Julen är ett bra tillfälle att åtgärda brister i boksamlingen här hemma. Jag hade egentligen inte tänkt köpa en massa böcker, men nu har jag klickat hem de här:
Helt oumbärliga allihop, ju! Tror jag, i alla fall. Helst skulle jag vilja köpa många fler, för det finns förstås fler hål att fylla i samlingen, men jag ska försöka lägga band på mig nu.
Författare: Helena Ferry
Jag heter Helena Ferry och gillar att läsa, skriva och dricka te. Medan barnen var små läste jag mycket med dem och skrev ofta om böckerna här på Barnboksprat. Jag läser fortfarande gärna barn- och ungdomsböcker för min egen skull, något jag tycker att fler borde göra. Det händer att jag lobbar för det lite diskret genom att ge bort ungdomsböcker i present.
Till vardags jobbar jag med att bygga webbplatser. Det praktiska arbetet med bloggen bakom kulisserna faller därför på min lott, faktiskt är jag mer administratör än skribent numera.
Mer om mig finns att läsa på min vardagslivsblogg Helenas dagar.
Visa alla inlägg av Helena Ferry
Jag älskar Pia Lindenbaums böcker! Min nästan-tre-åring gillar Gittan och Gråvargarna bättre än Småpapporna, men småpapporna kommer nog mer till sin rätt när hon blir lite äldre. Men illustrationerna är så underbara!
Mina favoriter är när småpapporna sitter och läser tidningen, när de ska gå till jobbet och har en liten postitlapp på dörren och när Elsa-Marie sitter på toa med en tvättbalja med fjorton småstrumpor framför sig. Så mycket fantastiska detaljer överallt.
Lill-zlatat står på min beställa lista också. Sedan har vi börjat gilla Vem-böckerna också, så det blir några sådana tror jag. Stinas böcker om Lilla brokiga är så underbara och är flitigt sönderlästa här hemma.
// Johan
ps.. ni har väl inte missat Pia Lindenbaums sommarprat? Mycket kul detaljer där också, inte minst om småpapporna.
Ã…h, nu blir jag ännu mer sugen! MÃ¥ste kanske tjuvläsa lite innan jag slÃ¥r in klapparna… Jag har faktiskt inte läst de här böckerna, möjligtvis bläddrat i nÃ¥gon och sett lite av ”När Ã…kes mamma glömde bort” som smÃ¥film (Ã¥h, vad mysigt det är med smÃ¥filmer!). Jag fastnade visserligen inte jättemycket för de Lindenbaumböcker jag har läst: ”Siv sover vilse” och ”Kenta och barbisarna”, men de var Ã¥tminstone intressanta och jag ser väldigt mycket fram emot att läsa mer av henne.
Och jag är usel pÃ¥ att lyssna pÃ¥ sommarprat, sÃ¥ jag har faktiskt inte alls hört Pija Lindenbaums. Kanske borde…
Lyssna lyssna! Inte minst för hennes underhållande reflektioner om hur kritiker skrivit under olika tidsperioder. Det är ingen slump att Jan Lööf den form av kritik han får just nu. På 70- och 80-talet hade de hakat upp sig på andra saker.
Siv sover vilse var den första Lindenbaum-boken jag kom i kontakt med. Min dotter är nog för liten för den, men jag älskar den. Speciellt slutet. (”Nu har jag sovit över. Det var inte sÃ¥ kul.”)
Jag önskar att min dotter varit lite större så jag hade haft en ursäkt att se den på teater nu i höst. :)
Jag tycker hon lyckas sÃ¥ otroligt bra att fÃ¥nga detaljer som jag själv alltid irriterat mig pÃ¥. Inte minst vad som händer när man inte vill göra som den stora massan, att inte nödvändigtvis tycka saker man ”ska” tycka är roligt är speciellt roliga.
Om det är något jag vill att böcker ska förmedla till mina barn är det just att det är okej och bra att vara precis som de själv vill. Jag tycker Pija gör det på ett fantastiskt sätt.
@Johan
Jag håller helt med dig om att Lindenbaum är bra och kul och smart och intelligent.
Men om jag fÃ¥r komma med en invänding sÃ¥ tycker jag att det lite för sällan diskuteras att Lindenbaum – Ã¥tminstone i vissa av böckerna – visar upp en väldigt stereotyp värld. I Gittan och GrÃ¥vargarna är det en blÃ¥klädd kille – Nils – som är ledare i gruppen och den som Gittan saknar mest när hon försvinner. Och det är den manlige dagispedagogen som tar alla intiativ medan den kvinnliga är glad och rund.
I Kenta och barbisarna målas upp en värld där tjejer sitter med barbiedockor och killar håller på med fotboll. Pappan som gillar fotboll har kamouflagebrallor och jättemuskler och tejerna tycker det är jättekonstigt när Kenta vill leka med dockor.
Och i ”Siv sover Vilse”? Man fÃ¥r inte reda pÃ¥ nÃ¥got om Sivs bakgrund, men tydligen är couscous och en massa andra saker jättekonstigt och det är svÃ¥rt att frigöra sig frÃ¥n att den försöker säga nÃ¥got om klass och stil (kanske över barnets huvud, men i alla fall), men jag förstÃ¥r inte riktigt vad.
Ibland tänker jag att vuxna stirrar sig blinda pÃ¥ vad som händer efter ”vändningen” i en bok. Man tror att barnen alltid hÃ¥ller med om ”poängen”. (att Gittan är stark och Kenta gör som han vill och Siv fÃ¥r tycka att det var sÃ¥där att sova över)…. men barn läser ocksÃ¥ för att förstÃ¥ hur världen fungerar och vad som är normalt och dÃ¥ finns det en bild av barnens vardag hos Lindenbaum som känns lite… jag vet inte… mossig.
Du lyfter intressanta tankar Kettil. Om en bok är normbrytande på ett område tänker man kanske att den är normbrytande inom alla områden.
”Lill-Zlatan och morbror raring” handlar om en tjej som tar för sig, har sportiga kläder och dessutom innehÃ¥ller boken en samkönad relation. Däremot beskrivs morbror Raring lite väl stereotypt, kan jag tycka. Han är intresserad av mode och inredning och gÃ¥r runt och säger ”raring” till alla. I kontrast till det ser hans bröder exakt likadana ut. Men det är ju en positiv bild vi fÃ¥r av morbror Raring, Ã¥ andra sidan. Han är mycket mer spännande än de grÃ¥ bröderna, som verkar följa nÃ¥gon slags ”det-har-alltid-varit-sÃ¥-kod”. Morbror Raring har brutit mot den koden när det gäller vem han ska bli kär i och samtidigt inom flera andra omrÃ¥den. SÃ¥ i det stora hela tycker jag att boken fÃ¥r mÃ¥nga fler plus än minus.
Sen tycker jag att det kan vara intressant att diskutera graden av politiskt korrekthet. Antingen kan ju boken bryta mot alla normer och bygga upp något helt nytt. Eller också bygger den vidare på den verklighet som finns, men tillför något positivt. I Gittan-böckerna möter vi Gittan, som är ett tillbakadraget barn, men hon lyckas gå emot sin rädsla när det behövs. Samtidigt ändrar hon inte sin personlighet helt, hon får lov att vara försiktig. I ett samhälle med många tillbakadragna flickor kan det vara positivt för dem att få känna igen sig, men ändå få vara hjälten. Och självklart kan ju Gittan-böckerna peppa pojkar också.
”Kenta och barbisarna” bygger ocksÃ¥ vidare pÃ¥ en verklighet som finns. Mina barn har kommit hem flera gÃ¥nger och sagt att de fÃ¥tt dumma kommentarer om sina Hello Kitty-kläder eller att de inte känt sig bekväma när de lekt med dockor. Det är sÃ¥ verkligheten ser ut för mÃ¥nga pojkar, tyvärr. I Kenta och barbisarna gör Kenta motstÃ¥nd mot den bilden. Däremot skulle jag nog inte ha läst Kenta och barbisarna om mina barn inte stött pÃ¥ problematiken kring könsroller, dÃ¥ blir det ju som du skriver, Kettil, att den förstärker en norm som barnen kanske inte reflekterat över. Och förhoppningsvis kommer inte Kenta och barbisarna att ”behövas” i framtiden. Precis som ”Alfons och MIlla” inte riktigt behövs idag.