doktor proktor – Barnboksprat

Doktor Proktor och den stora guldkuppen

Doktor Proktor och den stora guldkuppen Jag blev glatt överraskad när det dök upp en fjärde Doktor Proktor-bok. De första tre (se etikett Doktor Proktor) kom tätt (på svenska 2009 och 2010) och eftersom det dröjt ett par år trodde jag att det var klart så. Men nejdå, tokerierna från Jo Nesbø stoppas inte så lätt. Inte skurkarna i den här boken heller. När Norge blir bestulet på sin guldreserv får Doktor Proktor, Bulle och Lise i hemligt uppdrag av självaste kungen att fixa situationen. Det blir såklart ett helgalet äventyr där våra vänner infiltrerar Englands mest fruktade skurkliga, rånar det mest inbrottssäkra bankvalvet och avgör en viktig fotbollsmatch. Bland annat.

Härligt att än en gång få njuta av galna idéer och prilliga formuleringar! Den här gången njuter jag dessutom mer än tidigare av Per Dybvigs illustrationer också. Jag var inte helt såld på dem från början, eftersom de är ganska… fula. Men de är faktiskt fula på precis rätt sätt och passar dessa böcker eftersom de fångar karaktärerna med rejäl uttrycksfullhet. Dessutom är det snyggt att texten får anpassa sig efter vilken plats illustrationerna kräver, snarare än tvärt om. På ett ställe särar texten på sig likt Röda havet för Moses, eftersom ett gäng fartränder kräver det. Eller kräver och kräver, men det blir en häftig effekt att göra så i stället för att trycka ihop bilden på en förutbestämd yta.

Doktor Proktor testar sin nyaste uppfinning när hemliga superagenter plötsligt dyker upp i trädgården.

Våra vänner får uppdrag av självaste kungen.

Jag kan nöjt konstatera att serien håller än. När kommer nästa?

Doktor Proktor och den stora guldkuppen
Författare: Jo Nesbø
Illustratör: Per Dybvig
Förlag: Lilla Piratförlaget (mars 2013)
ISBN: 978-91-87027-35-2
Antal sidor: 220
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Doktor Proktor och världens undergång. Kanske.

Äntligen är den tokroliga trion tillbaka – den pyttelille illrödhårige och kaxige Bulle, den modiga och stavningskunniga Lise och den gänglige, brylépuddingälskande uppfinnaren Doktor Proktor. För mig som njöt hejdlöst av Doktor Proktors pruttpulver och uppföljaren Doktor Proktors tidsbadkar råder det inga tvivel om att det är ett kärt och hett efterlängtat återseende. Jag läser om stora framgångar i Norge som vittnar om att jag inte är ensam om min förtjusning över den här bokserien, som till och med mynnat ut i en utställning på Naturhistoriska museet i Oslo (den skulle jag vilja se!).

Den här gången blir det farligt på allvar; jorden råkar ut för en diskret invasion från närmsta rymden. Det är månkameleonter – håriga, otäcka varelser med långa tånaglar, klasvis med hemorrojder och dålig koll på när dubbla konsonanter ska användas – som kommer för att grädda alla människor i våffeljärn och äta upp dem. För att slippa besväret att döda människorna först tänker de sätta igång ett världskrig och så att säga låta människorna göra jobbet själva. Och det börjar alltså i Norge. Månkameleontbossen Jodolf kamouflerar sig (ja, de är ju kameleonter!) som körledaren Hallvard Tenoresen som hypnotiserar Norges befolkning med körsång. Bokstavligt talat. Våra vänner blir tvungna att bilda motståndsrörelse och får i vanlig ordning god hjälp av doktor Proktors uppfinningar, men också av en sjubent peruansk sugspindel vid namn Perry.

Brylépudding — Lite smakprov. Klicka på bilderna för att se uppslagen de finns på.

Våffeljärn — Lite smakprov. Klicka på bilderna för att se uppslagen de finns på.

Det är precis lika galenkul skrivet som i de tidigare böckerna och jag imponeras ideligen över språklig lekfullhet och stolleskojiga infall. Nesbø lyckas klockrent med konststycket att både skriva oväntat och ändå följa en logik, genom att detaljerna som leder till berättelsens krumbukter har planterats finurligt och snyggt i förväg. Det är roligt att pruttpulvret och jätteanakondan i kloaken som figurerar i tidigare böcker får vara med även här, men tidsbadkar fick de inte användning för den här gången.

Min enda invändning är att det känns synd att faran den här gången är så påtaglig och extern. Det blir liksom ännu knäpplustigare när problemen både beror på och löses av doktor Proktors uppfinningar, men genomförandet är helgjutet även denna gång så det är bara en liten, liten invändning. Det här är höjden av knaskomik! Det är otroligt underhållande och så vansinnigt inspirerande att jag blir sugen på att själv försöka skriva någonting roligt.

Doktor Proktor och världens undergång. Kanske.
Författare: Jo Nesbø
Illustratör: Per Dybvig
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 9789164203335
Smakprov: smakprov.se
Köp: jämför priser

Mina favoriter 2009

Så här års brukar jag göra summeringar. Jag har läst väldigt många bra böcker i år och även om konkurrensen är stenhård tvekar jag inte när jag utser mina mesta favoriter:
Helenas favoriter 2009
Bästa småbarnsbok
Lalo trummar av Eva Susso och Benjamin Chaud

Bästa kapitelbok
Jag ser dig av Mårten Melin

Jag vet, det är bara två av kategorierna här på bloggen, men det är de som har känts viktigast under året – småbarnsböcker för Ava och kapitelböcker för mig. Nästa år blir det säkert mer pekböcker, eftersom Ava börjar prata nu och det känns roligare att läsa så enkla böcker om det blir en dialog, och även mer bilderböcker allteftersom hon utökar sitt tålamod med dem.

Jag har även några övriga kategorier:

Roligast
Böckerna om Doktor Proktor av Jo Nesbø

Mest nostalgi
En björnberättelse av Ann-Madeleine Gelotte

Mest stämningsfullt
Trollkarlens elefant av Kate DiCamillo

Bästa illustrationer
Vem-böckerna av Stina Wirsén

Sen är det ju faktiskt så att man inte gillar allt heller…

Årets flopp
Kurt och Kio vill ha koja av Lisen Adbåge – alla tycks gilla den, men inte jag…

Nästa år ser jag fram emot att läsa Mårten Melins och Stina Wirséns nya böcker, samt att läsa mer av Kate DiCamillo och Frida Nilsson. Men allra mest ser jag förstås fram emot att följa Avas utveckling under året och se henne mer och mer involverad i läsandet.

Doktor Proktors tidsbadkar

Bli inte förvånad om det plötsligt dyker upp ett badkar på ett oväntat ställe. Eller en sisådär två, tre stycken badkar. Det är förmodligen bara doktor Proktor och hans vänner som reser i tiden. Doktor Proktors tidsbadkar är den andra boken Jo Nesbø skrivit om den skranglige och småtokige professorn och hans unga vänner Lise och Bulle. Med tanke på hur fantastisk Doktor Proktors pruttpulver är hade jag skyhöga förväntningar och tycker faktiskt att uppföljaren håller måttet.

Redan i första boken fick vi höra talas om doktorns ungdomskärlek Juliette Margarin. Nu har han åkt till Paris för att leta rätt på henne, men det krävs många resor i både tid och rum för att övervinna de hinder som satte stopp för de unga turturduvorna för så länge sedan. Lyckligtvis har doktor Proktor uppfunnit ett tidsbadkar som lämpar sig utmärkt för ändamålet. Det enda kruxet är att han inte har fått med sig tillräckligt med tidstvål, som är ett måste för tidsresor. Han fastnar någonstans i historien, men lyckas skicka ett meddelande till Lise och Bulle, som kommer till undsättning efter diverse kringelikrokar.

I den första boken imponerades jag framför allt av det fantastiskt tokroliga språket. Det finns i den andra boken också, men överskuggas en aning av att berättelsen är spektakulärt spännande och äventyrlig. Det blir en hejdlös jakt som passerar många milstolpar i den franska historien. Vi får veta hur Gustave Eiffel fick inspiration till sitt torn, vi tipsas om hur man bäst vinner Tour de France, vi levereras sanningen om slaget vid Waterloo och vi får ta del av vad som egentligen hände med Jeanne d’Arc. Nesbø väver ihop alla trådar riktigt snyggt, precis som i första boken, och bollar tidsloopar och paradoxer på omöjlighetens kant, men får det hela att hålla ihop och kännas genomtänkt.

Här kommer smakprov i text och bild (från olika ställen i boken):

Medeltiden visade sig vara väldigt mörk. Både beck- och kolsvart. Mörk som i en kolsäck. Fullständigt nattsvart, faktiskt. Allt detta hade Bulle slagit fast där han stod upprätt i badkaret och ropade ut i mörkret:
”Är det någon här?” Rösten ekade.
”Jag är här”, sa en röst bredvid honom.
”Det vet jag väl”, sa Bulle. ”Vi kom i samma badkar. Jag undrade om det fanns någon annan här. Ser du något?”
”Nej”, sa doktor Proktor. ”Juliette? Juliette?”
Inget svar.
”Juliette!” upprepade professorn. ”Juli… Aj!”
”Vad var det?”
”Jag fick något i huvudet igen.”
”Vadå?”
”Jag vet inte, men det kändes som ett badkar.”
”Är det någon här?” Det var Lises röst.
”Jag är här”, hördes en hes, ökentorr stämma.
”Det vet jag väl”, viskade Lise. ”Vi kom i samma badkar. Jag undrade om…”
”Vi är här allihop”, sa Bulle. ”Men var är vi? Det är ju omöjligt att se något.”
”Vi är exakt där vi ville vara”, sa doktor Proktor. ”I Jeanne d’Arcs fängelsehåla.”
Bulles ögon började vänja sig vid mörkret och han kunde skymta ett litet fönster med galler högt uppe på väggen. Och konturerna av tre vita badkar som stod huller om buller.
”Juliette har varit här”, sa Bulle. ”Jag kan se hennes badkar.”

Ett uppslag ur Doktor Proktors tidsbadkar

Nu undrar jag bara när den tredje boken om doktor Proktor kommer. Jag vill ha mer!

Doktor Proktors tidsbadkar
Författare: Jo Nesbø
Illustratör: Per Dybvig
Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 312
ISBN: 9789164203045
Köp: jämför priser

Doktor Proktors pruttpulver

Låt er inte luras av titeln! Visst rymmer den här boken en del prepubertal prutthumor, men det som gör den rolig är det fullkomligt sprudlande, sprakande språket. Doktor Proktors pruttpulver är med sina fyndiga och oväntade formuleringar en Liftarens guide till galaxen för barn, fast utan träsklevande madrasser och våldspoetiska vogoner. Och med en aning fler pruttar, förstås.

På Kanonvägen i Oslo bor Lise, vars bästa vän just har flyttat. Där bor också en excentrisk professor vid namn Doktor Proktor. Dit flyttar även en ovanligt liten pojke med ovanligt rött hår. Han heter Bulle, och vad säger du om det? Ingenting, får vi hoppas. Bulle ger dig säkert svar på tal i så fall.

Dessa tre människor blir inblandade i ett halsbrytande äventyr med beståndsdelar som ett eftertraktat pruttpulver, en skolorkester utan taktkänsla, några klåfingriga men dumma skurkar, en hungrig kloaklevande anakonda och en rymningssäker fängelsehåla. Mer avslöjar jag inte, men däremot bjuder jag på smakprov. Så här börjar boken:

Det var maj och när solen hade lyst en stund på Japan, Ryssland och Sverige gick den upp över Oslo. Oslo är en ganska liten huvudstad i ett ganska litet land som heter Norge. Den satte genast igång med att skina på det gula och lagom lilla slottet, där det bor en kung som inte bestämmer så mycket att det gör något, och på Akershus fästning.

Där sken den in på de gamla kanonerna som pekade ut mot Oslofjorden, genom fönstret på kommendantens kontor och på den yttersta av alla dörrarna som till slut ledde in till stadens mest fruktade fängelsecell, Dödinghålan, där bara de farligaste och värsta brottslingarna satt.

Cellen var tom, bortsett från en rattus norvegicus, en liten norsk råtta, som tog sitt morgonbad i toaletten. Solen steg en pytteliten bit högre och lyste på barnen i en skolorkester som hade tränat sig på att vakna väldigt tidigt, ta på sig uniformer som kliade, och som nu övade sig på att marschera och spela nästan i takt. För snart var det 17 maj, Norges nationaldag, och då skulle alla skolorkestrarna i hela det lilla landet vakna väldigt tidigt, ta på sig uniformer som kliade och spela nästan i takt.

Och i vanlig ordning bjuder jag förstås även på en bild inifrån boken:

Ett uppslag ur Doktor Proktors pruttpulver

Här kan du även läsa ett smakprov från slutet av boken, om du har lust.

Texten är inte bara roligt skriven utan full av snygga återkopplingar, effektfulla upprepningar och stiliga sammanträffanden, helt i min smak. Jag är rysligt imponerad och inspirerad att själv försöka skriva någonting roligt (i stället för det jag skriver nu, som ju faktiskt handlar om någonting väldigt tråkigt). Det enda jag inte är så förtjust i är bilderna. Jag har alltid haft svårt för illustrationer som ser slarviga, skissartade och ofärdiga ut. Visst är de uttrycksfulla, ibland helt fantastiskt uttrycksfulla, men det är helt enkelt inte min kopp te. Texten klarar sig dock alldeles utmärkt ändå.

Jo Nesbø

Författaren Jo Nesbø (jonesbo.com) har en imponerande meritlista. Han är inte bara författare till en rad bästsäljande kriminalromaner utan även civilekonom, sångare och gitarrist i bandet Di Derre, och nu även barnboksförfattare. Det senare, berättar Nesbø, är en följd av att han fick en dotter att berätta historier för.

Jag är inte ensam om att gilla boken, men alla tycker inte som jag. SvDs Don Johnson tycker faktiskt precis tvärt om: ”Lika tjatigt är det att precis varenda beskrivning måste var[sic! a!] rolig. Bokens absoluta största behållning är Per Dybvigs strålande illustrationer.” DNs Nisse Larsson verkar mer inne på mitt spår, han nämner omsorgsfullt ihopsydda trådar och konstaterar att boken är oväntat snillrik. Expressens Magnus Haglund tycker att ”det finns en glädje i Nesbøs kombinationer av det groteska och det komiska, och den vilda energin i ordflödet blir sitt eget fantasteri”. Mikaela tror att humorn tilltalar både barn och vuxna och hittar samtidigt det sorgliga i bokens ensamma karaktärer och frånvarande föräldrar. Sydsvenskans Patrik Svensson är den enda recensent jag hittade som ogillade boken.

Den 21 oktober kommer uppföljaren Doktor Proktors tidsbadkar. Jag ska läsa och recensera den så fort jag kan!

Doktor Proktors pruttpulver
Författare: Jo Nesbø
Illustratör: Per Dybvig
Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 230
ISBN: 9789164202840