Tordyveln flyger i skymningen är en av Maria Gripes mest lästa och älskade böcker. Nu har den kommit på lättläst svenska i bearbetning av Niklas Darke.
I byn Ringaryd i Småland kommer ett tåg strax att åka genom skogen. Jonas, hans syster Annika och deras vän David ska spela in hur det låter när tåget rusar på rälsen men den här kvällen är tåget försenat eftersom en skalbagge, en tordyvel, flyger in i ögat på en truckförare.
Förseningen gör att de hamnar på Selanderska gården där något märkligt håller på att ske just den här kvällen. Så småningom får Annika, Jonas och David sommarjobb på gården. Där hittar de gamla kärleksbrev som berättar om blommor, resor och en egyptisk gravstaty. Nu får de vara med om mystiska händelser som verkar höra ihop med dåtid och nutid – och där tordyvlar ser ut att hjälpa dem att ta reda på sanningen.
Tordyveln flyger i skymningen läste jag på mellanstadiet och som många andra har jag många fina minnen från boken. Det kändes därför fantastiskt att läsa om denna bok igen och i nytappning. Att boken har lite större text och är lättläst gjorde inte saken sämre utan snarare tvärtom. Nu fick jag chansen att läsa den tillsammans med min son som också tyckte den var spännande.
En klassiker som håller än.
Titel: Tordyveln flyger i skymningen (lättläst)
Text: Maria Gripe
Bild: Harald Gripe
Bearbetning: Niklas Darke
Förlag: Bokförlaget Hedvig
ISBN:9789178934898
Kan köpas på Adlibris, Bokus med flera.
Tack till förlaget för recensionsexemplar.
Något så retro som en pensionatsvistelse är i fokus i denna berättelse. Frans är tillsammans med sina föräldrar på väg till en sommarvistelse på ett gammalt pensionat. Frans har inte stort förtroende för de vuxna runt honom och på ett knökfullt tåg utan möjlighet att hitta sittplatser möter han Tanten. Frans föräldrar häpnar och tycker att Tanten är lite för mycket, men tar emot de sittplatser hon erbjuder. Men Frans, som sitter och talar med Tanten i en annan kupé eftersom hon markerat flera platser med sina stora hattar, blir intresserad.
… Frans begrep att han inte tänkt tillräckligt djupt på saker och ting. Han kände sig ytlig men samtidigt – till sin stora förvåning – absolut redo att för en gångs skull lära av en annan människa. …
Trots att berättelsen på ytan främst beskriver en serie upptåg som drabbar pensionatsgästerna och som Frans och Tanten spelar någon roll i, har handlingen egentligen mindre betydelse än dialogerna. Även om det händer saker i en strid ström hamnar det i skuggan av de olika karaktärernas sätt att bete sig och reagera i situationen.
Fröken Andersson, också kallad Tanten, är annorlunda och skulle betraktas som det även idag och inte bara enligt 70-talets tant- och kvinnonorm. Jag tycker att hon är som den där friska fläkten jag kan längta efter i många av livets sammanhang. Hon vågar och gör fast hon vet att det kan bli obekvämt, hon ser och förstår vad som ligger bakom karaktärernas olika beteenden och hur hon kan göra för att rucka på givna och tagna roller. Det kanske inte alltid ser så ut, men hon vill alla väl. Dessutom har hon en framtoning som kan uppfattas som självsäker, men faktum är snarare att hon drivs av viljan att göra världen, människorna och livet bättre för alla, inklusive sig själv. Det betyder inte att hon tycker livet är lätt eller enbart glatt, hon tycker däremot att det är viktigt att en person får vara sig själv, likväl som den bör lära sig att se saker ur olika perspektiv och filosofera över väsentligheter i livet. Pensionatsgästerna förfasar sig dock emellanåt, fastän författaren sammantaget har givit Tanten den önskvärda kombinationen av karaktärsdrag det innebär att vara en både påhittig, smart, stark, krävande och ödmjuk kvinna.
Berättelsen slutar med en seger för alla skulle man kunna säga. Och som avslutning är Tanten och Frans ute och ror och filosoferar på sjön:
… – Fast en del är lite vissna förstås. . ., sa Frans. Tanten rodde några tag igen med fundersamt utseende. Årtullarna gnisslade. Näärå . . . dom är lite specifika bara . . . lite för sig . . . och det måste man förstå. – Hmmm, sa Frans tvivlande. Fast Gulle är i alla fall botten. Tanten funderade allvarligt, det syntes. – Han är lite felprogrammerad . . . Men det ska vi nog rätta till! sade hon optimistiskt. …
Delvis retro är även språket. Det framkommer att Tanten är från Sumpan (Det vill säga Sundbyberg utanför Stockholm) och när hon talar är det oftast skrivet som den slangen hon använder låter. Däremellan är det fina formuleringar med gestaltande beskrivningar som ger mig bilder med nyanser. Språket förmedlar också det outtalade genom att det som inte sägs i dialogerna ändå träder fram och det innehåller också en hel del genuint reflekterande och filosoferande passager.
Maria Gripe levde 1923-2007. Hon skrev 38 böcker som ofta handlade om sökande efter identitet och omgivningens rollförväntningar Bland annat böckerna om Hugo och Josefin och om Elvis. Maria Gripe menade att hon inte skrev barnböcker utan om barn för alla åldrar. Hon fick många fina priser för sitt författarskap. Böckerna översattes till cirka 30 olika språk och var för det mesta illustrerade av Harald Gripe som var Maria Gripes man.
Tanten som är skriven 1970 lästes in av Margaretha Krook (1925-2001) och detta spelades in för Sveriges Radio. I min familj skrattade våra föräldrar lika mycket som min syster och jag. Hennes tolkning av karaktären Tanten var suverän och gjorde berättelsen i det närmaste hysteriskt rolig.
Tanten
Författare: Maria Gripe
Illustrationer: Anders Sten
Förlag: Bonniers juniorförl (1980)
(ISBN: 9148502359)
Du kan till exempel låna den på bibliotek, eller som jag köpa den på ett antikvariat som Bokbörsen
Så fort Ulrika får sitt lördagsgodis händer något konstigt: det försvinner! Ulrikas mamma förstår ingenting, men med hjälp av husets vätte vet Ulrika vad som händer. Trollet Kleva har varit framme…
Med originaltiteln Godispåsen gavs den här boken ut 1985, men redan 1979 gick den som julkalender på tv. Det var långt innan jag föddes, så därför kan jag inte dra några paralleller.
Här har vi i alla fall en klassisk, mysig saga med vättar, troll, människor och en kamp mellan gott och ont. Många barn kan förstå att det verkligen blir problem när en godispåse försvinner, och därför lockas de att läsa vidare.
Illustrationerna är färg- och detaljrika, de är genomarbetade och får ta stor plats och att de har många år på nacken gör dem mysiga och stämningsfulla. Språket kan vara något åldrat, men berättelsen känns relevant. Trolltider är mysig, rolig, spännande och inspirerar till att försöka ta reda på själv vad som hänt med godiset. Sedan kan vi kika efter om även vi kan se vättar och troll som smyger kring huset…
Trolltider
Författare: Maria Gripe
Illustratör: Harald Gripe
Förlag: Modernista 2017
ISBN: 9789177015642
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
– Jag minns radioföljetongen när den kom, och att vi senare hade boken som högläsning i skolan, och jag har inte kunnat släppa den sedan dess, säger Henrik Jansson-Schweizer, utvecklingschef och producent på Nice Entertainment.
Boken har gjort stort intryck på mig också. Det ska bli spännande att se om filmversionen lyckas göra den rättvisa. Sofia på Flaskposten är bekymrad, hur tänker du?
Nu har jag äntligen läst den, boken som jag fastnade för när jag bläddrade Bonnier Carlsens vårkatalog, En hemlig vän av debuterande Katarina Genar. Förlaget beskriver den som ”en spännande och suggestiv barnroman i bästa Maria Gripe-stil, att läsa själv eller högt tillsammans” och det var detta i kombination med att det är en debutroman som gjorde mig nyfiken. Maria Gripes böcker är ju fantastiskt bra och jag är alltid nyfiken på debutanter eftersom jag själv drömmer om att ge ut böcker.
En hemlig vän handlar om Henrietta, vars liv har slagits fullkomligt i spillror. Pappa har flyttat ihop med en annan kvinna och mamma bestämde sig raskt för att sälja huset på landet och flytta in till en lägenhet i stan, utan att bry sig om Henriettas åsikt. Henrietta har inga vänner i nya klassen och inte blir det bättre av att mamma jobbar jämt. När Henrietta tappar sina nycklar blir det ännu värre. Det är kallt ute och Henrietta har trots tjat inte fått någon mobiltelefon. Som tur är kommer herr Wallgren, som också bor i huset, så att Henrietta kan låna hans telefon och ringa mamma. Herr Wallgren är väldigt gammaldags, men snäll. Och mystisk. Plötsligt kan han försjunka djupt i tankar, stirra ut genom fönstret och säga att ”när saknaden blir för stor, skänker stjärnorna tröst”.
Herr Wallgren är inte den enda som är mystisk. Henrietta får syn på en liten flicka som gungar ute på gården, men hon försvinner alltid spårlöst innan Henrietta lyckas prata med henne. Dessutom får hon en lapp från ”en hemlig vän”, trots att hon inte har några vänner i stan.
En hemlig vän är en mysmystisk bok och det är inte svårt att förstå varför förlaget nappade på den. Jag gillar den, samtidigt som jag måste säga att jämförelsen med Maria Gripe känns en smula överdriven. Boken är mycket enklare än Agnes Cecilia eller Skuggserien, både för att den är lättläst och för att berättelsens frågetecken rätar ut sig utan alltför knepiga komplikationer. Men den blir förstås inte sämre för det, den är bara lite mindre avancerad än jag förväntade mig.