Рen blogg om barnb̦cker
Julen är ett bra tillfälle att åtgärda brister i boksamlingen här hemma. Jag hade egentligen inte tänkt köpa en massa böcker, men nu har jag klickat hem de här:
Helt oumbärliga allihop, ju! Tror jag, i alla fall. Helst skulle jag vilja köpa många fler, för det finns förstås fler hål att fylla i samlingen, men jag ska försöka lägga band på mig nu.
Jan Lööf har skrivit och illustrerat barnböcker sedan mitten av 60-talet och är fortfarande aktuell (nu senast med Pelles planetfärd från 2010). Lööf blir ofta kritiserad för sin kvinnosyn och framför allt den nästan totala avsaknaden av kvinnor i böckerna.
Men är det så illa som vissa påstår? Vi på Barnboksprat bestämde oss för att gå igenom hans böcker och ta en titt på könsrepresentationen. Vi har tittat på 16 av hans 20-talet bilderböcker och räknat. Hur många kvinnor finns bland huvudpersoner och statister i bakgrunden? Vilken roll spelar dessa kvinnor? Har det blivit fler kvinnor med tiden?
Efter en genomläsning kan vi konstatera att kvinnor ofta har biroller i form av mamma, farmor, fröken eller liknande. Ett undantag är Matildas katter (2008) som handlar om en tjej med en tiger och ett lejon (två hanar). Även Sifferboken (2001) har en flicka av två huvudkaraktärer.
1966-1989
I Pelles ficklampa (1978) finns en mamma. I Sagan om det röda äpplet (1974) och Morfar är sjörövare (1966) finns en farmor/mormor som har en mycket liten roll.  I födelsedagspresenten (1974) finns en flicka bland fyra huvudroller, men hon får inte följa med och fånga draken, utan det får hennes killkompis samt djuraffärsägaren göra. Boken om Skrotnisse är skriven i samma veva (1976). Där finns tre manliga huvudkaraktärer och på en bild med nio statister är alla män. I Bergatrollens nya hem (1976) är huvudkaraktären en trollpojke. Hans familj består av sju manliga karaktärer och en kvinna (mamman). Dock finns en handlingskraftig och självständig kvinnlig karaktär också, nämligen häxan Maja-Stina, som hjälper familjen att bygga ett nytt hem (se bild uppe till höger).
Traditionella kvinnoroller
Traditionellt sett i populärkulturen finns tvÃ¥ kvinnoroller, ”horan” och ”madonnan” (sexobjektet och modersgestalten). Jan Lööfs böcker innehÃ¥ller turligt nog inga kvinnor som sexobjekt, men bland kvinnor som syns har nästintill alla modersrollen. Matilda med katterna samt flickan i Födelsedagspresenten är nÃ¥gra av fÃ¥ undantag. Matilda är en helt normal tjej, varken fjantig eller superkvinnlig. Boken skriven 2008. Har han tagit Ã¥t sig av kritiken?
I Tomten berättar/Vem matar djuren finns tre kvinnor och 24 män på torget.
1990-2000-talet
Det finns många böcker som knappt innehåller några kvinnor ens bland statisterna. Serien om Pelle är en sådan. Den är riktad till pojkar med ämnen som tåg, bilar, riddare osv. men varför kvinnor inte kör bil eller finns bland övriga statister är ett mysterium. Dessa böckerna är dessutom skrivna på 2000-talet. De flesta av Jan Lööfs böcker som är skrivna på 1990-2000-talet visar sig ha riktigt dålig representation av kvinnor:
Vi kan konstatera att kvinnorepresentationen nästan blivit sämre under de senaste 15 åren. Matildas katter (2008) framstår som undantaget.
I Pelle och farbror Ottos uppfinning är det nästan enbart män som kör bil (en tant av 21 möjliga)
Något som däremot syns i många böcker är äldre människor. I massmedier får sällan den äldre generationen komma till tals (särskilt inte på TV), men gubbar och tanter finns det många av i Jan Lööfs böcker.
Barnboksprats Emma Lindström och Helena Ferry besökte i Ã¥r ett av Bok & Biblioteksmässans seminarium där Jan Lööf medverkade. Emma berättar att de fick intryck av att Jan Lööf mest skrattade Ã¥t alla hysteriska människor som vill att han ska ha med kvinnor. Han sa att han brukade sitta och rita och sen i efterhand inse att ”ojdÃ¥, det blev visst inga kvinnor i den här scenen heller”. Han verkade inte riktigt förstÃ¥ problemet.
I senaste boken Pelle på planetfärd (2010) har Lööf försökt tillfredsställa kvinnorna genom att en hel planet (ett uppslag) tillägnas kvinnor på en dansbandsplanet (där bland annat Fi:s partiledare Gudrun Schyman dansar). Men att gruppera ihop kvinnor på det sättet känns mest som ytterligare en särskiljning. Är kvinnor inte värda att synas som en av alla andra? Det förekommer inga andra kvinnor i Pelle på planetfärd. (En hel recension av boken kommer inom kort på Barnboksprat.)
I Skrot-Nisse är det bara män som besöker djurparker.
Jan Lööf är en duktig illustratör och hans böcker har en särskild slags ”myskänsla” över sig. MÃ¥nga av böckerna är riktigt bra och det är synd att man ska behöva omformulera namn och genus själv för att ge Jan Lööfs värld en rättvis könsrepresentation när man läser för barnen.
Jan Lööfs bilderböcker (markerade böcker är lästa och analyserade)
Jan Lööfs böcker är utgivna av Bonnier Carlsen.
För en tid sedan uppmärksammade vi den pågående debatten kring censur i barnböcker. Flera barnboksförfattare berättade om hur de fått plocka bort alkohol, rökning, fula ord och svåra ämnen ur sina böcker och det pratades om nymoralism och präktifiering. Ulf Stark valde att uttrycka det hela så här:
Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.
Under Danmarkstemat var vi inne på att det finns vissa skillnader mellan dansk och svensk barnlitteratur. Vi recenserade en bilderbok där huvudkaraktären dör och en bok med ett deprimerat barn. Danska böcker tycks få vara djärvare än svenska.
På bokmässans sista dag dök Ulf Stark och hans säl-exempel upp igen, under programpunkten Kan sälar med flytväst dyka i havet? Tillsammans med Sassa Buregren, Viveka Sjögren, Catarina Kruusval och moderatorn Janina Orlov diskuterade han bilderbokens möjligheter och omöjligheter. Ämnet censur berördes även vid ett seminarium med Jan Lööf, som också hölls på söndagen.
Ulf Stark berättade om två sorters censur, dels självcensur, dels påtvingad censur. Med självcensur menas den censur som författaren lägger på sig själv, det som hen känner är fel att skriva om och utesluter själv. Som exempel berättade Catarina Kruusval om de gånger hon kört förbi överkörda grävlingar och känt att hon gärna vill skriva om döden, men att det är svårt. Hon menar att det är viktigt att förpacka ett sådant ämne väl och att berättelsen måste innehålla mycket ljus. Viveka Sjögren har skrivit Den dagen, som handlar om en fågelfamilj som blir bortkörd från sitt hem och är tänkt att föra tankarna till flyktingar. För den boken ligger tröskeln för självcensur ganska högt, men Viveka Sjögren talade ändå om att det finns vissa saker som hon aldrig skulle skriva. Till exempel skulle hon aldrig låta hela fågelfamiljen dö.
Den pÃ¥tvingade censuren är däremot styrd av yttre strukturer kring hur en barnbok ska se ut. En författare kan välja att bryta mot de normer som finns kring vilket innehÃ¥ll en barnbok ska ha, men dÃ¥ är det inte helt säkert att förlaget gÃ¥r med pÃ¥ det. Under diskussionen lyftes den viktigaste orsaken till den pÃ¥tvingade censuren: kommersialism. Viveka Sjögren pratade om böcker som mÃ¥ste passa in i bokaffärer där doftsuddgummin, anteckningsböcker och nyckelringar börjat fÃ¥ övertaget. De ska signalera mysighet, lättillgänglighet och charm. Diskussionen leddes in pÃ¥ att det finns en rädsla för att ”svÃ¥ra” böcker inte ska sälja sÃ¥ bra. Sassa Buregren har illustrerat boken Pärlor till pappa, som handlar om en flicka vars pappa sitter i fängelse. Det är ett typiskt svÃ¥rt ämne, som mÃ¥nga förlag kan känna rädsla för att ta i, menar Sassa.
Kvartetten kom ganska snart in pÃ¥ en orsak till rädslan för svÃ¥ra ämnen. Som Ulf Stark uttryckte det: ”föräldrar blir upprörda om barn blir upprörda”. Det hela har sin grund i vad föräldrar efterfrÃ¥gar och uppenbarligen efterfrÃ¥gar de lättillgängliga böcker. Sassa Buregren talade om böcker som barnen kan klara av själva, det vill säga att förälder eller pedagog inte behöver ta av sin tid för att förklara och diskutera. DÃ¥ vi inte har tid att prata med vÃ¥ra barn om det som skrämmer dem i samhället, Ã¥terstÃ¥r bara att skärma dem frÃ¥n allt läskigt och lÃ¥ta böckerna vara enbart underhÃ¥llande och trygga.
Vad som är okej att berätta i en barnbok visar vilken bild vi har av barn och deras förmåga att klara av att skilja på fantasi och verklighet. Catarina Kruusval berättade om hur hon kände sig tveksam till att karaktärerna i Fia och djuren går till sjöss inte har flytvästar, vilket gjorde att hon förtydligade att hela flottfärden är en lek i en vattenpöl. Men precis som Siddharta Gautama kommer våra barn ut i verkliga livet ändå. Sassa Buregren berättade att hon ser det som ett svek mot barnen att inte visa dem verkligheten. Hon talade även om vikten av att se barnen och deras tankar och att barndomen måste få vara en arena där man kan förbereda sig för verkliga livet. Ulf Stark höll med om att barn måste få känna igen sig och inte bara läsa om en värld som består av zebror och snickrande bävrar.
Samtidigt lyfte Janina Orlov att det finns vissa ämnen som får passera, trots att de kan verka stötande, medan andra ämnen ses som mer problematiska. Bajs är till exempel helt okej att ha som tema i en bok, medan nakenhet är mycket mer kontroversiellt. Sassa Buregren förklarade detta med att bajs är något som ses som ofarligt, det krävs ingen diskussion för att förstå sig på det.
När det gäller nakenhet passar det att flika nÃ¥gra tankar frÃ¥n seminariet med Jan Lööf. Han berättade nämligen att han ändrade en av bilderna till den nya upplagan av Örnis bilar. I den ursprungliga versionen syns en kalender med en naken kvinna i bakgrunden, men i den senare syns i stället en tavla med katter. Jan Lööf sÃ¥g inga problem med att byta ut bilden och därmed fÃ¥ tyst pÃ¥ folks tjat. För honom spelade det nämligen ingen roll, men han visste att mÃ¥nga mammor blivit upprörda. Till saken hör att Jan Lööfs böcker handlar nästan uteslutande om män och att samhället som han illustrerar helt tycks sakna kvinnor – utom just i detta fall med pinuppan.
Mitt i den här diskussionen om censur, måste man ändå få fråga sig vad den där pinup-bilden hade att göra där från början. Vi har skrivit om Ulf Starks två kategorier för censur ur ett författarperspektiv, men det går även att vrida på förhållandet och tala om censur ur läsarens perspektiv. Barnboksskaparkvartetten kom in på det, men vi skulle vilja förtydliga detta. Och varför inte använda samma kategorier? Den påtvingade censuren innebär då de böcker som helt enkelt inte finns att läsa eftersom de blivit bortcensurerade av bokförlagen. Självcensur innebär istället vilka böcker vi själva väljer att utesluta ur vår bokhylla. Här har vi alla olika anledning till censuren. Vi, som två feministiska föräldrar, tycker inte att det känns känns bra att läsa sexistiska böcker för våra barn. Så: ja, till viss del är vi nog sådana föräldrar som väljer bort böcker med opassande innehåll. Till exempel skulle vi inte vilja ha den äldre versionen av Örnis bilar i våra bokhyllor. Kalenderbilden har inte tagits med för att leda in på en diskussion, den bara finns där och förstärker en redan stark norm. Det är skillnad på att visa nakna personer som subjekt och som objekt. Det mesta i barnets värld filtreras ju genom en vuxens omdöme, så vår gallring är egentligen inget konstigt. Det blir ett problem först när vi filtrerar bort svåra eller kontroversiella ämnen för att slippa prata om dem.
Därmed inte sagt att en barnbok inte kan ta upp sexism – det går exempelvis alldeles utmärkt i den norska boken Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus. I boken skapas ett problem kring en blyg flicka, då hon blir så tyst, snäll och blyg att hon till slut försvinner. Det är en bok som verkligen problematiserar kring könsroller. Men det är stor skillnad på att problematisera och att normalisera. Att till exempel ta upp ämnet flickors blyghet är att problematisera. Men att utesluta kvinnor i äventyrsfyllda böcker och att bara visa dem som objekt, det är att normalisera.
I det här inlägget har vi tagit upp att förlagens censur styrs av kommersialism. Om en barnbok ska sälja bra behöver den vara tillgänglig för alla, även de som inte anser sig ha tid att diskutera med sina barn om svåra ämnen. Vi har också tagit upp att barnböcker kan stärka normer i samhället. Vi tog upp upp sexism som exempel. Här finns det ju viss censur, men bara så länge innehållet väcker anstöt. Anledningen till att böcker censureras verkar vara att de är dåliga ur en traditionellt moralisk synvinkel och inte just för att de är sexistiska. Istället finns det en massa böcker där karaktärerna tillskrivs traditionella könsmönster och böcker där flickor och kvinnor utesluts helt. Det vi vill lyfta i det här inlägget är inte att böcker med könsstereotypa normer ska censureras bort. Det som det handlar om, enligt oss, är istället att fler normbrytande böcker borde släppas fram.
Vi tycker heller inte att barnboksförfattare ska behöva väja för svåra ämnen. Det är inget fel med böcker som barn behöver hjälp att hantera, tvärt om är det bra om barn får uppleva mer högläsning och diskussion kring böcker. Vi tycker att det vore jättehärligt med ett barnboksklimat som tar barn på allvar och där alla får lov att ta plats.
Länktips:
Böcker som vi refererat till i det här inlägget:
Den dagen
Författare: Viveka Sjögren
Förlag: Kabusa Böcker
ISBN: 9789173550505
Pärlor till pappa
Författare: Maud Mangold
Illustratör: Sassa Buregren
Förlag: Kabusa Böcker
ISBN: 9789173550802
Fia och djuren går till sjöss
Författare & illustratör: Catarina Kruusval
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 9789129671285
Örnis bilar
Författare: Carl Johan De Geer
Illustratör: Jan Lööf
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789163863424
Snäll
Författare: Gro Dahle
Illustratör: Svein Nyhus
Förlag: Bokförlaget Daidalos
ISBN: 9789171732774
I våras berättade Barnboksprat att Vem-böckerna blivit film och nyligen var det premiär på biograferna.
Hur fungerade då bokformatet som tecknad film? Jo, det fungerade alldeles utmärkt tycker jag som är ett stort fan av Stina Wirséns böcker om Lilla Nalle, Katten och alla de andra. 3-åriga Molly var mycket förtjust och blev väldigt engagerad trots att hon lyssnat till alla historier utom en förut. Jag tror att de flesta små barn känner igen sig och rycks med i de enkla men händelserika berättelserna.
Filmen utgörs av åtta berättelser som presenteras en efter en som en kapitelbok. Berättarrösten poängterar sensmoralen i berättelsen innan nästa berättelse tar vid och detta görs på ett bra och inte särskilt pekpinneaktigt sätt. Berättelserna följer böckerna rakt av och det tycker jag är bra eftersom barnen då känner igen sig.
Denna film passar även för riktigt små barn eftersom animeringen är långsam och inte innehåller snabba klipp. Den kan jämföras med t ex Molly Mus- eller Tottefilmerna.
Vem?-filmen är en mycket god anledning att ta med barnen på bio nu i höst.
Vad hände egentligen med barnen i Afrika? De som svalt när man var liten? Min enda bild av Afrika som liten var att det fanns en massa barn där som bodde i lerhyddor och som hade ont om mat och kläder. Nyhetsinslagen om svältande barn duggade ganska tätt, som jag vill minnas det. Och varje gång satt jag där och tittade på TV-skärmen för att se om något av barnen hade på sig mina gamla avlagda kläder. För så var det ju: det som kunde undvaras, inklusive mina för små tröjor, skulle skänkas till barnen i Afrika.
Nu vet jag ju att Afrika inte är så litet att det bara består av några enstaka lerhyddor. Jag vet också att inte alla barn svälter. Men vad som är lite märkligt är att när nyhetsinslagen om svältande barn i Afrika började avta ersattes de inte direkt av någon annan bild av Afrika. Det märkliga i det hela är hur en hel världsdel kan kategoriseras in i ett så litet svält- och nödfack. Det känns därför väldigt spännande att det är just Afrika som belyses extra denna omgång av Bok- och Biblioteksmässan. Kanske kan det föra med sig att vi får upp ögonen för något annat än svältande barn.
Det är ju lite orättvist att påstå att svenska författare inte uppmärksammar afrikanska länder alls. Vi har ju till exempel Henning Mankell som skriver om och delvis lever i Moçambique samt Mekka Lind som skrivit ett par barnböcker med afrikanska barn som huvudkaraktärer. Här på Barnboksprat kommer vi även att ge fler exempel under den här veckan med afrikafokus. Men det finns ju förstås en del skillnader mellan att läsa böcker av svenskar som skriver om Afrika jämfört med afrikaner som skriver om Afrika. Den största skillnaden, som jag ser det, är att för en svensk författare är Afrika en möjlig miljö vid sidan om den svenska miljön där miljöbytet kan ge ett magiskt skimmer. En afrikansk författare däremot har Afrika som en mer självklar omvärld och behöver inte skapa något extra fokus på Afrika som exotisk miljö. Om en person från ett annat land skulle skriva om Sverige, skulle det säkert finnas med flera naturskildringar och säkert en och annan älg. På samma sätt skriver svenskar, som tar in en afrikansk miljö, ofta om fattiga barn.
