag tyckte alltid att de enklaste böckerna var så tråkiga att läsa innan interaktionen med Ava kom med i bilden, så jag läste hellre böcker som vände sig till något äldre barn och som kunde läsas med bättre flyt. Som tur är får man ju välja själv!
I vanlig ordning är Catarina Kruusvals bilder väldigt söta och snälla, med en vilsamt behaglig färgskala. Det finns gott om roliga detaljer att upptäcka, och i Lilla snigel ges möjligheten att träna djur-ord (eftersom det är olika djur snigeln ska akta sig för), men den som är ute efter något djärvt och kaxigt gör bäst i att leta någon annanstans.
Sångbilderböcker är ett kul koncept som jag tror kan öka förståelsen av sångtexterna och utvidga ordförrådet. För det är nog rätt vanligt att barn sjunger texter som bara är memorerade ljud. Fjärran lockar du min syn, liksom, vem säger sånt? Det var en annan sång, men ändå.
Nu är jag sugen på att skaffa fler böcker i serien. Det var jag inte innan. Tänk vilken skillnad det gör när man läser böcker vid rätt eller fel tidpunkt!
För en tid sedan uppmärksammade vi den pågående debatten kring censur i barnböcker. Flera barnboksförfattare berättade om hur de fått plocka bort alkohol, rökning, fula ord och svåra ämnen ur sina böcker och det pratades om nymoralism och präktifiering. Ulf Stark valde att uttrycka det hela så här:
Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.
Under Danmarkstemat var vi inne på att det finns vissa skillnader mellan dansk och svensk barnlitteratur. Vi recenserade en bilderbok där huvudkaraktären dör och en bok med ett deprimerat barn. Danska böcker tycks få vara djärvare än svenska.
På bokmässans sista dag dök Ulf Stark och hans säl-exempel upp igen, under programpunkten Kan sälar med flytväst dyka i havet? Tillsammans med Sassa Buregren, Viveka Sjögren, Catarina Kruusval och moderatorn Janina Orlov diskuterade han bilderbokens möjligheter och omöjligheter. Ämnet censur berördes även vid ett seminarium med Jan Lööf, som också hölls på söndagen.
Sassa Buregren, Viveka Sjögren, Ulf Stark, Catarina Kruusval och Janina OrlovDen dagen av Viveka Sjögren
Ulf Stark berättade om två sorters censur, dels självcensur, dels påtvingad censur. Med självcensur menas den censur som författaren lägger på sig själv, det som hen känner är fel att skriva om och utesluter själv. Som exempel berättade Catarina Kruusval om de gånger hon kört förbi överkörda grävlingar och känt att hon gärna vill skriva om döden, men att det är svårt. Hon menar att det är viktigt att förpacka ett sådant ämne väl och att berättelsen måste innehålla mycket ljus. Viveka Sjögren har skrivit Den dagen, som handlar om en fågelfamilj som blir bortkörd från sitt hem och är tänkt att föra tankarna till flyktingar. För den boken ligger tröskeln för självcensur ganska högt, men Viveka Sjögren talade ändå om att det finns vissa saker som hon aldrig skulle skriva. Till exempel skulle hon aldrig låta hela fågelfamiljen dö.
Pärlor till pappa av Maud Mangold och Sassa Buregren
Den påtvingade censuren är däremot styrd av yttre strukturer kring hur en barnbok ska se ut. En författare kan välja att bryta mot de normer som finns kring vilket innehåll en barnbok ska ha, men då är det inte helt säkert att förlaget går med på det. Under diskussionen lyftes den viktigaste orsaken till den påtvingade censuren: kommersialism. Viveka Sjögren pratade om böcker som måste passa in i bokaffärer där doftsuddgummin, anteckningsböcker och nyckelringar börjat få övertaget. De ska signalera mysighet, lättillgänglighet och charm. Diskussionen leddes in på att det finns en rädsla för att ”svåra” böcker inte ska sälja så bra. Sassa Buregren har illustrerat boken Pärlor till pappa, som handlar om en flicka vars pappa sitter i fängelse. Det är ett typiskt svårt ämne, som många förlag kan känna rädsla för att ta i, menar Sassa.
Kvartetten kom ganska snart in på en orsak till rädslan för svåra ämnen. Som Ulf Stark uttryckte det: ”föräldrar blir upprörda om barn blir upprörda”. Det hela har sin grund i vad föräldrar efterfrågar och uppenbarligen efterfrågar de lättillgängliga böcker. Sassa Buregren talade om böcker som barnen kan klara av själva, det vill säga att förälder eller pedagog inte behöver ta av sin tid för att förklara och diskutera. Då vi inte har tid att prata med våra barn om det som skrämmer dem i samhället, återstår bara att skärma dem från allt läskigt och låta böckerna vara enbart underhållande och trygga.
Fia och djuren går till sjöss av Catarina Kruusval
Vad som är okej att berätta i en barnbok visar vilken bild vi har av barn och deras förmåga att klara av att skilja på fantasi och verklighet. Catarina Kruusval berättade om hur hon kände sig tveksam till att karaktärerna i Fia och djuren går till sjöss inte har flytvästar, vilket gjorde att hon förtydligade att hela flottfärden är en lek i en vattenpöl. Men precis som Siddharta Gautama kommer våra barn ut i verkliga livet ändå. Sassa Buregren berättade att hon ser det som ett svek mot barnen att inte visa dem verkligheten. Hon talade även om vikten av att se barnen och deras tankar och att barndomen måste få vara en arena där man kan förbereda sig för verkliga livet. Ulf Stark höll med om att barn måste få känna igen sig och inte bara läsa om en värld som består av zebror och snickrande bävrar.
Samtidigt lyfte Janina Orlov att det finns vissa ämnen som får passera, trots att de kan verka stötande, medan andra ämnen ses som mer problematiska. Bajs är till exempel helt okej att ha som tema i en bok, medan nakenhet är mycket mer kontroversiellt. Sassa Buregren förklarade detta med att bajs är något som ses som ofarligt, det krävs ingen diskussion för att förstå sig på det.
Örnis bilar av Carl Johan De Geer och Jan Lööf
När det gäller nakenhet passar det att flika några tankar från seminariet med Jan Lööf. Han berättade nämligen att han ändrade en av bilderna till den nya upplagan av Örnis bilar. I den ursprungliga versionen syns en kalender med en naken kvinna i bakgrunden, men i den senare syns i stället en tavla med katter. Jan Lööf såg inga problem med att byta ut bilden och därmed få tyst på folks tjat. För honom spelade det nämligen ingen roll, men han visste att många mammor blivit upprörda. Till saken hör att Jan Lööfs böcker handlar nästan uteslutande om män och att samhället som han illustrerar helt tycks sakna kvinnor – utom just i detta fall med pinuppan.
Jan Lööf samtalar med förläggaren Rolf Classon
Mitt i den här diskussionen om censur, måste man ändå få fråga sig vad den där pinup-bilden hade att göra där från början. Vi har skrivit om Ulf Starks två kategorier för censur ur ett författarperspektiv, men det går även att vrida på förhållandet och tala om censur ur läsarens perspektiv. Barnboksskaparkvartetten kom in på det, men vi skulle vilja förtydliga detta. Och varför inte använda samma kategorier? Den påtvingade censuren innebär då de böcker som helt enkelt inte finns att läsa eftersom de blivit bortcensurerade av bokförlagen. Självcensur innebär istället vilka böcker vi själva väljer att utesluta ur vår bokhylla. Här har vi alla olika anledning till censuren. Vi, som två feministiska föräldrar, tycker inte att det känns känns bra att läsa sexistiska böcker för våra barn. Så: ja, till viss del är vi nog sådana föräldrar som väljer bort böcker med opassande innehåll. Till exempel skulle vi inte vilja ha den äldre versionen av Örnis bilar i våra bokhyllor. Kalenderbilden har inte tagits med för att leda in på en diskussion, den bara finns där och förstärker en redan stark norm. Det är skillnad på att visa nakna personer som subjekt och som objekt. Det mesta i barnets värld filtreras ju genom en vuxens omdöme, så vår gallring är egentligen inget konstigt. Det blir ett problem först när vi filtrerar bort svåra eller kontroversiella ämnen för att slippa prata om dem.
Lämplig väggdekoration i barnbok? Örnis bilar före och efter.Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus
Därmed inte sagt att en barnbok inte kan ta upp sexism – det går exempelvis alldeles utmärkt i den norska boken Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus. I boken skapas ett problem kring en blyg flicka, då hon blir så tyst, snäll och blyg att hon till slut försvinner. Det är en bok som verkligen problematiserar kring könsroller. Men det är stor skillnad på att problematisera och att normalisera. Att till exempel ta upp ämnet flickors blyghet är att problematisera. Men att utesluta kvinnor i äventyrsfyllda böcker och att bara visa dem som objekt, det är att normalisera.
I det här inlägget har vi tagit upp att förlagens censur styrs av kommersialism. Om en barnbok ska sälja bra behöver den vara tillgänglig för alla, även de som inte anser sig ha tid att diskutera med sina barn om svåra ämnen. Vi har också tagit upp att barnböcker kan stärka normer i samhället. Vi tog upp upp sexism som exempel. Här finns det ju viss censur, men bara så länge innehållet väcker anstöt. Anledningen till att böcker censureras verkar vara att de är dåliga ur en traditionellt moralisk synvinkel och inte just för att de är sexistiska. Istället finns det en massa böcker där karaktärerna tillskrivs traditionella könsmönster och böcker där flickor och kvinnor utesluts helt. Det vi vill lyfta i det här inlägget är inte att böcker med könsstereotypa normer ska censureras bort. Det som det handlar om, enligt oss, är istället att fler normbrytande böcker borde släppas fram.
Vi tycker heller inte att barnboksförfattare ska behöva väja för svåra ämnen. Det är inget fel med böcker som barn behöver hjälp att hantera, tvärt om är det bra om barn får uppleva mer högläsning och diskussion kring böcker. Vi tycker att det vore jättehärligt med ett barnboksklimat som tar barn på allvar och där alla får lov att ta plats.
Första Sagoskatten innehåller en samling med tjugo av Catarina Kruusvals bästa pek- och bilderböcker. Boken innehåller både pekboksberättelser, sagor, ramsor, ABC- och 123-berättelser och fem längre sagor som passar för högläsning. Eftersom det finns berättelser på så många olika nivåer kan boken växa med barnet och bli en perfekt bebis/dop-present.
När Catarina Kruusval gästade Bok- och biblioteksmässan i Göteborg för knappt två veckor sedan berättade hon om drivkraften bakom hennes illustrationer och böcker.
Jag tänkte starta min första recension här med att blicka tillbaka på en gammal barnbilderbok som har betytt mycket för mig. Ellens boll av Catarina Kruusval är enkel i både text och bild men har en del charmiga inslag som små barn brukar tycka om. Ellen får en röd boll i ett paket som genast försvinner bort. Var är bollen? Är det Buster, Ellens hund som har tagit den?
