Wirséns könlösa (?) värld


Jo, så är det! Katten är kille.
För det säger texten.

Med anledning av uppkommen fråga har jag kartlagt de medverkande karaktärerna i de 12 hittills utgivna böckerna i Stina Wirséns härliga Vem-serie.

Två av de återkommande karaktärerna har hittills aldrig könsbestämts: fågel och rosa nallen (även kallad nallegrisen). Resten kallas åtminstone någon gång för han eller hon. Synd, med tanke på att de lika gärna kunnat vara helt könsneutrala. Formuleringstekniskt finns det förstås en fördel att få använda vanliga pronomen, men ”så säger fågel” och liknande könsneutrala uttryckssätt har ju blivit kännetecknande för serien.

Den detaljerade kartläggningen ska gå att se här. Jag har listat alla böcker och karaktärer och satt x för karaktärers medverkan utan könsbestämmelse, eller skrivit det könsbestämmande ordet.

Sammanfattningsvis kan man utläsa:

Grundgänget:
Rosa nallen: ?
Kanin: kille
Fågel: ?
Beiga nallen: tjej
Gula katten: kille

Bifigurer:
Blå katten: ?
Beiga nallens kusin: tjej

Vuxna:
Beige rosanäst nalle: mamma
Beige blånäst nalle: pappa
Blå/beige beigenäst nalle: mormor
Dum fågel i affären: ?
Vit rosanäst kanin: mamma
Vit/gul rödnäbbad fågel: mamma
Blå/gul gulnäbbad fågel: pappa

Med andra ord var jag inte helt fel ute när jag skrev att min favorit är fågel för att hen (underförstått: till skillnad från många av de andra) inte tillskrivits ett kön.

Vad tycker ni? Känner ni att ni ”håller med” om de tilldelande könen? Skulle det ha varit bättre eller sämre om karaktärerna fått vara helt könsneutrala? Är det viktigt att veta könet, eller spelar det ingen roll? Har ni kanske tänkt och sagt något annat och påverkas det i så fall av att ni fått veta ”sanningen”?

Kanske gillar du också:

Författare: Helena Ferry

Jag heter Helena Ferry och gillar att läsa, skriva och dricka te. Barnböcker läser jag med mina barn Ava och Sander (födda 2008 och 2012), ungdomsböcker läser jag helt och hållet för min egen skull. Jag tycker att vuxna borde läsa mer ungdomsböcker! Det händer att jag lobbar för det lite diskret genom att ge bort ungdomsböcker i present. Till vardags arbetar jag som systemutvecklare på ett konsultbolag. Jag tycker det är roligt med webbutveckling och det praktiska arbetet med bloggen bakom kulisserna faller därför på min lott. Mer om mig finns att läsa på min vardagslivsblogg Helenas dagar.

15 reaktioner till “Wirséns könlösa (?) värld”

  1. Jösses! Det här med att kommentera bloggar ger uppenbarligen resultat. ;) Vilken bra, och utförlig, genomgång! Det var uppenbarligen ett tag sedan jag läste de första böckerna…

    Personligen gillar jag könslöshet bättre, men det är ju inte hela världen, för även om de omnämns som han eller hon så är de ju könsneutrala vad gäller utseende, attribut, känslor och handlingar, och det är viktigare tycker jag.

    Och så håller jag tummarna att fågel och rosa nallen får leva i hen-landet ett bra tag till. =)

  2. Fin genomgång, Helena! Jag håller med Sandra att det inte gör så mycket när de i övrigt inte är stereotypa på något sätt. Vi lånade ett par andra böcker på biblioteket om ett katt som heter Mjau, där Mjau bygger en brandbil i ena boken och ett tåg i den andra. På ETT ställe finns ett pronomen på katten och det var förstås en han … Det kändes väldigt onödigt!

  3. Åh nej, är Mjau kille? Vi har ”Mjau och de små stolarna” (den med tåget) och ”Mjau i köket”. Jag tror inte att könet framgår i någon av dem (?) och så hade det gärna fått vara!

    Jag håller med er om att det är jättebra att könet på Wirsénfigurerna inte signaleras med annat än något enstaka pronomen. Dem kan man ju dessutom lätt byta ut eller hoppa över när man läser om man vill.

  4. Det är intressant med unikaraktärer tycker jag. Det kan vara mycket tacksamt. Ibland blir det ju tyvärr så att folk läser in ett traditionell kön, men ofta bli unikaraktärerna lika breda som individer ofta är i sitt beteende.
    kan inte låta bli att tipsa om att vi har 2 unikaraktärer på OLIKA, Tessla (ny) och Micklan (av Lena Arro och Pia Johansson).

  5. Oj, vad kul! Jag utgick från att de var tjejer, för jag tyckte namnen lät så. Men jag har inte läst böckerna så noga, bara bläddrat lite som hastigast i en Micklan-bok någon gång. Låter som att jag borde kolla närmare!

    Unikaraktärer är verkligen ett jättebra koncept!

  6. Jag har reflekterat en del över det här och tycker det är så skönt att trots att Wirsén gett dem personliga pronomen så är det som redan påpekats inte stereotypa. Det är, som Lena Arro påpekar i en kommentar till det här (http://lillabokhyllan.wordpress.com/2010/08/29/ebbot-och-magda/) inlägget svårt ibland att hela tiden skippa ”han” och ”hon” i en text. Jag försöker ofta göra den när jag läser, men det är lätt att åka dit någonstans.

    En sak som jag funderar på är också vad det gör med våra barn om vi slutar NÄMNA kön. Blir det något fult då, att vara pojke eller flicka? Det är något jag börjat fundera på på sistone, om jag är ute efter att skippa den delen av sonens identitet eller bara ge honom en möjlighet att själv definiera den..

  7. Jag tycker visserligen att det är intressant med unikaraktärer och att det är bra att de finns, men jag är faktiskt inte heller ute efter att utbrett censurera könsbestämmelser. Poängen är ju att inte tillskriva ett visst kön stereotypa egenskaper, åtminstone att inte göra det genomgående och på rutin.

    I lite mer avancerade texter blir det förstås väldigt krystat att försöka undvika personliga pronomen, så det tycker jag inte man ska sträva efter annat än möjligtvis som intressant experiment. Men i till exempel böckerna om Bäbis funkar det klockrent!

  8. Precis!

    Ja, den har jag också läst idag. Jag kan bli väldigt irriterad på att det ska vara så viktigt med kön på små barn och att folk alltid tar könet för givet utifrån kläderna och frisyren. Min korthåriga dotter Ava, snart 2 år gammal, blir kallad ”han” eller ”pojken” av främlingar nästan jämt. På sätt och vis kan jag förstå mamman i artikeln, men jag tycker inte det går lika bra att kalla Ava ”han”. Det vore som att kalla henne Lotta eller nåt, det heter hon ju inte… Jag vill hellre kunna använda ”hon” och ”han” utan att det ska ligga så stor betydelse i det. Och pratar jag om ett okänt barn säger jag ”bäbisen”, ”barnet” eller något annat neutralt tills jag vet!

  9. Jag kan sympatisera med det hon gör, men jag tycker det är så sorgligt att det ska ”behövas”. Någonstans tror jag att risken är stor att könet får en enorm betydelse just för att man håller det hemligt. Folk blir lite provocerade och smått besatta tänker jag. Vore intressant att läsa en ”utvärdering” om 15 år eller så, när Vide själv kan uttala sig om vad mammans projekt betytt för honom/henne.

  10. Intressant diskussion! Jag har inte läst alla Wirsens ”Vem…”-böcker, men ”Vem är arg?” har vi läst mycket på senaste tiden med tvååringen här hemma. Den trassliga nallen är den som först fräser till, som först slåss och som först sparkar sönder klosstornet. Jag älskar att Wirsén har gjort den till en hon, för jag tror att 95% av alla läsare (både barn och vuxna) annars hade kallat den för han! Katten med rosa hjärta på magen, som utsätts för nallens ”Du får inte vara med!” och blir förtvivlad hade kanske fått tjejrollen?

    Jag kan tycka att könsneutrala karaktärer är toppen – om det inte vore så att de i de flesta fall då tolkas som manliga. Jag skrev lite om detta för ett tag sedan:
    http://tassande.blogspot.com/search/label/k%C3%B6nsrollsf%C3%A4llorna%20i%20barnb%C3%B6cker

  11. L, vilka toppenintressanta inlägg du skrivit! Kul att hitta din blogg, tack för länken! Ska kolla mer när jag inte sitter på jobbet… :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *