Blorpen och alla färgerna

blorpen och alla fargernaKänslan av att en bok är så in i tusan onödig. Ni vet den? Den har nu kommit till mig. Boken Blorpen och alla färgerna har en så god tanke: visa fram färgerna och så in i rum efter rum och möta dem i ett sammanhang. Blorpen gör något tokigt i varje rum och det kunde väl gå an.

Men…, Blorpen är störig och stundtals våldsam och dum i huvudet helt enkelt. Inte rolig! För mig vill säga. Säkert för en gladtokig liten unge. Som ett barn i min närhet som sa: ”Läs den igen.” Jag svalde och ångrade att jag alls hade låtit barnet vara testperson. Senare läste jag på nätet om några barn som intervjuades och de hade uppskattat boken. Den är ju färgglad, roligt tecknad och här finns en aktiv huvudperson.

Förvisso är Blorpen en liten monsterliknande varelse, men inte ursäktar det allt som följer: djurplågeri, våldsam skada på kroppsdel på en levande snögubbe, gruvlig förnedring av en hunds utseende och naturbehov. Ja, detta är alltså min tolkning, men att utföra följande beskrivna händelser i text och illustrerat i bild, kan lätt få den hobbyanalysen: Alltså, Blorpen svingar sig hårdhänt i en orm, äter upp en stackars mask, biter bort och sönder en del av en snöbollskastande snögubbes näsa, skrattar hejdlöst åt en ful(!?) brun hund som råkat göra ifrån sig och av just denna sistnämnda händelse blir Blorpen på riktigt extra gott humör. Förresten, varför i hela friden måste brunt ofta få en så entydigt negativ association?

Blorpen gör förstås andra lite mindre elaka saker också, som att dricka upp allt vatten så att en båt går på grund, kissa på en eld som kunde spritt sig, skrämma ett rytande lejon och förvandla en trollkarl till en snigel. Idiotrosa
Jag blir lite matt under läsningen av Blorpens aktiviteter, men jag vrider mig plågsamt i slutet då Blorpen träder in i det ROSA rummet och plötsligt möter Blorpan (som bara liksom alltid står där?) i rosa rosett, målandes läppar med rosa läppstift. Det är bara så att jag saknar ord. Eller är detta skön ironi? För den vuxne då? För ännu fungerar inte det ironiska tilltalet på mina minsta barn. Och mina stora barn suckade bara uppgivet.

I alla fall, Blorpen blir plötsligt kär (och snäll?) och omtöcknad av mötet med denna otidsenliga Blorpan, (som dessutom kallas ”lilla Blorpan”, trots att hon är lika stor som Blorpen) somnar han sedan i det svarta rummet. Där kan han stanna.

Är jag extra utsatt i vårt märkliga samhälle? Går jag åt fel håll? Har jag ingen humor? Ja, så måste det vara säger säkert någon, men i så fall är jag glad över det. Och missförstå mig inte i att jag skulle ogilla att den kvinnliga delen av befolkningen ska få närma sig färgen rosa i någon form. Det handlar inte om det. Färger är till för alla! Alla kulörer och alla nyanser, så långt har vi äntligen kommit i vårt land, även om det ännu tar emot i en del stugor.

Jag tänker så här: förlag i stort har ett viktigt ansvar i att ha en dialog om lämpligheten i vissa avsnitt i en text med bild. Jag lastar inte nödvändigtvis författaren och illustratören, som har sin fulla konstnärliga frihet och rätt att uttrycka vad som finns i personens kreativa flöde. Jag utgår ändå ifrån att en viss diskussion existerar i vad som ska visas fram för mycket små barn. Alla som arbetar med att nå ut och glädja och berika kommande släkte, kan behöva få goda råd. Jag vill inte att mitt barn, eller något barn överhuvudtaget, ska få minsta inspiration från denna lilla märkliga Blorp. Tokigheter är det bästa jag vet, men inte på andras bekostnad! Och så detta med den förföriskt rosa ”lilla Blorpan”…


Blorpen och alla färgerna
Författare & illustratör: John Carling
Förlag: Idus Förlag (2014)
Antal sidor: 48
ISBN: 9789175770239
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Pomelo och färgerna

En pytteliten rosa elefant vid namn Pomelo är tillbaka i en bok där det ges lite nya infallsvinklar på färger. Ute i sin omgivning ser Pomelo plötsligt olika färger överallt. Det är underbart att upptäcka den färgrika världen och t.ex. vänners, sakers, fenomens och tillstånds olika kulörer och även färgnyanser. Färger ramar in tillvaron och ger den en tydlighet och tillika kan både känslostämningar anges och livet förses med en humoristisk ton. Bilderna ihop med texten är en enhet, de talar så väl ihop och bör ej separeras, men läs här ändå ett axplock från de över hundra sidorna:

 

Den oändliga vita vintern.
Den stickande gula mitt på dagen.
Morötternas riviga orange.
Kärlekens hypnotiskt röda.
Skär som salladen om den kunde bli det.
Jordens gamla vanliga bruna färg.
Ljuslila som bara passar på majrovor.
Himlens ombytliga blå.
Hur det är att vara för grön för att våga.
Grått som minnet av svunna tider.
Ett kolsvart mysterium i vacker skepnad.

Jag läser tyst för mig själv och jag läser högt för barn och vid högläsning känner jag att jag vill komplettera med ljud och egna små förtydliganden. Men det är inget underbetyg till boken för det. Jag vill bara nå längre in i känslan som förmedlas.

Vem boken passar till? De minsta barnen för bilderna och en bra bit större barn för texten, som är som i ett konstnärligt flöde, till viss del utan hänsyn till att små barn ska kunna förstå. Kanske är det som en slags pekbok för större barn? Eller det är nog så att små och stora kan ta till sig olika aspekter från den. Denna fria konstnärsform som lyser boken igenom, och det lätt galna som dyker upp på nästan varje sida och som antyds i antingen text eller i bild, tilltalar mig enormt.

Om Pomelo känner en viss svärta över tillvaron i bokens inledning, så är den som bortblåst i slutet när färgernas inverkan lyft sinnet till glädjens högre nivåer och en fin känsla infinner sig i den lilla elefanten av att vara en del av all världens färger.

 

Tidigare böcker om Pomelo har recenserats här på Barnboksprat: Pomelo den lilla elefanten och Pomelo blir stor: här och här och Pomelo och motsatsorden.


Pomelo och färgerna
Författare: Ramona Badescu
Illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 128
ISBN: 9789129684162
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Jakten på den perfekta pekboken och varsågod, en gratis affärsidé!

Visst borde det vara busenkelt att hitta en bra pekbok? Jag menar alltså den allra enklaste varianten, såna med en tydlig bild på varje sida och eventuellt ett ord som beskriver vad bilden föreställer. Det finns gott om dem, men varför hittar jag aldrig någon som är riktigt, riktigt perfekt?

Nu bjuder jag på en gratis affärsidé till den som har lust: sälj personliga pekböcker! Tryck kunddesignade böcker eller tryck upp dem tomma och sälj även klistermärken man kan sätta på sidorna. Låt folk designa själva utifrån färdiga alternativ eller sånt de laddar upp själva. Tänk att få pekböcker som är precis som man vill ha dem!

Vad är det då jag saknar? Det kanske är fånigt egentligen, men jag har hittills inte sett en pekbok med djur där jag kan säga djurlätet för varje djur. Jag läser dem oftast genom att säga vad djuren säger och det blir ju så konstigt… ”Hunden säger voff, katten säger mjau, nyckelpigan säger… eh ja.. umm.. flugan säger bzz!” Jag vill även att det ska vara bra spridning, så att inte två djur med i stort sett samma läte ligger på samma uppslag.

När det gäller mat och saker vill jag att de ska kännas relevanta i våra liv, men det gör de ju inte alltid. Ibland känns pekböckerna dessutom väldigt översatta, som att de inte överhuvudtaget passar in i Sverige.

Ett annat problem är om det står fel ord på sidan. Man kanske inte vill säga ”glaskulor”, utan bara ”kulor”, eller vad det nu kan vara. Klart att man kan säga som man vill, men jag gillar ännu bättre när det står som man vill!

Mitt senaste pekboksinköp gjordes spontant på Ica. I en låda gömde sig fyra minipekböcker som man tyvärr inte kunde titta i innan man köpte. Jag var främst ute efter nya klossböcker till Ava att få pilla på, eftersom hon har massakrerat sina tidigare sådana, så jag vågade chansa och blev ungefär så nöjd som jag vågade hoppas att jag skulle. Ändå förekommer alla ”felen” ovan i dessa böcker.

Klossböcker - De första orden

Titlarna på de olika böckerna är Djur, Leksaker, Färger och Mat. Varje sida innehåller en bild med ett beskrivande ord. Stadiga kartongisidor, greppvänlig storlek och bra tydlighet ger plus. Ibland har man låtit den kreativa ådran komma fram genom att en bild sträcker sig in på sidan bredvid:

Klossböcker

Bilden ovan visar alltså ett uppslag ur boken om djur och här är ett ur boken om leksaker:

Klossböcker

Så här kan det se ut i färgboken:

Klossböcker

Och här är ett exempel från matboken:

Klossböcker

Den senare bilden är ett bra exempel på något som inte känns riktigt svenskt. Det där är inte en klassiskt svensk smörgås och en klassiskt svensk ostskiva. Och så äter vi förstås inte ost heller. Jag kan hitta många fler exempel på sådant som känns osvenskt eller icke relevant.

Ett annat, lite pinsamt, exempel på att dessa böcker ser översatta ut är att det står ”Låsförlaget” i stället för ”Läsförlaget” på bokbaksidorna. Det är inte så noga med de där krumelurerna över a och o, eller vad tycker ni?

Djur och mat är enklast att ta till sig, tycker jag. Färger är ett koncept min 1½-åring inte har börjat lära sig ännu, men det skadar förstås inte att gå igenom dem i alla fall. Leksaksbilderna känns lite lösryckta. En dinosaurie, är det en leksak alltså? Visst, den på bilden är det, men…

Tänk om jag hade kunnat få välja ut det jag gillar bäst i dessa böcker och sätta ihop till en, vad bra det skulle ha blivit då! Och ännu hellre skulle jag vilja kunna bidra med egna bilder, tänk till exempel att ha en alldeles vanlig, riktig pekbok med en bild på mormor i!


Klossböcker – De första orden
Förlag: Läsförlaget
ISBN: 9789179026967
Köp: jämför priser