Jag heter Sara och är en riktig biblioteksknarkare. Jag var redan som liten en bokslukare som startade med Max-pekböcker i bibliotekshyllorna för att senare gå vidare till science fiction-, psykologi- och föräldraskapshyllorna.
Jag har två döttrar födda 2007 och 2011. Båda barnen delar mitt stora intresse för böcker. Yngsta dottern Stella har varit en bokälskare sedan tidig ålder, hon tycker särskilt om Stina Wirséns Vem-böckerna och böcker om fåglar. Själv har jag ett stort intresse för dinosaurier som jag har lyckats smitta ner min äldsta dotter Molly med genom ett stort antal dinosaurieböcker för barn (dock känns det som att nästan alla dinoböcker är för barn...).
Jag är utbildad medie- och kommunikationsvetare och har även studerat kulturvetenskap och sociologi. Som feminist är jag noggrann med vilken bild av kön som böckerna förmedlar. Jag försöker aktivt välja böcker som jag anser stärker mina döttrars könsidentitet. Ett annat tema jag är intresserad av är HBTQ och heteronormativiteten - ett ämne som tyvärr inte så ofta finns med i barnböckerna.
Till vardags jobbar jag som webredaktör/webdesigner på en webbyrå i Göteborg och jag har ett stort intresse för föräldraskap, psykologi, samhällsfrågor och jämställdhet.
Tjabo och vargarna är en bok skriven helt ur hundarnas perspektiv.
I denna fristående bok i Tjaboserien är hunden Tjabo och hans husse på sitt lantställe i Dalarna. Tjabo och hans hundkompisar Sara, Nemo och Zeke beger sig på egen hand i väg på en tur till bäcken för att spana in bäverns hydda. De blir visade runt av bävern Gnagis och får även åka en tur på bäverns flotte. Men ganska snart inser hundarna att de är i fara, för vargarna hörs yla alldeles i närheten. Hur ska de kunna ta sig hem igen?
Förlaga till huvudpersonen Tjabo är författarens egen hund, en Irish softcoated wheaten terrier, som inspirerat till ett flertal bokidéer. Kenneth Petterssons ordinarie plan var att skriva böcker för barnbarnen, men han blev av barnbarnen uppmanad att publicera böckerna så att fler barn ska få möjlighet att få ta del av berättelserna, och på den vägen är det.
Boken är personligt skriven med många detaljer som hundägare nog kan känna igen sig i.
Berättelsen handlar om vänskap, list och att våga lita på både vänner och okända. Hundarna visar sig vara både påhittiga och snabbtänkta och hjälpen kommer från ett mycket oväntat håll.
Cecilia Englund har illustrerat de verklighetstrogna hundarna och de härliga omgivningarna.
Tjabo och hans vänner är den första delen i serien om Tjabo och den kom ut 2012.
Det har blivit dags för en avstämning av 2014 års bokutgivning. Här kommer mina favoriter (julklappstips!):
Bästa småbarnsböckerna
Maria Nilsson Thores nya bokserie om förskolan Ärtan innehåller stora känslor och mycket igenkänning hos de yngsta barnen.
Bästa bilderböckerna
Uppföljaren till Tio vilda hästar tycks gå att läsa hur många gånger som helst. Bokens härliga hästar och välsmakande rim räcker garanterat ytterligare ett år.
Augustnominerade boken Tilly som trodde att… handlar om människors olika förutsättningar i livet. En bok som berör utan att vara alltför tung. En bok att prata om.
Bästa faktaböcker
Sarah Sheppards nya faktaboksserie om skogsdjuren går verkligen hem. Jag visste inte att det fanns så mycket intressant att lära sig om de djur som lever i våra svenska skogar. Mycket humor!
Bästa ungdomsbok
Språket i denna bok är helt fenomenalt. Om hur en självsäker Anne Frank-nörd får klassen med till Amsterdam på klassresa så att hon ska kunna besöka Anne Franks hus.
Här har vi en viktig bok. Berättelsen tar upp det med att människor har olika förutsättningar i livet och lever med olika livsvillkor. Att det kan se helt olika ut hemma hos grannar som bor i samma bostadsområde. Om nu ens alla grannar har ett hem?
Vi får följa Tilly och hennes kompis Tage som filosofierar om de människor Tilly möter.
”De bor i ett hus där de är vana att bo, för de har bott där sedan de föddes. De vet inte exakt hur det är att bo någon annanstans. Man skulle kunna tro att det är ungefär lika. Tilly och Tage vet inte exakt hur det skulle vara att vara någon annan. Har man tur, kan man kanske få veta det.”
Hos Tillys kompis Loppan får man vräka ut soffkuddarna ur soffan. Man kan även få maränger trots att det bara är tisdag. För Loppans mamma säger att barn bara är barn. Hos Tage däremot kan man höra klockorna ticka och kylskåpet surra. Tages mamma säger att allt inte är roligt här i livet. Kompisen Sonja har allt hemma, fina askar, en tuggummiautomat och leksaker. Hon har allt utom en mamma, och pappan är i en annan stad som börjar på något med B.
Tilly går förbi den hemlöse som sitter på sin tidning på gatan. Han har sommarskor utan snören och inga vantar trots att det är kallt. Tilly stannar och tittar, men mamman har bråttom därifrån. Nästa gång Tilly tittar till den hemlösa ställer sig mamman en bit bort eftersom hon fått bråttom med att knyta skosnörena. Men Tilly har kardborreband på sina skor så hon kan stå kvar framför den hemlöse.
Jag kan verkligen känna hur besvärad mamman blir när barnet ser och bekräftar det som hon sedan länge lärt sig att undvika och ignorera. Det gör ofta ont att se och bekräfta de som har det svårt och då är det lättare att titta bort. Men Tilly och många barn med henne har ännu inte ”lärt sig” att blunda, utan hon funderar istället kring om hon har några vantar att ge honom (men hennes är för små).
Mimmis mamma har inte så mycket mat i kylskåpet. I fruktskålen finns ingen frukt. I godisgömman finns inget godis. Mimmi får själv gå och köpa mjölk och Tilly blir förvånad över att Mimmi tillåts gå iväg och handla själv. Illustratören Emma Adbåge har som vanligt fått med många träffande detaljer. Mamman står och röker vid köksfläkten med katten strykandes runt benen och kattmaten är utspilld över golvet. Spargrisen på bordet är med hjälp av kniv tömd på mynt till förmån för mjölk eller cigaretter. Strumpbyxorna och festskorna ligger kvarglömda på golvet. Kanske är Mimmi ett varannan-veckabarn där Mimmis mamma varvar fest med familjeliv? Jag får känslan av ett nästintill tomt kök där mattillgången löses lite allt efter hand.
Det knyter sig i min mage när Tilly åker hem till Peppe vars pappa inte städar. Badrummet är täckt med intorkad smuts och det finns inget toalettpapper. Tilly blir tvungen att torka sig med en strumpa från tvättkorgen, men det gör tydligen inte så mycket eftersom den ändå ska tvättas. Jag mår dåligt bara jag tänker på det, men Tilly och Peppe reagerar inte så mycket. De accepterar de vuxna och deras tillvaro så som barn gör. Så Tilly och Peppe badar i det brunsmutsiga badkaret och leker pirat och piraja.
Tilly som trodde att… är en stundtals smärtsam bok men den är ändå lättsam nog för att barn ska ta till sig den. Den återspeglar verkligheten och att den kan se väldigt olika ut för olika personer. Vi har alla olika förutsättningar, olika vardagar, olika familjekonstellationer och olika ekonomi. Den handlar om att ha och inte ha. Om klass, sociala relationer, ensamhet och samhällsproblem. Ibland är barnen i centrum och ibland får de anpassa sig helt.
Jag tycker att det är viktigt att barn (och vuxna!) får ta del av människors olika verkligheter, särskilt eftersom människor tenderar att umgås med folk som är lika dem själva. Genom litteratur kan vi fördjupa oss i hur andra människor har det och öva upp vår förståelse för andra människor. Tilly som trodde att… visar utan pekpinnar på människors olika förutsättningar i livet. Tilly funderar och resonerar tillsammans med Tage. De konstaterar att det kan vara olika och att det inte är några konstigheter.
Tilly som trodde att… är nominerad till Augustpriset och även om jag inte läst de andra nominerade böckerna så håller jag tummarna!
Tilly som trodde att…
Författare: Eva Staaf
Illustratör: Emma Adbåge
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN: 9789129687729
Antal sidor: 24
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Här har vi del två i serien om Ivar och hans dinosaurievärld. Även denna gång smyger Ivar upp från sängen när pappa somnat under nattningen och dyker in i dinosaurielandet i dinolådan. Denna gång landar han rakt in i en flyende flock med edmontosaurusar. De flyr från en skräckinjagande tyrannosaurus.
Ivar flyr ner och gömmer sig bland vegetationen, men tyrannosaurusen sniffar. ”Det luktar kött. Det luktar barn!” grymtar hon. Ivar känner hur något kallt och fuktigt puffar på honom. Hur ska detta sluta?
Barnen tyckte att det var lite läskigt i början och själv reagerar jag på bilden där Ivar föreställer sig hur tyrannosaurusen stoppar in ett människobarn i munnen spetsad på en gaffel (se bild nedan).
Men det visar sig att det inte är så farligt och sista halvan av boken är desto mer lättsam. Tyrannosaurusen Tyra är nämligen leksugen! (Jag har funderat på hur författaren skulle lösa detta med att låta Ivar träffa en livsfarlig köttätare utan att bli uppäten och det visade sig att det finns en mycket logisk lösning (hon är inte hungrig just nu helt enkelt)).
Jag tycker att det är jättekul med en skönlitterär äventyrsbok om dinos i den stora samlingen av faktaböcker. Mer sådant! Illustratören Emma Göthner bidrar med härliga akvarellfärger och en humoristisk känsla som passar utmärkt ihop med texten. Dessutom gillar jag att tyrannosaurusen är en hona, vissa djur/varelser tenderar att ”alltid” vara hanar, så det är skönt med en kvinnlig variant.
Vi vill läsa mer och undrar vilken dino Ivar träffar nästa gång?
Ivar träffar en Tyrannosaurus
Författare: Lisa Bjärbo
Illustratör: Emma Göthner
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN: 9789129694239
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
På senaste Bok- och Biblioteksmässan lyssnade jag på ett samtal om de bilder som killar måste leva upp till idag. Martin Svensson som skrivit Julius-böckerna pratade med Malin Stehn som skrivit ett trettiotal böcker, bland annat Svarta Tornet. Samtalsledare var Jenny Jägerfeld som är författare och psykolog.
Martin berättar att huvudkaraktären Julius i hans böcker är observatör. Han är blyg och försiktig men kan vara modig när han är trygg. Böckerna handlar om Julius och hans drömmar (som t ex är att bli ihop med Linn). Martin trodde länge att han skrev om sin son, men sonen säger att Martin i själva verket skriver om sig själv. Han började skriva böckerna för att han inte hittade några passande böcker till sonen Colin som vill kunna identifiera sig med någon i böckerna.
Malins bokkaraktär 14-åriga Robin har svårt för att kommunicera med föräldrarna. Han har hamnat snett. Malin har också tänkt på sin son när hon skapat Robin. Robin är introvert och detta har varit ett intressant ämne för Malin. Hon har försökt sätta sig in i hur de introverta tänker för att få Robins perspektiv på saker och ting.
Hur resonerar författarna angående vilka böcker pojkar vill läsa?
Martin har funderat en del på om färgerna på senaste bokomslaget riskerar att skrämma bort pojkar? (där finns bland annat ett rosa hjärta). Men han konstaterar även att det är en konservativ bild, killar idag gillar inte ”bara action och våld” utan vill även läsa om kärlek. Det kan vara kul med både Jack Sparrow och ”nån kille som är kär”. Det har skett en förändring den senaste tiden.
Malin konstaterar att killar vill läsa om killar medan tjejer kan läsa om både och. Hon menar att killar verkar ha svårt att identifiera sig med tjejer. Samtalsledaren Jenny säger att efter 5-6-årsåldern verkar killar sluta att läsa om tjejer. Malin har medvetet valt en kille som huvudkaraktär för att killar ska läsa boken. Hon försöker sedan smyga in tjejer.
– Julius brottas med allmänmänskliga saker. Det handlar om viljan att vara bra på något. Men hur funkar det att visa på svaghet? Kan killar identifiera sig då och vill killar läsa om det?
Martin berättar att Julius var väldigt osäker först. En vanlig kille. Redaktören undrade om han blev för mesig, läsarna vill inte bli påminda om sådant hos sig själva. Därmed blev Julius tuff utåt för att dölja osäkerheten. Martin menar att i tonåren letar vi efter sig själva. Vi söker efter texter att känna igen oss i och någon som påminner om en själv.
– Det verkar vara svårare att skildra en osäker flicka än Pippi-karaktärer?
Malin konstaterar att det finns många tuffa, självständiga tjejer i litteraturen. Särskilt i åldersindelningarna 6-9 och 5-8 år. Det är för att vi vill att det ska vara så. Men många flickor känner inte igen sig. Jenny tillägger att Pija Lindenbaums Gittan finns som motvikt och att det är bra.
Malin säger att det är så mycket yta idag. Folk visar en bild utåt och en annan inåt.
Martin avslutar med att det viktigaste ändå är att alla läser det dem gillar, man måste inte läsa allt. Men om det är rosa hjärtan på omslaget som står i vägen, då är det inte kul…