Tyckt & tänkt – Sida 10

Ellas café – cd

Nu har jag lyssnat på en skiva igen. Den här gången blev det Ellas café, som från början är en bok av Martin Widmark och Emma Warg. Det är en poppig skiva med låtar från en cafévärld. Här finns massor av olika människor, alla med sina egna berättelser. Det är dessa berättelser skivan består av, i sångform. Ella funderar på mycket, mellan låtarna. Bland annat över ett vykort hon fått, som inte har någon avsändare…

Jag hade inte läst boken, vilket känns som om det kanske hade varit på sin plats. Jag tyckte det blev lite svårt att hänga med. Fast det var ganska mysigt ändå. Låtarna lyfter även på grund av de som medverkar, Caroline af Ugglas med sin säregna röst, Lennarts Jähkels rockröst och också Emma Wargs berättarröst.
Gillar också att man inte måste sminka sig om man är tjej och slåss om man är kille, man kan göra precis tvärtom eller strunta i alltihop! Det är sånt som Ella funderar över.

Plus för att musiken inte är sådär puttinuttigt barnvänlig, utan passar alla åldrar.

Ellas café – Tankar och sånger från ett Café
Av: Martin Widmark och Emma Warg.
Illustration och omslag av: Malin Lindgren
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 978-91-7225-787-0
Köp: Jämför priser

Svordomar och skit

I tidningen Vi Läser anklagar en rad författare barnboksförlagen för nymoralism och censur, vilket skapat vidare diskussioner i DN och i bloggvärlden. Bokfolket svarar att ängsliga föräldrar ratar böcker med svordomar, alkohol och andra otäckheter. Ulf Stark valde att uttrycka det hela: ”Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.”

Angående svordomar tycker jag att böcker för små barn ska ha ett vårdat språk. Ju mindre text, desto mer övervägt bör varje ord vara. Men det kan vara okej med en svordom om den är noga övervägd och fyller en funktion. Mårten Melin skriver för lite äldre barn och ungdomar och berättar att han ofta får frågan varför han svär i sina böcker. För hans del handlar det om realism. Han skriver om ungdomar och de pratar ju så.

Och så är det detta med alkoholen. Är det så hemskt att någon gång nämna alkohol i barnlitteratur kanske man borde börja med att se till att barnen aldrig kommer i kontakt med det i det verkliga livet?

Kludd eller konst – och för vem?

Jag har nyligen läst en sagobok. Små sagor för små personer. Stora sagor för stora personer. Eller stora små sagor för stora och små personer. Ja!

En bok med lila omslag innehållandes ett myller av sagor, som skrivits av Bue Nordström, utifrån grafiska bilder gjorda av Helena Bergenrud. I Dricka mycket vatten – sagor för nära kvällar kan du läsa om bröderna som såg på stjärnorna, getpojken, fågelungen, isprinsessan och ängeln med för stora vingar, bland många andra sagor.

De grafiska bilderna är ganska stilistiska, vilket kanske till en början kan kännas lite stelt och kallt och kanske inte passande för små barn. Men sen tänkte jag en gång till. Barn är ju inte helt formade ännu, de är öppna sinnen mottagliga för det mesta och vem har sagt att barn inte kan uppskatta grafiska, svartvita stilistiska bilder? Bilder kanske inte alls måste innehålla starka färger och vara enkla att förstå för att barn ska tycka att de är spännande. Det kanske tvärtom är det som är spännande, att det just inte är det man är van vid.
Ja, det vill jag tro.
Eftersom jag själv studerar till bildlärare på Konstfack vill jag gärna tro att jag är öppen för det mesta inom bildkonsten, när det gäller barn. Barn ska inte behöva fråga på bildlektionen om deras verk är ”fint”, eller ”fult”. Jag kommer att arbeta så långt det är möjligt för att försöka få dem att förstå att inget de gör är fult eller fint. Vi ska tillsammans arbeta för att få fram något som är spännande och intressant, snarare än ”fint”, med allt man tolkar in i det ordet.

I boken Färgkludd eller näckrosor? Barnboksbilden och konsten, skriver man om hur man har sett på barnens bilder genom åren. Hur barnboksbilder ofta följer mönster och vad som händer när man väljer att gå utanför det vanliga, det rumsrena om man vill kalla det så. Blir det automatiskt vuxenböcker om bilderna inte är det vi normalt kallar för barnboksbilder?
Ulla Rhedin har skrivit ett intressant stycke i den boken, där hon diskuterar vad en bilderbok egentligen är och för vem den är tänkt. Blir böcker till exempel mindre intressanta, och kanske också mindre intellektuellt stimulerande, för vuxna om de innehåller bilder? Ibland kanske bilder inte behöver stöttas upp av text, men gör det boken automatiskt till en barnbok då?
Kan barnbilder vara abstrakta?

Många frågeställningar, superintressant att diskutera, tycker jag. Vad tycker du?

uppslag ur Dricka mycket vatten – sagor för nära kvällar

Dricka mycket vatten – sagor för nära kvällar
Text: Bue Nordström
Bild: Helena Bergenrud
Förlag: Kabusa böcker
Antal sidor: 72
ISBN: 978 91 89680 80 7
Köp: Jämför priser

Färgkludd eller näckrosor? Barnboksbilden och konsten
Författare: Diverse, bland andra Ulla Rhedin
Förlag: Kabusa böcker
Antal sidor: 88
ISBN: 978 91 7355 124 3
Köp: Jämför priser

Min lilla kråksång – cd

Jag var lite sugen på att titta närmare på barnmusik och tänkte när jag såg den här, att det kunde vara en bra skiva att börja med. 26 sånger, alla med tillhörande rörelser, innehåller den här skivan. Jujja och Tomas Wieslander är det som står för text och musik. Det är Jujja och Tomas som är skaparna av Mamma Mu och jag minns många av dessa sånger från min egen barndom, även om de inte var mina favoriter vad jag själv kan minnas. Mamma Mu har jag nämligen inte mycket erfarenhet alls av, förutom då dessa sånger! Jag minns mest Min lilla kråksång, kanske är det den mest kända av visorna.

När kråkorna klappar takten
till min lilla kråksång
När kråkorna klappar takten
så blir den lagom lång

Men, när älgarna klappar takten
till min lilla kråksång
När älgarna klappar takten
blir den alldeles för lå-åå-ång

Men, när myggorna klappar takten
till min lilla kråksång
När myggorna klappar takten
blir den alldeles för kort!

Det är väldigt mysigt att lyssna på den här skivan, men Wilma uppfattar den nog inte på något speciellt sätt ännu så jag ska prova med henne lite längre fram istället. Hon tycker dock om att göra rörelserna till sångerna. De som går att göra just nu, vill säga. Stampa i golvet blir till exempel lite svårt, men vi gungar gärna lite bak och lite fram och klappar händerna. Jag ser fram emot att få sjunga och leka med Wilma sedan, när hon kan gå och dansa själv. Då blir skivan säkert mer uppskattad av alla i familjen.
Jätteroligt med häftet där det finns illustrerade rörelser till alla visorna!

Min lilla kråksång (cd)
Av: Jujja och Tomas Wieslander
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 978-91-7225-978-2
Köp: Jämför priser

Kan en rosa prinsessbok vara normbrytande?

Jag håller på att fila på recensioner av Per Gustavssons Så gör prinsessor och När prinsar fångar drakar. Än så länge har jag egentligen inte kommit någonvart. Jag är nämligen otroligt kluven. Det här är mitt första ordentliga möte med Gustavssons kungligheter, men jag har förstått att böckerna är populära och hyllade för sitt sätt att utmana könsrollerna. Jag hade en väldigt positiv grundinställning när jag öppnade böckerna och förväntade mig att bli förtjust, men den där riktiga förtjusningen uteblev.

Normbrytande?

Visst är det bra att Gustavsson låter prinsessan jaga banditer och prinsen laga mat. Jättebra. Men det jag är kluven till är att det stereotypa också tar stor plats i böckerna. Prinsessboken är rosa, medan prinsboken är blå. Prinsessan har oändligt många rosa klänningar och borstar sitt hår med 1000 tag varje dag, medan prinsen utkämpar bataljer och polerar sin rustning. Prinsessan får hjälpa prinsen att fånga en drake, men då är hennes roll att vara lockbete genom att stå och se söt ut.

Jag kan se poängen. Om det nu är så att böckerna ska läsas av barn som redan har den stereotypa uppfattningen är det jättebra att visa dem att man kan vara både rosa och tuff på samma gång. Och då kanske det måste vara lite stereotypt för att överhuvudtaget accepteras av de indoktrinerade. Men… om man inte har någon uppfattning ännu får man i de här böckerna lära sig att det är noga att hålla isär det där rosa och det där blå. Saken är kanske den att de här böckerna inte egentligen är så normbrytande utan snarare… normtilläggande?