– en blogg om barnböcker
Den 10 april infaller internationella syskondagen. Vad passar då bättre än att läsa en bok om syskon? Här är några vi skrivit om tidigare:
Jag älskar dig redan imorgon av Moni Nilsson och Katarina Strömgård
När jag var stor och du var liten av Jujja Wieslander och Emma Adbåge
Se upp, Stella! av Susanne Trydal och Ellen Ekman
Vart ska systrarna? av Bo R Holmberg och Katarina Strömgård
Jujja Wieslander är en av författarna bakom de världskända barnfavoriterna Mamma Mu och Kråkan.
Emma AdBåge är illustratören, författaren och serieskaparen som bland annat fått Augustpriset för den fina bilderboken Gropen.
I När jag var stor och du var liten sammanstrålar de för första gången i en berättelse om hur kämpigt det kan kännas för lillasyskonet att aldrig komma ikapp sitt storasyskon trots att hen ju också fyller år efter år efter år. Och varför är lillasyskonet egentligen inte med på bilderna från när storasyskonet var yngre?
Berättelsen är vardaglig och igenkänningen stor. Det här är frågor som ofta förekommit hemma hos oss när min yngsta undrar vart hon är på diverse bilder och ofta pratar om när hon kommer bli större än storasyster, medan storasyster rättar och säger att hon alltid kommer vara störst, och sen börjar räkna: när jag blir sju år så är du fem, när jag blir tio så är du åtta, mamma, hur gammal är lillasyster när jag är tjugo?
Det var därför ingen överraskning att boken mottogs väl här hemma. Lillasyster lyssnade förundrat och kollade noga på bilderna, och varje detalj diskuterades ordentligt mellan de två. Storasyster protesterade när ”liten” i boken börjar prata om hur det var när hon var störst, precis som ”stora” sedan gör på nästa sida.
Texten är mitt i prick och den vardagliga situationen beskrivs så fint genom illustrationerna med de väldigt talande ansiktsuttrycken. Jag gillar hur mamman alltid finns i närheten, upptagen med vardagsbestyr men alltid med ett öra uppmärksamt riktat mot barnen. Hennes reaktioner förhöjer ytterligare eskaleringen av konflikten, trots att mammans reaktioner endast syns i hennes ansiktsuttryck och kroppsspråk då hon aldrig pratar eller interagerar med barnen utan låter dem diskutera, bli osams och lösa problemet med framtiden själva.
Syskonkärleken visas också tydligt, speciellt i de sista uppslagen, när den ständigt närvarande rivaliteten ger plats för dans och glada planer för när de blir hundra år.
Jag tror att det här är en bok som passar alla barn som har ett syskon och även barn som inte har det men som har något barn i sin närhet som är yngre eller äldre och någonsin har funderat över det här med vart de fanns innan de fanns.
När jag var stor och du var liten
Författare: Jujja Wieslander
Illustration: Emma AdBåge
Förlag: Rabén & Sjögren (2021)
ISBN: 9789129729153
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.
Enligt ett välkänt uppslagsverk på Internet kom den första boken om denna lite smått galna ko, Mamma Mu gungar, år 1993. Sedan dess har hon hunnit med en hel massa olika saker i en mängd böcker; både bilderböcker och kapitelböcker. Bland annat har hon åkt rutschkana, klättrat i träd, åkt bob, läst och byggt en koja! Alltid med den lite lätt skeptiska och avundsjuka kompanjonen Kråkan i närheten.
Så, vad hittar Mamma Mu på för något att göra den här gången då? Jo, hon tar cykeln och sticker till badhuset! Flickan Lina har berättat för henne att man kan ta simmärken och åka i rör där, och det låter ju förstås jättespännande! Kråkan tjoar förstås, som han alltid gör, ”Ryck mig i fjädern!” Han blir genast orolig att Mamma Mu ska fastna i ett sådant där rör. Dessutom blir man ju blöt när man badar!
Mamma Mu och Lina hamnar på ett äventyrsbadhus där det finns både vattenfall, vågor, kanor och trampoliner. De andra badgästerna ser ut att reagera på lite olika sätt när de ser en ko simma; en del ser glada ut medan andra ser lite smått livrädda ut…Mamma Mu hinner prova både den varma badbassängen och bastun (där det är så varmt att hornen slokar) innan det är dags att fara hem.
Kråkan blir inte alls imponerad av att Mamma Mu fixat att ta ett simmärke. Inte alls. Han blir riktigt putt faktiskt. Men Mamma Mu som har ett hjärta av guld, och som känner Kråkan så väl, vet precis vad hon ska göra för att muntra upp honom! Och det på ett sätt där Kråkan verkligen får visa vad han är fenomenalt bra på.
Som vanligt kan jag inte få nog av Mamma Mu och Kråkan, jag vill att boken ska vara längre! Jujja Wieslanders fina berättelser i kombination Sven Nordqvists lysande illustrationer – det kan liksom inte bli annat än fantastiskt!
Mamma Mu simmar
Författare: Jujja Wieslander
Illustratör: Sven Nordqvist
Förlag: Natur & kultur (2014)
ISBN: 9789127137233
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Vina Vina är våren på spåren och finner en vän. På knoppen har han en mössa som får mig att associera till en vårknopp, på kroppen en värmande poncho av sydamerikanskt snitt; de röda stövlarna gör spår i vinterns sista snö och mellan fläckarna syns spår av vår. Och spår av tassar…
Vina Vina har gått ur sin husvagn och lämnat dörren öppen så att vårvindarna kan blåsa in. Det blåser i träden, pojken ställer sig i trädposition och tar emot vinden med sin kropp. Han har en pinne i handen – säkert är det samma ’magiska pinne’ som i den tidigare utgivna Vina Vinas vargpinne – den som kan användas till allt. Stark, glad och välkomnande ser han ut att vara – bjuder liksom in läsaren i sin värld – men lite kämpigt är det att stå som ett träd i vinden.
Hur kan en läsare som inte läser bokstäverna vara så säker på att det är vår? Blåsa i de kala träden kan det väl göra även när det är höst och vinter!? Å, det är hur tydligt som helst – se bara på ljuset i de lila och grå stammarna, den smältande snöns grå kanter mot den bruna jorden runt träden, gummistövlarna och den gulspräckliga knoppen på huvudet. För att inte tala om vårtecken som vintergäck och snödroppar, och de karaktäristiska fåglarna som berättar om att vintern håller på att släppa taget: domherrarna. Blommorna återkommer på varje sida och domherrarna här och var – säkert frågar den lille iakttagaren efter namnen, om nu den vuxne har missat att vara iakttagare och berätta…
Uppenbart är att Vina Vina har fått vårkänslor, sprittande glad möter han våren på naturens villkor. I den smältande snön kan man göra spår och upptäcka skillnaden mellan fotspår och pinnspår… Men i vårkänslor spirar längtan efter vänskap och pojken längtar efter en vän – inte för att det direkt märks i bildberättelsen men det står skrivet. Och så – mitt i spår- och vårupptäckarglädjen dyker det upp ännu ett spår: tassar med klor! Varg! Och vid ett träd har vargen stannat och kissat – det är gult i snön! Han spanar, följer spåren, finner och testar; jo då, när han kastar pinnen och ropar: ”Ta pinnen då!”, hoppar vargen genast fram och springer sin väg med det hämtade bytet i munnen, men återvänder i egenskap av vän när Vina Vina visslar. Tillsammans upptäcker de våren och på glädjen att ha en vän, vare sig den är varg eller hund, går inte att ta miste – någon att dela upplevelser och glädje med. Lek på lika villkor förmedlas – möjligen lite mer på djurets.
Pojken är i fokus, upplevelserna utgår från honom med ett direkt tilltal till berättelsemottagaren, även om Vina Vina inte är medveten om att han har en betraktare, utan är i sin egen värld. Mimik, rörelser, samklangen med årstidens, naturens och djurets förutsättningar, förmedlas genom texthandlingens enkelhet och bildernas komplexitet. I slutscenerna är de blöta och trötta, torkar sig tillsammans och delar sängvärme, på bordet syns rester av gemensam måltid – en heldag med andra ord – som avslutas med replikväxlingen: ”Nu är du min Varg, säger Vina Vina.” ”Voff, svarar Varg”. Från att ha varit en varg har Vina Vinas vän blivit Varg.
Många sagor och karaktärer passerar revy medan jag läser, exempelvis: Nalle Puh och Tesslan, det ensamma Knyttet som lämnar sina rum med dörrarna öppna, Snusmumriken, Ronjas vårskrik, Rödluvan, Putte i blåbärsskogen… – och så verklighetens lilla pojke som precis är i just denna upptäckar- och upplevartid i livet; barnbarnet Jack som fyller tre år denna vår har nu någon att dela sina upplevelser, omsorger, senaste erfarenheter och nya kunskaper med: Vina Vina!
Titel: Vina Vinas vän
Text: Jujja Wieslander
Illustrationer: Lotta Geffenblad
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 24
ISBN: 9789129690521
Jämför priser:
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
I fredags var jag på Natur och Kulturs barnbokslunch, ett panelsamtal på temat ”radarpar och relationer” modererat av journalisten Pia Huss. Där fick vi möta tre författare: Jujja Wieslander (aktuell just nu med Stora boken om Mamma Mu och Kråkan), Anders Sparring (Karla Brottare) och Joakim Brännström (Blixtslukaren) och höra dem resonera kring sitt skrivande, karaktärerna i sina böcker och framför allt då dessas relationer.
Joakim Brännström debuterade med bilderboken Blixtslukaren, illustrerad av Joanna Hellgren, som handlar om ett syskonpar och deras lek vid läggningsdags. Författaren har tidigare arbetat på en förskola i Oslo, vilket tillsammans med minnen från hans egen barndom (det där med att uppfinna knappar för det ena och det andra var tydligen något han själv sysselsatte sig med som barn) gav inspirationen till boken. Han påpekade i samtalet att för barnen är leken på riktigt, och att det var något han ville ha med i boken. Han framhöll också att hans huvudperson inte är könsbestämd i text eller bild, vilket jag själv inte tänkte på när jag läste den första gången för min dotter. Relationen mellan syskonen i historien är levande och varm; de samspelar så fint i leken. Pia Huss associerade till Bröderna Lejonhjärta.
Huvudpersonen Karla i Anders Sparrings bok har lite olika personer i sin närhet som hon relaterar till, hon är inte direkt en hälft i ett radarpar, även om hon är mycket förtjust i den nyinflyttade killen Josef. Rut däremot är hennes antagonist, ”dum i huvudet” och fet och ful därtill… Jujja Wieslander ställde sig rätt tveksam till det porträttet, skulle jag vilja påstå. Just det där att hon var fet och ful också. Men Anders lovade att Rut får upprättelse i nästa bok Karla Brottare och Boris Olsson som utkommer 2013.
Mamma Mu och Kråkan är väl de som verkligen kan sägas leva upp till benämningen radarpar. De älskade karaktärerna uppstod som ni kanske vet först i radioteater för barn, och sedan fick de form av Sven Nordqvist när historierna blev böcker som illustrerades av denne. Mamma Mu är den nyfikna som vill prova på det ena och det andra. Kråkan är den som ifrågasätter och invänder, men som ibland kan lockas in i leken… Det är förstås barnets och den vuxnes roller som ligger till grund här. Men som Pia Huss framhöll, man kan också känna igen dynamiken i parförhållanden och andra relationer. Jujja skrattade och bekräftade att många män verkar ha tagit Kråkan till sitt hjärta – det finns kanske en viss koppling där. Anders Sparring sa att han tycker att Kråkan gör att man tycker ännu mer om Mamma Mu. Just för att han ifrågasätter och problematiserar, bromsar och kritiserar får man lättare att sympatisera med och identifiera sig med Mamma Mu och hennes initiativ.
Det var mycket trevligt att lyssna till panelsamtalet, som gav en del att fundera på på egen hand. Har ni något favorit-radarpar i barnlitteraturen? Det som jag spontant kommer att tänka på är Mumintrollet och Snusmumriken. Läs ”Den sista draken i världen” i Det osynliga barnet så förstår ni vad jag menar!