Mamma Mu simmar

Mamma Mu simmarEnligt ett välkänt uppslagsverk på Internet kom den första boken om denna lite smått galna ko, Mamma Mu gungar, år 1993. Sedan dess har hon hunnit med en hel massa olika saker i en mängd böcker; både bilderböcker och kapitelböcker. Bland annat har hon åkt rutschkana, klättrat i träd, åkt bob, läst och byggt en koja! Alltid med den lite lätt skeptiska och avundsjuka kompanjonen Kråkan i närheten.

Så, vad hittar Mamma Mu på för något att göra den här gången då? Jo, hon tar cykeln och sticker till badhuset! Flickan Lina har berättat för henne att man kan ta simmärken och åka i rör där, och det låter ju förstås jättespännande! Kråkan tjoar förstås, som han alltid gör, ”Ryck mig i fjädern!” Han blir genast orolig att Mamma Mu ska fastna i ett sådant där rör. Dessutom blir man ju blöt när man badar!

Mamma Mu och Lina hamnar på ett äventyrsbadhus där det finns både vattenfall, vågor, kanor och trampoliner. De andra badgästerna ser ut att reagera på lite olika sätt när de ser en ko simma; en del ser glada ut medan andra ser lite smått livrädda ut…Mamma Mu hinner prova både den varma badbassängen och bastun (där det är så varmt att hornen slokar) innan det är dags att fara hem.

Kråkan blir inte alls imponerad av att Mamma Mu fixat att ta ett simmärke. Inte alls. Han blir riktigt putt faktiskt. Men Mamma Mu som har ett hjärta av guld, och som känner Kråkan så väl, vet precis vad hon ska göra för att muntra upp honom! Och det på ett sätt där Kråkan verkligen får visa vad han är fenomenalt bra på.

Som vanligt kan jag inte få nog av Mamma Mu och Kråkan, jag vill att boken ska vara längre! Jujja Wieslanders fina berättelser i kombination Sven Nordqvists lysande illustrationer – det kan liksom inte bli annat än fantastiskt!


Mamma Mu simmar
Författare: Jujja Wieslander
Illustratör: Sven Nordqvist
Förlag: Natur & kultur (2014)
ISBN: 9789127137233
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Vårkänslor och vänskap

vinaVina Vina är våren på spåren och finner en vän. På knoppen har han en mössa som får mig att associera till en vårknopp, på kroppen en värmande poncho av sydamerikanskt snitt; de röda stövlarna gör spår i vinterns sista snö och mellan fläckarna syns spår av vår. Och spår av tassar…

Vina Vina har gått ur sin husvagn och lämnat dörren öppen så att vårvindarna kan blåsa in. Det blåser i träden, pojken ställer sig i trädposition och tar emot vinden med sin kropp. Han har en pinne i handen – säkert är det samma ’magiska pinne’ som i den tidigare utgivna Vina Vinas vargpinne – den som kan användas till allt. Stark, glad och välkomnande ser han ut att vara – bjuder liksom in läsaren i sin värld – men lite kämpigt är det att stå som ett träd i vinden.

Hur kan en läsare som inte läser bokstäverna vara så säker på att det är vår? Blåsa i de kala träden kan det väl göra även när det är höst och vinter!? Å, det är hur tydligt som helst – se bara på ljuset i de lila och grå stammarna, den smältande snöns grå kanter mot den bruna jorden runt träden, gummistövlarna och den gulspräckliga knoppen på huvudet. För att inte tala om vårtecken som vintergäck och snödroppar, och de karaktäristiska fåglarna som berättar om att vintern håller på att släppa taget: domherrarna. Blommorna återkommer på varje sida och domherrarna här och var – säkert frågar den lille iakttagaren efter namnen, om nu den vuxne har missat att vara iakttagare och berätta…vina1

Uppenbart är att Vina Vina har fått vårkänslor, sprittande glad möter han våren på naturens villkor. I den smältande snön kan man göra spår och upptäcka skillnaden mellan fotspår och pinnspår… Men i vårkänslor spirar längtan efter vänskap och pojken längtar efter en vän – inte för att det direkt märks i bildberättelsen men det står skrivet. Och så – mitt i spår- och vårupptäckarglädjen dyker det upp ännu ett spår: tassar med klor! Varg! Och vid ett träd har vargen stannat och kissat – det är gult i snön! Han spanar, följer spåren, finner och testar; jo då, när han kastar pinnen och ropar: ”Ta pinnen då!”, hoppar vargen genast fram och springer sin väg med det hämtade bytet i munnen, men återvänder i egenskap av vän när Vina Vina visslar. Tillsammans upptäcker de våren och på glädjen att ha en vän, vare sig den är varg eller hund, går inte att ta miste – någon att dela upplevelser och glädje med. Lek på lika villkor förmedlas – möjligen lite mer på djurets.vina2

Pojken är i fokus, upplevelserna utgår från honom med ett direkt tilltal till berättelsemottagaren, även om Vina Vina inte är medveten om att han har en betraktare, utan är i sin egen värld. Mimik, rörelser, samklangen med årstidens, naturens och djurets förutsättningar, förmedlas genom texthandlingens enkelhet och bildernas komplexitet. I slutscenerna är de blöta och trötta, torkar sig tillsammans och delar sängvärme, på bordet syns rester av gemensam måltid – en heldag med andra ord – som avslutas med replikväxlingen: ”Nu är du min Varg, säger Vina Vina.” ”Voff, svarar Varg”. Från att ha varit en varg har Vina Vinas vän blivit Varg.vina3

Många sagor och karaktärer passerar revy medan jag läser, exempelvis: Nalle Puh och Tesslan, det ensamma Knyttet som lämnar sina rum med dörrarna öppna, Snusmumriken, Ronjas vårskrik, Rödluvan, Putte i blåbärsskogen… – och så verklighetens lilla pojke som precis är i just denna upptäckar- och upplevartid i livet; barnbarnet Jack som fyller tre år denna vår har nu någon att dela sina upplevelser, omsorger, senaste erfarenheter och nya kunskaper med: Vina Vina!

Titel: Vina Vinas vän
Text: Jujja Wieslander
Illustrationer: Lotta Geffenblad
Förlag: Rabén & Sjögren  (2014)
Antal sidor: 24
ISBN: 9789129690521
Jämför priser:
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Årets barnbokslunch på Natur och Kultur

I fredags var jag på Natur och Kulturs barnbokslunch, ett panelsamtal på temat ”radarpar och relationer” modererat av journalisten Pia Huss. Där fick vi möta tre författare: Jujja Wieslander (aktuell just nu med Stora boken om Mamma Mu och Kråkan), Anders Sparring (Karla Brottare)  och Joakim Brännström (Blixtslukaren) och höra dem resonera kring sitt skrivande, karaktärerna i sina böcker och framför allt då dessas relationer.

Joakim Brännström debuterade med bilderboken Blixtslukaren, illustrerad av Joanna Hellgren, som handlar om ett syskonpar och deras lek vid läggningsdags. Författaren har tidigare arbetat på en förskola i Oslo, vilket tillsammans med minnen från hans egen barndom (det där med att uppfinna knappar för det ena och det andra var tydligen något han själv sysselsatte sig med som barn) gav inspirationen till boken. Han påpekade i samtalet att för barnen är leken på riktigt, och att det var något han ville ha med i boken. Han framhöll också att hans huvudperson inte är könsbestämd i text eller bild, vilket jag själv inte tänkte på när jag läste den första gången för min dotter. Relationen mellan syskonen i historien är levande och varm; de samspelar så fint i leken. Pia Huss associerade till Bröderna Lejonhjärta.

Huvudpersonen Karla i Anders Sparrings bok har lite olika personer i sin närhet som hon relaterar till, hon är inte direkt en hälft i ett radarpar, även om hon är mycket förtjust i den nyinflyttade killen Josef. Rut däremot är hennes antagonist, ”dum i huvudet” och fet och ful därtill… Jujja Wieslander ställde sig rätt tveksam till det porträttet, skulle jag vilja påstå. Just det där att hon var fet och ful också. Men Anders lovade att Rut får upprättelse i nästa bok Karla Brottare och Boris Olsson som utkommer 2013.

Mamma Mu och Kråkan är väl de som verkligen kan sägas leva upp till benämningen radarpar. De älskade karaktärerna uppstod som ni kanske vet först i radioteater för barn, och sedan fick de form av Sven Nordqvist när historierna blev böcker som illustrerades av denne. Mamma Mu är den nyfikna som vill prova på det ena och det andra. Kråkan är den som ifrågasätter och invänder, men som ibland kan lockas in i leken… Det är förstås barnets och den vuxnes roller som ligger till grund här. Men som Pia Huss framhöll, man kan också känna igen dynamiken i parförhållanden och andra relationer. Jujja skrattade och bekräftade att många män verkar ha tagit Kråkan till sitt hjärta – det finns kanske en viss koppling där. Anders Sparring sa att han tycker att Kråkan gör att man tycker ännu mer om Mamma Mu. Just för att han ifrågasätter och problematiserar, bromsar och kritiserar får man lättare att sympatisera med och identifiera sig med Mamma Mu och hennes initiativ.

Det var mycket trevligt att lyssna till panelsamtalet, som gav en del att fundera på på egen hand. Har ni något favorit-radarpar i barnlitteraturen? Det som jag spontant kommer att tänka på är Mumintrollet och Snusmumriken. Läs ”Den sista draken i världen” i Det osynliga barnet så förstår ni vad jag menar!

Jujja Wieslander på Bok- och biblioteksmässan

På Bokmässan i Göteborg besökte jag ett seminarium med Jujja Wieslander, den ena av författarna till böckerna om Mamma Mu och Kråkan. Hon berättade om vad som inspirerar henne (och numera avlidna maken Thomas Wieslander) i arbetet med Mamma Mu-böckerna och -sångerna.

Jujja Wieslander är aktuell med en samlingsvolym av Mamma Mu och Kråkan. Den innehåller tre bilderböcker, nio berättelser ur kapitelböcker, sånger, noter till sånger och dikter. Anledningen till att de jobbat med så många olika former är enligt Jujja för att barn uttrycker sig så. Sångerna och berättelserna hör tätt ihop och det märks framför allt på de gamla radioprogrammen om Mamma Mu som Thomas och Jujja spelat in.

Jujja berättade mer om hur viktig kroppen är för barn; de har mycket kroppsglädje. Barn sitter inte still utan de upptäcker världen genom sin kropp. Genom Mamma Mu-böckerna vill Jujja förmedla barns nyfikenhet till de vuxna. Livet är ett evigt upptäckande från det att barnet är nyfött till att det är 6-7 år. Jujja menar att barn är som kattungar som ska undersöka allt. Föräldrarna blir givetvis galna, men barnen måste få hålla på. Runt 6-7-årsåldern slutar vi att undersöka, men tänk om vi skulle fortsätta, då hade vi blivit nobelpristagare hela bunten menar hon.

Barn blir ofta påskyndade av sina föräldrar, men precis som att hunden måste få stanna och nosa så måste barnen få undersöka. Mamma Mu tar gestalten av det prövande, undersökande barnet medan Kråkan är den rigida föräldern. Mamma Mu gör som barn gör. Det är hela utgångspunkten för böckerna. Till en film blev Jujja tillfrågad om de inte kunde låta Mamma Mu få flyga, ”men det går inte, Mamma Mu kan inte flyga, hon är inte en fantasi”, poängterar Jujja.

Berättelserna har kommit till genom sång- och rörelselekar, Jujja och Thomas snappade upp vad barnen säger och sjunger. De lyssnade ständigt på barnen för att få nya uppslag till berättelser och sånger. Jujja berättade om ett tillfälle då de befann sig på en stökig flygplats och plötsligt fick höra en flicka sjunga ”Hästar har hus, hästar har hus, det heter stall.” En sådan enkel trudelutt kunde bli inspiration till en hel bok (även om inte just denna sång blev det).

Barn gestaltar det dem är med om och det gör de genom leken. Vi kan lyssna på vad som utspelar sig i leken och få reda på ett och annat om barnens vardag och världsbild. Jujja tycker att vi ska gödsla med material till leken, lyssna och inte störa. Vi måste inte vara med. Barnet får gärna stänga dörren så att det inte blir avbrutet.

Leken skapar språk. Läsa är en färdighet men det egna språket får barnet genom leken. Då blir barnet också mottaglig för andras berättelser i böcker. Jujja menar att hennes böcker är rum för lek.

Jujja Wieslander är född 12 juni 1944 i Stockholm. Hon har tillsammans med maken Tomas Wieslander (1940-1996) skapat ett stort antal bilderböcker, visor, radioprogram med mera och är senast aktuell med Stora boken om Mamma Mu

 

Dagspöket

DagspöketDagspöket är ett spöke som är svart. Därför kan han inte spöka på natten, för då är det inget som ser honom. Och på dagen är det inte lika lätt att spöka, för då verkar ingen tro på spöken. Istället misstas Dagspöket för att vara filt, kavaj eller Zorro-mantel.

Dagspöket letar efter ett mysigt ställe att bo, men det är inte det lättaste det heller. På sjukhuset sätter sig folk på honom och kastar honom i smutstvätten. Inte zå bra. (Dagspöket läspar nämligen…)

Dagspöket är en äldre bok, som innehåller fyra historier om Dagspöket. Dagspöket på sjukhus (som nyligen kommer ut på nytt och som app), Dagspöket kör buss, Dagspöket blir mantel och Dagspöket hittar hem. Illustrationerna av Jens Ahlbom är svartvita och påminner en del om serieformat. Illustrationerna han gjort i den nya boken och appen är bra mycket snyggare. Men historien är fantastisk!

Det har varit få böcker som vi skrattat så mycket till när vi läst.

Han tryckte på en knapp. Hissen började åka. Det var en hiss som pratade! Den hade plåtröst.

– Våning två
– Vad za du?
– Våning tre
– Jazzå var det det du za? Jag tyckte du za våning två.
– Våning fyra
– Men nu måzte du beztämma dig!

Som vanligt med paret Wieslander så blandas finurligheter med hög igenkänning, men humor för små och stora och en även en hel del sorgligheter. Så här slutar t ex den första berättelsen om Dagspöket på sjukhus.

Den natten sov Dagspöket i parken utanför sjukhuset. Han låg i gräset under en bänk. Det var ett ganska bra ställe. Men mitt i natten vaknade han. Det var kallt. Han frös.

– Ooooo, sa han och huttrade. Enzam i gräzet. Inte zå bra. Ooooo.

Även fast varje kapitel slutar lite sorgligt, så kan jag lova att det går bra för Dagspöket ändå.

Dagspöket

 

Jag har inte hittat just den här boken om dagspöket i handeln, men den verkar finnas kvar på många bibliotek. Fråga! för när jag letade så bodde den i källaren och stod inte framme.