Trolla med färger

En ung häxa ska trolla fram en tårta med 120 ljus på, men något går fel. Alla sagodjur byter färger med varandra! Guldlock blir grå och vargen guldgul, de tre små grisarna känner sig som gurkor nu när det blivit gröna. Kan häxan trolla så att färgerna blir rätt igen? Kanske med hjälp av dig som läser och lyssnar.

”Trolla med färger” talar direkt till läsaren/lyssnare och ber den om hjälp. Säg så många röda saker du kan komma på så kanske häxan kan trolla tillbaka den röda färgen till Rödluvan! Vi drar ut en flik och ser att det fungerade, men att även vargen blivit röd och det tycker han inte om. Så fortsätter sagan och inspirerar barnet till att hjälpa till att ställa allt till rätta. Tanken är nog att barnet ska säga fler saker som är röda, men min 4,5-åring ville hellre säga det som fanns på bilden för att sedan snabbt gå vidare för att se vad som skulle hända. Men boken kan ju såklart läsas på olika sätt.

Jag gillar upplägget med den aktiva delen, att barnet får vara med och skratta åt tokigheterna. Det är även roligt att kända sagofigurer såsom de tre små grisarna, Guldlock, Rödluvan och vargen (som enligt denna bok är samma i alla tre sagor) får finnas med i en ny kontext. Jag kan väl inte vara ensam om att undra vad de gör när vi inte läser de klassiska sagorna om dem?

En bok som passar för dem som har svårt att bara sitta still och lyssna, för den som vill träna färger och ord och för dem som vill ha ett roligt, färgglatt äventyr.


Trolla med färger
Författare: Stepánka Sekaninová
Illustratör: Alexandra Hockicková
Förlag: Ordalaget bokförlag (2022)
ISBN: 978-91-7469-468-0
Antal sidor: 16
Ålder: 2-5 år
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Alva och mormor letar efter regnbågen

Framsidan till boken Alva och mormor letar efter regnbågen där en liten flicka, Alva, och mormor sitter på en regnbåge.

I Alva och mormor letar efter regnbågen av Judit Béres Lagerquist får vi följa med Alva och hennes mormor på en fantasifull färd. När mormor hämtar Alva på förskolan önskar hon sig en regnbåge i födelsedagspresent. Väl hemma sätter de sig tillsammans i soffan och ger sig ut på en upptäcktsresa i fantasin för att hitta regnbågens färger.

Ett uppslag i boken med orangea sidor och en bild på Alva och höstlöv

Under sin promenad möter de en färg i taget, och varje uppslag i boken representerar en ny nyans av regnbågen. Illustrationerna är vackra och fantasifulla, även om vissa sidor känns något sparsamt illustrerade. Genom berättelsen delar mormor med sig av vad varje färg symboliserar, vilket leder till reflektioner kring större teman som kärlek och natur. Boken inbjuder till samtal och ger gott om möjligheter att utforska ämnen tillsammans.

Ett uppslag i boken med gula sidor och en bild på Alva och mormor i solen

Idén bakom berättelsen är både kreativ och ambitiös, och den tar barns förmåga att fundera kring stora frågor på allvar. På baksidan beskrivs boken som ”en lektion i värme, vishet och de enkla nöjen som livet erbjuder”, och här finns verkligen en genuin värme och glädje. Ibland blir dock budskapet lite väl tydligt, vilket kan göra att berättelsen stundtals känns mer undervisande än levande. Språket är snarare återberättande än gestaltande, vilket gör att vissa scener får en mer beskrivande än levande känsla.

Ett uppslag i boken med lila sidor och en illustration av ett hus och en enhörning.

Den här färgglada boken passar fint för högläsning och samtal, särskilt för barn som älskar regnbågar. Om du letar efter en berättelse som kan öppna upp för diskussioner om värderingar, relationer och vikten av att ta hand om naturen, är detta ett fint val.


Titel
Författare: Judit Béres Lagerquist
Illustratör: Noela Valdovska
Förlag: Lava
ISBN: 9789181010947
Antal sidor: 32
Ålder: 3-6 år
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus
Recensionsexemplar från förlaget.

Pelle Svanslös målar

Gösta Knutssons första bok om Pelle Svanslös publicerades 1939. Utifrån Knutssons koncept och karaktärer har Ingrid Flygare och Lovisa Lesse skapat två nya färgglada bilderböcker om katten Pelle och hans kompisar. Vi har läst en av dem, ”Pelle Svanslös målar”.

Pelle ska måla om i Biffens café medan han är borta. Pelle har valt blå färg. Men så knackar det på dörren. Vem kan det vara? Någon som vill måla med en annan färg?

Med hjälp av flikar får vi se vilka karaktärer det är som knackar på dörren och vill hjälpa till. Det blir härligt färgglatt och kanske lite rörigt, särskilt när en kattunge kommer in på caféet… Texten är enkel och har en bra blandning av upprepningar (som barn ofta gillar) och variation (som vuxna ofta uppskattar. Särskilt tionde gången de läser boken…). Det är finurligt och visar på härlig vänskap i att hjälpa varandra. Bokens layout är snygg med flikarna och särskilt överraskningsmomentet som väntar i slutet. Mitt barn gillade den här från drygt nio månaders ålder. Hon uppskattar färgerna, att öppna dörrarna för att se vilka som kommer och att överraskas på slutet.

Bokskaparparets andra bok om Pelle Svanslös heter ”Pelle Svanslös leker kurragömma” och vi har redan ställt oss på kö för den på biblioteket.


Pelle Svanlöst målar
Författare: Ingrid Flygare
Illustratör: Lovisa Lesse
Förlag: Bonnier Carlsen, 2020
ISBN: 9789179754587
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Blorpen och alla färgerna

blorpen och alla fargernaKänslan av att en bok är så in i tusan onödig. Ni vet den? Den har nu kommit till mig. Boken Blorpen och alla färgerna har en så god tanke: visa fram färgerna och så in i rum efter rum och möta dem i ett sammanhang. Blorpen gör något tokigt i varje rum och det kunde väl gå an.

Men…, Blorpen är störig och stundtals våldsam och dum i huvudet helt enkelt. Inte rolig! För mig vill säga. Säkert för en gladtokig liten unge. Som ett barn i min närhet som sa: ”Läs den igen.” Jag svalde och ångrade att jag alls hade låtit barnet vara testperson. Senare läste jag på nätet om några barn som intervjuades och de hade uppskattat boken. Den är ju färgglad, roligt tecknad och här finns en aktiv huvudperson.

Förvisso är Blorpen en liten monsterliknande varelse, men inte ursäktar det allt som följer: djurplågeri, våldsam skada på kroppsdel på en levande snögubbe, gruvlig förnedring av en hunds utseende och naturbehov. Ja, detta är alltså min tolkning, men att utföra följande beskrivna händelser i text och illustrerat i bild, kan lätt få den hobbyanalysen: Alltså, Blorpen svingar sig hårdhänt i en orm, äter upp en stackars mask, biter bort och sönder en del av en snöbollskastande snögubbes näsa, skrattar hejdlöst åt en ful(!?) brun hund som råkat göra ifrån sig och av just denna sistnämnda händelse blir Blorpen på riktigt extra gott humör. Förresten, varför i hela friden måste brunt ofta få en så entydigt negativ association?

Blorpen gör förstås andra lite mindre elaka saker också, som att dricka upp allt vatten så att en båt går på grund, kissa på en eld som kunde spritt sig, skrämma ett rytande lejon och förvandla en trollkarl till en snigel. Idiotrosa
Jag blir lite matt under läsningen av Blorpens aktiviteter, men jag vrider mig plågsamt i slutet då Blorpen träder in i det ROSA rummet och plötsligt möter Blorpan (som bara liksom alltid står där?) i rosa rosett, målandes läppar med rosa läppstift. Det är bara så att jag saknar ord. Eller är detta skön ironi? För den vuxne då? För ännu fungerar inte det ironiska tilltalet på mina minsta barn. Och mina stora barn suckade bara uppgivet.

I alla fall, Blorpen blir plötsligt kär (och snäll?) och omtöcknad av mötet med denna otidsenliga Blorpan, (som dessutom kallas ”lilla Blorpan”, trots att hon är lika stor som Blorpen) somnar han sedan i det svarta rummet. Där kan han stanna.

Är jag extra utsatt i vårt märkliga samhälle? Går jag åt fel håll? Har jag ingen humor? Ja, så måste det vara säger säkert någon, men i så fall är jag glad över det. Och missförstå mig inte i att jag skulle ogilla att den kvinnliga delen av befolkningen ska få närma sig färgen rosa i någon form. Det handlar inte om det. Färger är till för alla! Alla kulörer och alla nyanser, så långt har vi äntligen kommit i vårt land, även om det ännu tar emot i en del stugor.

Jag tänker så här: förlag i stort har ett viktigt ansvar i att ha en dialog om lämpligheten i vissa avsnitt i en text med bild. Jag lastar inte nödvändigtvis författaren och illustratören, som har sin fulla konstnärliga frihet och rätt att uttrycka vad som finns i personens kreativa flöde. Jag utgår ändå ifrån att en viss diskussion existerar i vad som ska visas fram för mycket små barn. Alla som arbetar med att nå ut och glädja och berika kommande släkte, kan behöva få goda råd. Jag vill inte att mitt barn, eller något barn överhuvudtaget, ska få minsta inspiration från denna lilla märkliga Blorp. Tokigheter är det bästa jag vet, men inte på andras bekostnad! Och så detta med den förföriskt rosa ”lilla Blorpan”…


Blorpen och alla färgerna
Författare & illustratör: John Carling
Förlag: Idus Förlag (2014)
Antal sidor: 48
ISBN: 9789175770239
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Pomelo och färgerna

En pytteliten rosa elefant vid namn Pomelo är tillbaka i en bok där det ges lite nya infallsvinklar på färger. Ute i sin omgivning ser Pomelo plötsligt olika färger överallt. Det är underbart att upptäcka den färgrika världen och t.ex. vänners, sakers, fenomens och tillstånds olika kulörer och även färgnyanser. Färger ramar in tillvaron och ger den en tydlighet och tillika kan både känslostämningar anges och livet förses med en humoristisk ton. Bilderna ihop med texten är en enhet, de talar så väl ihop och bör ej separeras, men läs här ändå ett axplock från de över hundra sidorna:

 

Den oändliga vita vintern.
Den stickande gula mitt på dagen.
Morötternas riviga orange.
Kärlekens hypnotiskt röda.
Skär som salladen om den kunde bli det.
Jordens gamla vanliga bruna färg.
Ljuslila som bara passar på majrovor.
Himlens ombytliga blå.
Hur det är att vara för grön för att våga.
Grått som minnet av svunna tider.
Ett kolsvart mysterium i vacker skepnad.

Jag läser tyst för mig själv och jag läser högt för barn och vid högläsning känner jag att jag vill komplettera med ljud och egna små förtydliganden. Men det är inget underbetyg till boken för det. Jag vill bara nå längre in i känslan som förmedlas.

Vem boken passar till? De minsta barnen för bilderna och en bra bit större barn för texten, som är som i ett konstnärligt flöde, till viss del utan hänsyn till att små barn ska kunna förstå. Kanske är det som en slags pekbok för större barn? Eller det är nog så att små och stora kan ta till sig olika aspekter från den. Denna fria konstnärsform som lyser boken igenom, och det lätt galna som dyker upp på nästan varje sida och som antyds i antingen text eller i bild, tilltalar mig enormt.

Om Pomelo känner en viss svärta över tillvaron i bokens inledning, så är den som bortblåst i slutet när färgernas inverkan lyft sinnet till glädjens högre nivåer och en fin känsla infinner sig i den lilla elefanten av att vara en del av all världens färger.

 

Tidigare böcker om Pomelo har recenserats här på Barnboksprat: Pomelo den lilla elefanten och Pomelo blir stor: här och här och Pomelo och motsatsorden.


Pomelo och färgerna
Författare: Ramona Badescu
Illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 128
ISBN: 9789129684162
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris