Tyckt & tänkt – Sida 8

Såhär i valtider

Det här är inte en partipolitisk blogg och det här är inte ett partipolitiskt inlägg. Men här kommer en liten röst för barnen. Jag skulle vilja prata lite om två böcker som ger perspektiv bland all pajkastning bland vuxna politiker och debatter om stulna chokladbitar, om två böcker som istället lyfter barnen i det moderna samhället.

Först ut är den föräldralösa flickan Momo i Michael Endes bok Momo – eller kampen om tiden. Hon bor ensam i en liten byggnad vid en övergiven amfiteater. Men hon har ändå människor runt sig hela tiden. För Momo är fenomenal på att få tiden att gå på bästa möjliga sätt. Hon har dessutom en underbar förmåga att lyssna på människor. Hon ger dem av sin tid för att bara lyssna och får på det sättet ett lyckligt och rofullt folk kring sig. Barnen leker med henne och de vuxna låter henne lyssna på dem. Hennes två närmsta vänner, Gigi med alla berättelserna och den kloke gamle Beppo, finns heller aldrig långt bort.

Men allt förändras när de gråa herrarna kommer. Likadana, med hattar, gråa kostymer, grå hy och cigarrer i munnen dyker de upp med ett enda syfte: stjäla tid från folk. De är listiga dessutom och lyckas lura människorna att själva lämna över sin tid genom att få dem att tro att de kan spara sin tid till ett bättre tillfälle. Vad folket inte vet är att all den sparade tiden konsumeras upp av de gråa herrarna. Ju mer människor som lämnar bort sin tid, desto snabbare sprider sig det stressade beteendet. Det finns inte längre någon tid till att njuta på caféer, umgås med vänner eller ta hand om sina barn. All tid måste användas effektivt för att sparas in. Momo märker hur det blir tommare och tommare runtomkring henne och inser att hon och de som fortfarande finns kvar vid hennes sida måste göra något för att stoppa stressen. Men vem ska stoppa de gråa herrarna när ingen har tid att lyssna på de som står emot?

Kronotopen ligger någon stans i fantasin, eller mitt i vår nutid. Det kan vi själva välja. Men det är väldigt svårt att inte träffas av den här berättelsen. Momo ser rakt in i oss och tvingar oss att stanna upp och se oss omkring. Jag skulle säga att det här är en bok från yngre tonåren. Men uppåt finns det inte någon begränsning i åldern. Det här är både en barnbok och en vuxenbok. Jag har inte läst Momo – eller kampen om tiden för mina barn, men jag har däremot återberättat den för dem. Numera har jag Momo sittandes på min axel och när jag glömmer bort henne då och då brukar mina barn påminna mig. ”Mamma, har de gråa herrarna stulit din tid nu eller?”. Så kan jag varva ner och tänka efter lite, varför stressar jag egentligen, vad är det för tid jag sparar och till vad?

Det finns också en väldigt intressant bilderbok med samma tema: Måste ha mer! av Ann Hingström och Erika Kovanen. Boken berättas genom ett litet barn och handlar hens familj och vänner. Gemensamt för dem alla är att de har för mycket av en del saker och för lite av annat vilket gör att ingen någonsin är nöjd. Alla verkar ha för mycket saker, men vill ändå ha mer. Alla har för mycket önskemål, men för lite ork. Alla stressar de för mycket och har för lite tid.

Min mamma har ingen tid.
Min pappa har inga pengar.
Benjamin har ingen makt (över sitt liv) och ingen flickvän.
Helena har inte lockigt hår och ingen midja.
Jag har ingen lust.
Det har inte min lillebror heller.
Celsius är knappt vaken en timme om dagen.
Greta har ingen swimmingpool.
Emmy har ingen pappa (vad hon vet i alla fall).
Min mormor har ingen ork.
Min morfar känner ingen glädje längre.
Min farfar har ingen båt.

På ett sett är det lite tragiskt att läsa om de här människor, men parodin på vårt stressade samhälle är samtidigt väldigt humoristiskt. Boken är dessutom väldigt vacker. Det är ett väldigt schvung i texten med sin takt och upprepande stil. Bilderna är skapade med starka färger och mycket liv. De är väldigt innehållsrika och berättar en hel del i sig själva. Även det här är en bok som såväl barn som vuxna kan ha stor glädje av.

Momo – eller kampen om tiden
Författare: Michael Ende
Svensk text: Roland Adlerberth
Förlag: Berghs
Antal sidor: 311
ISBN: 9789150216547
Köp: jämför priser

Måste ha mer!
Författare: Ann Hingström
Illustratör: Eva Kovanen
Förlag: En bok för alla
Antal sidor: 28
ISBN: 9789172214026
Köp: jämför priser

Wirséns könlösa (?) värld

Jo, så är det! Katten är kille.
För det säger texten.

Med anledning av uppkommen fråga har jag kartlagt de medverkande karaktärerna i de 12 hittills utgivna böckerna i Stina Wirséns härliga Vem-serie.

Två av de återkommande karaktärerna har hittills aldrig könsbestämts: fågel och rosa nallen (även kallad nallegrisen). Resten kallas åtminstone någon gång för han eller hon. Synd, med tanke på att de lika gärna kunnat vara helt könsneutrala. Formuleringstekniskt finns det förstås en fördel att få använda vanliga pronomen, men ”så säger fågel” och liknande könsneutrala uttryckssätt har ju blivit kännetecknande för serien.

Den detaljerade kartläggningen ska gå att se här. Jag har listat alla böcker och karaktärer och satt x för karaktärers medverkan utan könsbestämmelse, eller skrivit det könsbestämmande ordet.

Sammanfattningsvis kan man utläsa:

Grundgänget:
Rosa nallen: ?
Kanin: kille
Fågel: ?
Beiga nallen: tjej
Gula katten: kille

Bifigurer:
Blå katten: ?
Beiga nallens kusin: tjej

Vuxna:
Beige rosanäst nalle: mamma
Beige blånäst nalle: pappa
Blå/beige beigenäst nalle: mormor
Dum fågel i affären: ?
Vit rosanäst kanin: mamma
Vit/gul rödnäbbad fågel: mamma
Blå/gul gulnäbbad fågel: pappa

Med andra ord var jag inte helt fel ute när jag skrev att min favorit är fågel för att hen (underförstått: till skillnad från många av de andra) inte tillskrivits ett kön.

Vad tycker ni? Känner ni att ni ”håller med” om de tilldelande könen? Skulle det ha varit bättre eller sämre om karaktärerna fått vara helt könsneutrala? Är det viktigt att veta könet, eller spelar det ingen roll? Har ni kanske tänkt och sagt något annat och påverkas det i så fall av att ni fått veta ”sanningen”?

E-böcker för barn – var, när, hur och varför?

Sedan jag fyllde år i somras har jag blivit en sån där som prompt ska peta på sin nya häftiga mojäng stup i kvarten. Utan att bli alltför långrandig måste jag ju i alla fall nämna att det är Android-mobilen Nexus One som kommit i min ägo och gjort mig sådär irriterande frälst.

Den tragiska sanningen är att jag faktiskt inte öppnat en pappersbok, annat än dem jag läst för Ava, sedan 22 juli. Däremot har jag faktiskt läst lite i en e-bok, The Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde, en av många fritt tillgängliga e-böcker man kan ladda ner. Så helt förstörd är jag kanske inte, men nästan.

Som ett led i min utveckling mot prylnörd har jag givetvis funderat över det här med e-böcker för barn. Kan det vara något? Jag tror att det vanliga bokformatet är svårslaget när det gäller böcker för mindre barn, ja, alla böcker med bilder egentligen. Tittandet och kännandet och bläddrandet och tuggandet och rivandet och allt det där är ju en mycket stor del av upplevelsen. Men högläsningsböcker i elektroniskt format vore väl inte helt fel? Ponera att man får slut på böcker (eh, ja, det kanske inte är så troligt i det här hushållet, förstås…) eller kanske är ute någonstans och har glömt att ta med sig läsning. Så länge man inte är utom all mobiltäckning är det ju i så fall bara att köpa/låna och ladda ner till telefonen (eller vad man nu har för pryl tillgänglig)!

Men var får man tag på e-böcker egentligen? Jag började leta på biblioteket. Via Elib kan man låna e-böcker gratis och det verkar ju toppen! Lite för bra för att vara sant, faktiskt. För det första har man begränsningen att man måste ha ett lånekort på ett av de anslutna biblioteken. Jag testade att söka böcker tillgängliga för oss med lånekort på Göteborgs stadsbibliotek (här) och började mata in författarnamn i sökrutan. Men träffarna uteblev… Jag provade hela den här listan:

Martin Widmark
Maria Gripe
Mårten Melin
Ulf Stark
Tove Jansson
Anna-Clara Tidholm
Stina Wirsén
Eva Susso
Neil Gaiman
Lennart Hellsing

Sen blev jag tvungen att skriva in Liza Marklund bara för att se om sökningen över huvud taget fungerade och jodå, då fick jag upp böcker. Men det var ju inte henne jag ville låna böcker av.

Tittar man i Elibs katalog ser man att det ska finnas 112 böcker (just nu) i kategorin Barn & Ungdom. Men det verkar inte gå att filtrera listan utifrån vad som är tillgängligt från aktuellt bibliotek eller vad som finns i ett format man kan läsa på just sin e-boksläsare. Det var inte så lätt som jag hade önskat att låna e-böcker för barn.

Man kan köpa också, förstås. Spontant känner jag att det borde vara billigare att köpa en e-bok än en pappersbok, även om det kanske är naivt att tro att värdet sitter i artefakten. Men för mig är det faktiskt mer värt att ha en bok än att ha en fil. Därför blir jag inte direkt köpsugen när jag ser att e-böcker oftast kostar lika mycket eller till och med mer än pappersböckerna. På Bokus kostar Stina Wirséns Oj! i pappersformat just nu 61 kr, medan e-boken kostar 64 kr (se nedan). Och det är dessutom en småbarnsbok, där en stor del av värdet är tuggbarheten.

Oj! Vad dyrt!

Mina efterforskningar slutade i alla fall med att jag faktiskt köpte Sagan om Rand I: Landet nära tidens rand av Cecilia Wennerström från Adlibris för 44 kr. För det finns en del lite udda böcker som inte kostar skjortan. Vissa av dem verkar inte ens gå att få tag på i pappersformat. Och det måste ju vara en toppengrej, att gamla böcker som inte längre finns i tryckt version kan distribueras digitalt hur många gånger som helst utan kostnad och besvär! Mer sånt i framtiden, kanske?

Tecken och tal – lite tankar om TAKK

Jag vill börja med att förtydliga att delar av texten nedan kommer från mitt eget huvud och ska alltså inte förväxlas med vetenskaplig fakta. Denna text är menad som inspiration och ett sätt att snabbt få grepp om vad TAKK är och hur det används. Blir du nyfiken ansvarar du själv för att ta reda på den infon du behöver för att använda detta i er vardag. Tips på bra litteratur inom ämnet finns längst ner i texten (recension på Lilla boken om tecken kommer senare).

Våra kommunikativa behov fungerar på samma sätt som Maslows behovstrappa. Längst ner finns de grundläggande behoven, vi vill kunna be om något. Nästa steg är de informativa behoven, vi vill berätta något. När vi kan detta kan vi fortsätta att använda kommunikation till social närhet och till slut även social etikett, dvs småprata och på ett accepterat sätt. När små barn ska börja prata handlar det om att ta första steget på trappan: att kunna be om något. Min mor har varit dagmamma i många år och jag vet hur svårt det är att förstå de minsta barnen när de kommer med deras joller. Ofta kan man be barnet att visa vad de vill ha och barnet kan då gå ut i köket och peka på tex kranen för att han/hon vill ha vatten. Detta fick mig att börja fundera på teckenspråk som komplement till språket. Jag visste då inte vad TAKK vad för något utan detta begrepp kom upp när bibliotikarien visade mig till Äppelhyllan på biblioteket. TAKK står för Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation. Tecken som AKK är inte teckenspråk. Det svenska teckenspråket (STS) används utan talande språk och TAKK används tillsammans med talat språk. STS används som ett primärt språk och syftet är ett livslångt användande medan TAKK fungerar som ett komplement och oftast under en begränsad tid.

Vanligtvis kommer språkförståelse innan man lär sig att använda språket och dess symboler. TAKK fungerar som ett verktyg för barnet att kunna kommunicera tidigare med sin omgivning då tecken inte kräver lika mycket finmotorik som talet. Talet påverkas inte negativt av att teckna utan tvärtom kan det fungera tvärtom och underlätta barnets språk- och talutveckling. Jag tänker mig som så att barnets ordförråd blir stort tidigt så när barnet väl lär sig att tala finns det många fler ord att sätta ljud på, som barnet redan använder i sitt dagliga ”tal”.

Den vanligaste målgruppen för TAKK är barn men någon form av funktionshinder tex Downs syndrom, autism eller hörselnedsättning. Det finns även andra målgrupper där TAKK kan vara användbart och dessa är små barn som är i början av sin språkutveckling, barn som kommit en bit och barn där talet inte kommit igång i ”vanlig” tid.

Som den novis inom ämnet jag är jag är är det främst två tips jag har tagit till mig direkt. Det är aldrig för sent eller för tidigt och man behöver inte teckna rent. Här hemma har vi börjat med följande ord:

TITTA TACK HJÄLP(A) KOM VÄNTA VÄLLING BYTA BLÖJA LEKA BUSA KISSA BAJSA NAPP ÄTA/MAT VATTEN TRÖTT MAMMA PAPPA MORMOR (somför oss även betyder farmor för det tecknet är för svårt) FARBROR (som får betyda morfar och farfar också för de tecknen är också svåra) STRUMPOR HEJ/HEJDÅ DANSA

Sen är det bara att sätta igång! Personligen tycker jag det är enklare än jag hade förväntat mig då de flesta tecken kommer naturligt och om man i vanliga fall pratar med kroppen gör man redan många av dessa tecken redan. Man kan testa att visa barnet hur man gör de olika tecknen och tänka på att teckna i barnets synfält (bakom ryggen gör liksom ingen nytta). Låt barnet teckna som han/hon vill. På samma sätt som det förekommer språkjoller, jollrar barn med händerna i början.

Man tecknar inte hela meningar utan väljer ut nyckelorden i meningen. Precis som barnet lär sig prata: ”vatten” betyder ”jag vill ha vatten” och ”kissa” kan betyda både ”jag behöver kissa” och ”har har kissat”. När barnet väl har börjat att teckna beräftar man som vuxen med hel mening. Återigen, på samma sätt som med talet.

Tips och inspiration
UR har en fantastisk hemsida som iofs riktar sig till användare av STS men då TAKK lånar många ord från STS är det utmärkt att börja här! Deras hemsida är även så finurlig att om man tittar på deras karta hittar man en kategori som heter just baby. De flesta ord man behöver för att sätta igång! Gå in på deras sida, klicka på ”börja din resa här”, klicka på kartan och välj sen till exempel just ”babytecken”.

I en av böckerna jag läst om TAKK nämner en förälder att de använde sig av teman. Först lärde de sig tecken som har med mat att göra, sen kläder, sen resa och så vidare. Ett enkelt knep att få struktur på det.

Ta hjälp av de bilderböcker och pekböcker som finns hemma! Titta på bilden och hjälp barnet att teckna ordet med händerna. Dessa böcker följer ju dessutom ofta olika teman vilket gör det hela enklare och roligare.

Läs! De böcker jag har fastnast för i är Boel Heisters Tryggs ”TAKK Tecken som AKK” och ”Lilla boken om tecken” skriven av Anneli Tisell.

Surfa! Det finns massor av intressanta sajter om TAKK. Förutom URs sida har jag fastnat för Teckenhatten och på Teckna finns det material i form av 50 nybörjarord att ladda ner gratis.

Lilla boken om tecken
Författare: Anneli Tisell
Fotograf: Anneli Tisell
Förlag: Hatten Förlag AB
Antal sidor: 73
ISBN: 9789197622196
Köp: Jämför pris

TAKK Tecken som AKK
Författare: Boel Heister Trygg
Producent: Socialpedagogiska institutet
Antal sidor: 94
ISBN: 9178386675
Köp: Kika på www.sit.se eller på biblioteket

Seriedjungel eller seriekalhygge?

Jag minns när jag skulle välja serietidning som liten. Det var en härlig uppgift att få stå och botanisera bland barntidningarna. När jag fick lov att köpa en tidning vet jag att jag kunde stå ganska länge och fundera över vilken jag skulle ta. Kanske Bobo, Min Häst eller Bamse? Är det bara jag som känner ett nostalgihugg när jag tänker på tidningen Zoo? Enligt Wikipedia gavs det bara ut 16 nummer av den, men jag tror nog att jag läste de flesta av dessa nummer.

Egentligen ska man väl inte klaga över att serietidningsutbudet för barn är litet nu idag. På ett sätt finns det ju ett ganska stort utbud av tidningar. Men skillnaden är väl att serietidningarna nu har ett bredare kommersiellt nätverk bakom sig. När mina barn skulle välja tidningar senast blev det Cars och Ben 10, båda utrustade med blanka plastleksaker. När jag var liten blev man ju överlycklig när man fick med ett par vykort med sin Bamsetidning. Den ökade mängden plastleksaker är väl inte så bra för miljön, men för övrigt har jag inte direkt någonting emot att man får med en liten present när man köper en tidning. Däremot kan man ju fråga sig varför tidningen måste utrustas med en leksak. En bra tidning borde väl sälja sig själv?

Och så har vi det här med våldet i serietidningarna för barn. Kanske lite oväntat, tänker jag inte skriva om hur förkastligt det är med våldet i dagens serietidningar. För jag är nämligen mycket medveten om att det fanns en hel del våld i min barndoms serietidningar också. Fantomen och Spindelmannen har ju funnits hur länge som helst. Fast jag tror nog att det är så att målgruppen för de nya våldsserierna är en aning lägre. Och är det verkligen så att små barn tycker om att se allt det våld som finns i till exempel Ben 10 och Spiderman Kidz? Eller är det bara leksaken som lockar till ett köp av dessa tidningar?

Trevliga karaktärer, eller?

Men nu nyligen upptäckte jag en ganska ny serietidning som inte har en väletablerad kommersiell struktur bakom sig, nämligen tidningen Tivoli med vänner. Tidningen består främst av serier, men även bland annat berättelser, pysseltips, lite knep och knåp. Vad som är lite speciellt är att förlaget bjuder in olika serieskapare för att gästmedverka i tidningen.

Ett par exempel ur nr 6 2010 av Tivoli med vänner:

Men jag har en absolut favorit ändå, bland alla barnserietidningar jag läst. Det ska nämligen mycket till för att bräcka Bamse – världens starkaste björn. Hur många barn har väl inte följt alla hans och hans vänners fantastiska äventyr och bestyr? Visst följer det väl med fler prylar till tidningen än vad det gjorde förr, men det är helt klart en tidning som är värd att köpa utan minsta lilla bonusleksak. Vad som är lite spännande är att karaktärerna ändrats lite efterhand. Numera får tjejerna till exempel lite mer plats och i senaste numret ( nr 10/2010) adopterar två kaninkillar ett barn tillsammans. På tidningens hemsida finns en hel del skoj, så som pyssel, spel, bilder och karaktärsberättelser.