Film: Liten Skär och alla små brokiga

Idag har jag och Ava (snart 4 år) varit på bio och sett Liten Skär och alla små brokiga. Det var väldigt mysigt och den som sett Vem-filmerna känner igen stilen. Den här gången är det Stellan Skarsgård som är berättarröst (funkar bra!) och figurerna är förstås Liten Skär, Lilla Hjärtat, Ruta, Bosse och Masken – det vill säga det urval av de brokiga som figurerar i bebisbrokiga-serien.

Filmen innehåller en rad härliga, busiga scener med figurerna som får utlopp för alla möjliga känslor och är både dumma och snälla mot varandra. Jag känner igen ett par scener från böckerna, framför allt målandet i Gul!, men det är en väldigt fri filmatisering. En höjdpunkt är när publiken beordras ställa sig upp och göra gympa – och faktiskt gör det också. Ett charmigt återkommande inslag är när föremål ritas upp i bild medan vi ser på, som de brokiga sedan kan reagera på och använda.

Det här är en utmärkt första film att se på bio, både för att den är snäll och för att den bara är 35 minuter lång – extra bra förstås om man läst böckerna och känner igen sig. Den funkar bra för lite större barn också, även om Ava tyckte det var lite konstigt att vi skulle gå så snart, innan vi ens hunnit äta upp våra popcorn. Medföljande vuxen får också en trevlig filmstund!

Det är svårt att skriva om den här filmen utan att nämna anklagelserna om rasism som blossat upp i media på sistone. Efter att ha sett filmen har jag egentligen inte mycket mer att säga än innan. Visst kan man, om man verkligen vill, få det till att varje gång Lilla Hjärtat busar är det ett exempel på svart ondska som angriper vit oskuld, men då tycker jag att man anstränger sig lite väl hårt. Jag håller visserligen med om att det är olyckligt att Lilla Hjärtat liknar gamla rasistiska nidbilder, men detta påverkar garanterat inte barnens upplevelse av filmen och inte min heller.

Filmen får betyg 4 av 5 i SvD såväl som UNT.

Brokiga i blåsväder – mångfald eller rasism?

Snart kommer filmen Liten Skär och alla små Brokiga, baserad på Stina Wirséns populära böcker om Liten Skär, Lilla Hjärtat och de andra brokiga karaktärerna.

Som ni kanske sett har filmaffischen upprört många, som bland annat i en diskussion på Facebook och i en artikel på SVT Debatt hävdar att porträtteringen av den mörkhyade Lilla Hjärtat är rasistisk, med tydliga kopplingar till de klassiska nidbilderna golliwogg och blackface. Detta är naturligtvis extra olyckligt, eftersom en strävan med brokiga-serien är att visa upp mångfald.

Resultatet: filmaffischen har bytts ut. Men böckerna, filmen och Lilla Hjärtat förblir vad de varit.

Det här är en knepig fråga. Mörkhyade personer är starkt underrepresenterade inom barnlitteraturen och därför tycker jag det är bra att Lilla Hjärtat är svart. Men hur ”får” man framställa svarta personer? Bilden är stereotypisk, det är sant. Lilla Hjärtat är inte bara kolsvart, utan har även tjocka läppar och spretiga flätor. Är det ok, eller inte? På ett sätt vill jag säga: men det finns ju folk som ser ut så! Och tenderar inte stiliserade figurer att vara just stereotypiska? Samtidigt har jag full förståelse för de negativa känslor som kan väckas av kopplingen till de gamla nidbilderna. Som ljushyad är jag kanske inte heller bäst lämpad att uttala mig om vad som är eller inte är kränkande för mörkhyade. På den nya filmaffischen är läpparna tunnare och hade Lilla Hjärtat sett ut så från början hade kanske inte debatten behövt uppstå. Men det är ju lite sent att ändra på nu, då karaktären är etablerad.

I bloggosfären: Eva Emmelin på Lilla bokhyllan stod gapande inför kritiken. Lisa Jannerling i Barnens bokklubbs blogg påpekar att karaktären funnits länge, utan att kritiseras tidigare. Ingerun Syrén Sjösvärd på Boktjuven får brain overload och svårt att komma till en slutsats (ungefär som jag…).

Brokiga-böcker på Barnboksprat: Gul!, Sov!, Aj!, Bang!, Hej! och Alla små tokiga brokiga.

Fågel är en hon!

Jag och Ava har just varit och sett den nya Vem-filmen, Vem är var?. I den finns bland annat två berättelser som inte finns som böcker ännu: en om när nallen måste operera bort blindtarmen och en om när alla kompisarna har svårt att hitta varandra när de vill leka.

I de nya berättelserna får vi veta en hel del nytt som att Fågel är tjej (se min tidigare kartläggning av könen i böckerna!), att kanin har två mammor och att nallegrisens pappa är argsint. Vem-världen växer!

Tordyvel på film

Läser i DN att Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe ska bli film.

– Jag minns radioföljetongen när den kom, och att vi senare hade boken som högläsning i skolan, och jag har inte kunnat släppa den sedan dess, säger Henrik Jansson-Schweizer, utvecklingschef och producent på Nice Entertainment.

Boken har gjort stort intryck på mig också. Det ska bli spännande att se om filmversionen lyckas göra den rättvisa. Sofia på Flaskposten är bekymrad, hur tänker du?