Dropp dropp

Det sägs att Aron Landahl kom in på förlaget för att presentera sin bokidé och med sig under armen hade han en bild (av badrummet, se nedan) som var målad på en stor träskiva, som en tavla. Det resulterade i en bok i serien Mys och Rys – Lagom läskiga bilderböcker för ganska små barn. Förutom författare till denna bok är Aron Lundahl verksam som illustratör, musiker och sjuksköterska.

I ett dunkelt sovrum där någon just klivit ur sängen.

Det är morgon. Dropp dropp. Vad är det för ljud? Kan det komma från kranen i badrummet.

Så börjar berättelsen. Och visst väcker det nyfikenheten hos läsaren. Texten är enkel med några meningar per sida. Illustrationerna har karaktären av tavlor med mustiga rumsinteriörer där det råder en stämning av mild mystik. Bilderna är tecknade och fylligt färglagda. De präglas av en viss grovhet och asymmetri, som bidrar till det spöklika och kan föra tankarna till Jan Lööfs illustrationer.

Nej det gjorde det inte. Dropp, dropp. Kan det komma från köket?

Berättelsen fortsätter in i nästa rum och i nästa, för att ta reda på vad det är som låter ”dropp, dropp”. Det var inte i badrummet. I köket stiger spänningen:
Dropp, dropp.
Det är en röd fläck på golvet.
Röd som blod!

Berättaren är okänd men det ligger nära till hands att tänka att det är vem som helst, eller någon, särskilt eftersom Aron Landahl har beskrivit att han hämtat inspiration från Boken om någon, där läsaren får följa berättelsen via en röd garntråd genom huset.

Läsaren lotsas vidare genom rummen vartefter den ena röda droppen efter den andra dyker upp. Det är spännande och lite kusligt, utan att skrämmas. Till sist droppar det ordentligt och det är en pöl på golvet nedanför trappan.

Vad finns det där egentligen?

Stämningen tätnar ännu mer på väg upp till det som finns ovanför trappan. Där är det alldeles  mörkt och okänt. Till sist löser författaren spökstämningen på ett sätt som gör att läsaren kan pusta ut och skratta till lite av förvåning. Men fortfarande undra en smula över det som fanns där …

 


Dropp dropp
Författare: Aron Landahl
Illustrationer: Aron Landahl
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 9789129717396
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Vägen till Mormorsvägen

Så klart jag tyckte att en bok med den här titeln var en bok jag ville köpa till mina barnbarn! Även om jag är farmor också. Omslaget är i en fin röd färg och när jag bläddrar för att se om jag gillar illustrationerna blir jag intresserad. Jag tror att den här boken kommer att uppfylla min önskan om att även ögonen ska få sin njutning.

Det här är en saga med överraskande vändningar. Den är full av symbolik och mystik samt en smula spänning med faror som lurar. Och därtill har den en hel del socialrealistiskt innehåll. Boken har både fina och roliga bilder och några intressanta karaktärer.

Flickan, som huvudpersonen heter ända till sista sidan, har en obestämd ålder. Flickan är på väg till mormor som hon ska besöka och ge godis till, för att mormor är förkyld. Men hon har glömt bort vägen. Hon frågar en ”gubbe med hund” och han berättar hur hon ska gå. Flickan följer den långa beskrivningen med många gatunamn och instruktioner att hålla i minnet. Hon går genom områden med gatunamn som antyder vilken typ av område det är. Det är underhållande tydligt att det råder olika stämning i olika områden. Och under vägen berättas till och med om hur just dessa människor, som bor i husen utmed de olika gatorna, är. Farbrorn dyker upp fler gånger under vägen och jag får känslan av att det är något med det som inte stämmer. Flickan blir irriterad ibland när han dyker upp.

Texten är lekfull och mångtydig, men ibland utpekande övertydlig och jag tycker att en hel del stereotyper presenteras, liksom drag av ironi och satir. Jag uppfattar texten som att den generaliserar människor och samtidigt har den en smula intern ton. Det gör mig osäker på vem författaren talar till.

Exempelvis beskriver berättaren detta, när flickan passerar på Krusidullvägen
… och människor som spelar krocket i vita kläder och stora hattar och dricker skär saft på altanerna. Efter den beskrivningen tänker flickan bland annat: Men barnen måste nog vara inne för att de inte ska smutsa ner sig eller få gröna fläckar på kläderna.

På Seniorvägen passerar flickan gamla människor. Där ges denna beskrivning: Det är en gammal man som sitter i en fåtölj och lyssnar på Bob Dylan.
Här bor visst såna som är gamla och sjuka eller har ont någonstans eller ser lite dåligt eller hör lite dåligt. Stackars dom, tänker flickan när hon ser sig omkring på Seniorvägen. Visst har många gamla människor krämpor och vissa är helt enkelt skröpliga, men jag tycker den förmedlade bilden av seniorer är lite ensidig.

I slutet lämnar flickan godiset som hon har med sig, till mormor. När berättaren räknar upp godissorterna nämns smörkola och som om det vore den självklaraste sak i världen sägs i en parentes … (fast det får mormor inte äta) …

Ibland gör flickans tankar under hennes vandring mig brydd. Hur kan hon veta, Hur gammal är hon? Eller talar författaren till mig som vuxen via både berättaren och flickan, Hur uppfattar barnen, som jag läser för, det som sägs?

Boken slutar ”lyckligt”, flickan kommer fram till mormor till slut. Hon har inte gått den närmaste vägen. Om berättelsen är ett sätt att beskriva att mormodern och gubben i all välmening vill ge flickan möjlighet att se och erfara och därmed få förståelse för att människor är olika och lever under skilda förhållanden, är det väl en bra ambition som författarna har. Men jag är lite fundersam till sättet det görs på.

Om jag bortser från de övertydligheter jag ogillar, för att jag uppfattar i dem att författaren talar över huvudet på oss och delvis skriver lyssnaren och läsaren på näsan, är det en underfundig, mångbottnad och lite udda berättelse. Det går att tolka bokens handling och budskap som att det är bra och med flickans bästa för ögonen som hon får gå den långa omvägen. Allt hon får se och förstå eller lära sig, som hon inte skulle varit med om ifall hon gått den närmaste vägen. Ungefär som talesättet ”Målet är ingenting, vägen är allt”. Men det är också möjligt att tänka att flickan luras att gå en lång och krånglig omväg som delvis är obehaglig att gå och delvis har någon form av sedelärande inslag.

De barn jag läste för reagerade lite frågande. Fem år och läsvan kanske ändå var för ungt. Det blir intressant att se om de eller jag får ett annat förhållande till boken med tiden.

En annan tanke slår mig. Var författarna bara på bra humör och spånade fram denna historia, för glädjen att skapa och berätta, utan så mycket eftertanke? För det finns mycket av uppsluppenhet över denna bok.

 

Vägen till Mormorsvägen
Författare: Thomas Tidholm
Illustrationer: Anna-Clara Tidholm
Förlag: Alfabeta
ISBN: 9789150120318
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Astrid och flickan i skogen

Jag och min sexåriga dotter sträckläser boken om Astrid helt enkelt för att vi inte kan vänta till nästa dag med att veta fortsättningen. När jag lägger ifrån mig boken en kort stund för att förbereda middag hör jag hur hon fortsätter läsningen på egen hand. När jag frågar henne om hon tycker om boken om Astrid och flickan i skogen svarar hon:

”Jag tycker om alla detaljer och att man får en förklaring till allting. Till exempel att man får veta att lillebror inte bara är borta utan även varför han är borta.”

Vi får följa med i Astrids upplevelse av sorg, spänning och mystik. Hur hon handskas med döden men även hur hon längtar efter att få vara glad igen. Karaktärerna i boken är enkla men utgör en trygg inramning till de mystiska inslagen i berättelsen. Här bjuds läsaren på allt ifrån bullbak med mormors flickvän till en deprimerad mamma som sörjer. Jag tycker om boken för att den är enkel men samtidigt komplex och hur slutet av boken öppnar upp för diskussion med barnet om vad som händer efter döden. Även om det sistnämnda skapade frustration för just mitt barn som ju så gärna vill ha exakta svar på allting :)

Illustrationerna är svartvita i boken men tillräckliga för att ge oss ansikten till karaktärerna vi läser om. Allra vackrast är omslaget i mjuka gröna nyanser som fångar känslan av ingemanslandet mellan verklighet och illusion.


Astrid och flickan i skogen
Författare: Jenny Jansson
Bild: Joen Söderholm
Förlag: Idus förlag
ISBN: 9789175777054
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Röda spår

roda sparSommarlovsledig pojke i ett ensamt hyrt hus i skogen. Enda sällskapet är hans lite godtrogne och obekymrade far. Allt utspelar sig mitt i sommarens finaste tid. Litet samhälle, mystisk bybo, ingen täckning och en hemlighet som lurar någonstans. Vad hände med en av husets forna ägares dotter? Samuel, som pojken heter, är inte trygg, det finns något som syns och känns. Vad? Eller vem?

Jag känner igen språkets lätthet och det härligt mysrysliga redan från boken Den magiska kappan. Den berörde mig dock större än Röda spår, som ändå har sina kvaliteter. Men jag känner på något sätt att jag vill veta mer om själva den mystiska personens (spökets) personlighet, den som gör de röda spåren och även veta hur alla de övernaturliga händelserna påverkar Samuel efter sommarlovet. Det finns en djup tragik bakom historien. En bok del två är det jag vill ha kanske? För vad händer när Samuel åter möter sina två vänner som han upplevde svek lite då de fick tillbringa sommaren ihop, utan honom?

Samuel har definitivt varit med om något större än de flesta får uppleva, något som troligen kommer påverka hans liv för alltid. Nu är inte fokus på det, utan på en intensiv sommar i upplevelsevärlden kring det vi inte kan se eller konkret veta något om. Spöken. Finns de? Ja, i många böcker för unga i dag i alla fall.

En bok som kan rekommenderas till alla dem som gillar följande recenserade titlar här på Barnboksprat: En hemlig vän, 
Pensionat Vidablicks gåta, 
Den magiska kappanSvarta Madam, Anden i glaset.


Röda spår
Författare: Katarina Genar
Förlag: Bonnier Carlsen (2014)
Antal sidor: 104
ISBN: 9789163879425
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Anden i glaset

anden i glasetGreta går i första klass och nu dyker hon upp för andra gången i serien ”Mystiska skolan”, och berättar om en märklig episod från sin skola, som hon tycker så mycket om. Det finns inget uttalat ont som vilar över denna skola, mer ett ständigt närvarande ovisst förflutet.

Gretas bäste vän Malte och hon blir invigda i mysteriet kring utförandet av leken ”Anden i glaset”. Försigkomna och bestämmande Sally, vars attityd inger ett visst obehag även i denna del, vill absolut visa dessa två yngre elever. De vågar inte riktigt säga nej, samtidigt lockas de av det som komma skall.

Sally stirrar först på Malte
och sedan på mig.
– Ni slipper inte!

Lättläst och lite småläskigt blir det allt i denna fristående fortsättning för nybörjarläsaren. Precis som i första boken, Svarta Madam, framkommer en dåtida person som befolkat skolan. Greta och Malte väljer igen att behålla det upplevda korta mötet med någon som levt förut, i sitt inre och berättar ingenting för någon. Ingen av klasskamraterna eller lärarna anar något.

LjusskenBildtekniken är varierande och snygg och personerna har skilda tydliga uttryck och ett slags levande ansikts- och kroppsspråk efter hur de känner sig.

Författaren Katarina Genar har förutom denna serie, skrivit flera titlar för lite mer läsvana barn och även dessa med mystiskt tema. Recenserade på Barnboksprat är dessa:

En hemlig vän
Pensionat Vidablicks gåta
Den magiska kappan

 

Hemliga barn

Ute på skolgården skiner solen.
– Det här berättar vi inte för någon, säger Malte.
Jag håller med. Ingen skulle tro oss.


Anden i glaset
Författare: Katarina Genar
Illustratör: Alexander Jansson
Förlag: Bonnier Carlsen (2014)
Antal sidor: 60
ISBN: 9789163876622
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris