Tyckt & tänkt – Sida 11

Mina favoriter 2009

Så här års brukar jag göra summeringar. Jag har läst väldigt många bra böcker i år och även om konkurrensen är stenhård tvekar jag inte när jag utser mina mesta favoriter:
Helenas favoriter 2009
Bästa småbarnsbok
Lalo trummar av Eva Susso och Benjamin Chaud

Bästa kapitelbok
Jag ser dig av Mårten Melin

Jag vet, det är bara två av kategorierna här på bloggen, men det är de som har känts viktigast under året – småbarnsböcker för Ava och kapitelböcker för mig. Nästa år blir det säkert mer pekböcker, eftersom Ava börjar prata nu och det känns roligare att läsa så enkla böcker om det blir en dialog, och även mer bilderböcker allteftersom hon utökar sitt tålamod med dem.

Jag har även några övriga kategorier:

Roligast
Böckerna om Doktor Proktor av Jo Nesbø

Mest nostalgi
En björnberättelse av Ann-Madeleine Gelotte

Mest stämningsfullt
Trollkarlens elefant av Kate DiCamillo

Bästa illustrationer
Vem-böckerna av Stina Wirsén

Sen är det ju faktiskt så att man inte gillar allt heller…

Årets flopp
Kurt och Kio vill ha koja av Lisen Adbåge – alla tycks gilla den, men inte jag…

Nästa år ser jag fram emot att läsa Mårten Melins och Stina Wirséns nya böcker, samt att läsa mer av Kate DiCamillo och Frida Nilsson. Men allra mest ser jag förstås fram emot att följa Avas utveckling under året och se henne mer och mer involverad i läsandet.

Hur läser man Harry Potter på svenska?

Jag har läst/lyssnat på alla böcker om Harry Potter på engelska. När jag kan läsa originalspråket gör jag gärna det, för jag tycker om att läsa det författaren faktiskt skrivit. Åtminstone då jag är nyfiken på författarskapet och författarens egen stil tycker jag att jag kommer för långt ifrån när jag läser en översättares tolkning.

De två första böckerna läste jag som vanliga pappersböcker, men resten lyssnade jag på. Jag föll pladask för Jim Dale som uppläsare, vilken underbar sagofarbror han är! Underbar uppläsningsröst och underbara dialogröster. Jag kan varmt rekommendera hans inläsningar!

Det vore roligt att läsa Harry Potter med Ava när hon blivit större, men då blir det förstås på svenska. Det känns jättekonstigt! Okej, jag kan uttala Harry Potter på svenska, det går ganska bra, men nästan allt annat blir ju jätteskumt. Är det meningen att man ska säga Ron med svenskt R? Det låter märkligt hur man än gör. Hermione är konstigt redan från början, så det är väl inte konstigare att säga ”Härmiååne”… men Snape? Ska man säga ”Snape”, eller kan man säga ”Snejp” fast det är på svenska? Och Dumbledore måste man väl få säga ”Dambeldåår”, eller..?

Vi behöver könsneutrala pronomen!

Hen är bäbis

I barnboksvärlden finns lyckade exempel på könsneutrala karaktärer. Vi har till exempel Ann Forslinds bäbis, som rätt och slätt är bäbis. Men det funkar bara för att meningarna är så enkla. Det är svårt att undvika att skriva ”han” eller ”hon”. Vore det inte toppen om det gick att uttrycka neutralt?

Faktum är att det går! Många språk har könsneutrala pronomen och även i svenskan har ”hen” fått fäste i somliga kretsar. Man använder alltså hen i stället för han/hon och objektsformen är henom. Tyvärr motarbetas förslaget av Språkrådet, som skriver*:

…ingen god idé att försöka införa hen (eller någon annan form – hin, hän) som könsneutralt pronomen. Det ser konstigt ut, och det är svårt att tro att man skulle kunna introducera ett så vanligt ord som ett pronomen utan minsta stöd i talspråket.

”Det ser konstigt ut”, säger Språkrådet. Det är väl klart att det ser konstigt ut! Vi har ju inte vant oss ännu, men om fler börjar använda ordet kommer vi att göra det. Givetvis känns det konstigt att säga ”hen”, men att skriva det är väl inte konstigare än att skriva ”hon/han”, ”h*n” eller andra mer eller mindre kreativa lösningar vi använder idag? Märker man sedan hur smidigt det är att använda i skriftspråket kanske det naturligt finner en väg in i talspråket också, eller så förblir det ett skriftligt fenomen. Tal- och skriftspråk stämmer ju inte alltid överens.

Det finns givetvis många situationer då hen och henom är praktiskt, inte bara i barnböcker. Språkrådet ger själva ett exempel på en mening som är klurig att få till bra: ”Om en elev vill överklaga ett betyg bör han/hon/han eller hon/den/denne först vända sig till rektor”. De ger en rad förslag på krångliga omskrivningar, men tänk så enkelt att skriva ”hen” i stället!

Jag uppmanar alla att använda hen och henom!

* Att länken går till spraknamnden.se är inget misstag, de har bytt namn utan att webben riktigt hängt med. Om den inte skulle funka längre, gör en sökning på ”hen” i Språkrådets språklåda som du hittar på sprakradet.se.

Nästan lite ovant att läsa vuxenböcker

Jag har läst väldigt mycket barnböcker på sistone, men nu har jag börjat läsa en vuxenbok. Det är Black Girl/White Girl av Joyce Carol Oates – otroligt nog den första av Oates böcker jag läser, trots att jag varit nyfiken på henne jättelänge. Det känns annorlunda att läsa vuxet igen! Man kommer ju ingen vart. :) Mina lässtunder är numera väldigt korta och då passar det ju bra med barnböcker, som det faktiskt hinner hända något i under fem minuters läsning. I den här boken hinner jag bara med en miljöbeskrivning eller lösryckt tankeutsvävning på den tiden. Den är bra, men det är jobbigt att det går så sakta. Jag som är så läsvan… kan man bli förslappad av att läsa för mycket för enkel litteratur?

Vampyrhistorier

Jag har alltid (nåja…) varit fascinerad av övernaturliga saker som spöken, monster- och vampyrhistorier. När jag var runt tio år gammal gjorde jag en liten bok i skolan om fursten Dracula, eller Vlad Tepes som den litterära vampyrkaraktären Dracula påstås baseras på. Detta trots att Vlad Tepes inte drack blod. Han var, enligt berättelsen, en mycket ond furste från södra Rumänien som blev känd för sina grymma bestraffningsmetoder.

…ehm…nu är det här en barnboksblogg…så varför skriver jag om en ond furste från södra Rumänien…?

…jo! Jag återgår till ämnet jag började fnula på – vampyrhistorier! Jag tycker om läskiga historier och har gjort sedan jag var liten. Särskilt vampyrhistorier tycker jag är något speciellt. Särskilt om man lyckas hitta några som inte är som alla andra.

När jag var liten var jag med i Richters bokklubb (som jag inte riktigt vet om den finns kvar i den formen idag) och fick varje månad en ny bok i brevlådan. När jag fick Vampyrjakten, av Ann Hodgman, fastnade jag för vampyrhistorier, eller det är vad jag själv tror. Att det började där.
Vampyrjakten handlar om Meg och Trevor som får en ny barnvakt, Vincent. De är övertygade om att Vincent är vampyr!
Den här boken och även en uppföljare, Vampyrens ring, älskade jag verkligen! Jag blir väldigt sugen på att leta upp dem och läsa dem igen. Återkommer med bilder senare om jag lyckas hitta böckerna!

Just berättelser om vampyrer verkar aldrig gå ur tiden. Dock märker jag av ett litet uppsving just nu i och med alla tv-serier och filmer (för vuxna) som kommer som en ständig ström.

Just nu håller jag på att läsa en ny vampyrbok för barn och det kommer en recension här inom kort!