Något så retro som en pensionatsvistelse är i fokus i denna berättelse. Frans är tillsammans med sina föräldrar på väg till en sommarvistelse på ett gammalt pensionat. Frans har inte stort förtroende för de vuxna runt honom och på ett knökfullt tåg utan möjlighet att hitta sittplatser möter han Tanten. Frans föräldrar häpnar och tycker att Tanten är lite för mycket, men tar emot de sittplatser hon erbjuder. Men Frans, som sitter och talar med Tanten i en annan kupé eftersom hon markerat flera platser med sina stora hattar, blir intresserad.
… Frans begrep att han inte tänkt tillräckligt djupt på saker och ting. Han kände sig ytlig men samtidigt – till sin stora förvåning – absolut redo att för en gångs skull lära av en annan människa. …
Trots att berättelsen på ytan främst beskriver en serie upptåg som drabbar pensionatsgästerna och som Frans och Tanten spelar någon roll i, har handlingen egentligen mindre betydelse än dialogerna. Även om det händer saker i en strid ström hamnar det i skuggan av de olika karaktärernas sätt att bete sig och reagera i situationen.
Fröken Andersson, också kallad Tanten, är annorlunda och skulle betraktas som det även idag och inte bara enligt 70-talets tant- och kvinnonorm. Jag tycker att hon är som den där friska fläkten jag kan längta efter i många av livets sammanhang. Hon vågar och gör fast hon vet att det kan bli obekvämt, hon ser och förstår vad som ligger bakom karaktärernas olika beteenden och hur hon kan göra för att rucka på givna och tagna roller. Det kanske inte alltid ser så ut, men hon vill alla väl. Dessutom har hon en framtoning som kan uppfattas som självsäker, men faktum är snarare att hon drivs av viljan att göra världen, människorna och livet bättre för alla, inklusive sig själv. Det betyder inte att hon tycker livet är lätt eller enbart glatt, hon tycker däremot att det är viktigt att en person får vara sig själv, likväl som den bör lära sig att se saker ur olika perspektiv och filosofera över väsentligheter i livet. Pensionatsgästerna förfasar sig dock emellanåt, fastän författaren sammantaget har givit Tanten den önskvärda kombinationen av karaktärsdrag det innebär att vara en både påhittig, smart, stark, krävande och ödmjuk kvinna.
Berättelsen slutar med en seger för alla skulle man kunna säga. Och som avslutning är Tanten och Frans ute och ror och filosoferar på sjön:
… – Fast en del är lite vissna förstås. . ., sa Frans.
Tanten rodde några tag igen med fundersamt utseende.
Årtullarna gnisslade.
Näärå . . . dom är lite specifika bara . . . lite för sig . . . och det måste man förstå.
– Hmmm, sa Frans tvivlande. Fast Gulle är i alla fall botten.
Tanten funderade allvarligt, det syntes.
– Han är lite felprogrammerad . . . Men det ska vi nog rätta till! sade hon optimistiskt. …
Delvis retro är även språket. Det framkommer att Tanten är från Sumpan (Det vill säga Sundbyberg utanför Stockholm) och när hon talar är det oftast skrivet som den slangen hon använder låter. Däremellan är det fina formuleringar med gestaltande beskrivningar som ger mig bilder med nyanser. Språket förmedlar också det outtalade genom att det som inte sägs i dialogerna ändå träder fram och det innehåller också en hel del genuint reflekterande och filosoferande passager.
Maria Gripe levde 1923-2007. Hon skrev 38 böcker som ofta handlade om sökande efter identitet och omgivningens rollförväntningar Bland annat böckerna om Hugo och Josefin och om Elvis. Maria Gripe menade att hon inte skrev barnböcker utan om barn för alla åldrar. Hon fick många fina priser för sitt författarskap. Böckerna översattes till cirka 30 olika språk och var för det mesta illustrerade av Harald Gripe som var Maria Gripes man.
Tanten som är skriven 1970 lästes in av Margaretha Krook (1925-2001) och detta spelades in för Sveriges Radio. I min familj skrattade våra föräldrar lika mycket som min syster och jag. Hennes tolkning av karaktären Tanten var suverän och gjorde berättelsen i det närmaste hysteriskt rolig.
I Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (www.skbl.se) kan du läsa mer om Maria Gripe och Margaretha Krook
Tanten
Författare: Maria Gripe
Illustrationer: Anders Sten
Förlag: Bonniers juniorförl (1980)
(ISBN: 9148502359)
Du kan till exempel låna den på bibliotek, eller som jag köpa den på ett antikvariat som Bokbörsen
När ett litet barn är på väg, så är inte bara ett nytt fantastiskt liv skapat, utan det väcks också ofta en skaparkraft. Att göra det så fint och mysigt och bra för den lilla blir plötsligt något det finns energi till. Jag minns hur jag i väntan på mina barn, sydde bl.a. djur och täcken och det var verkligen inget jag sysslade med innan dess. Den glöden som kan födas när barn ska komma eller finns omkring en, den kan tas tillvara på och göra tillvaron lite mer mysig och magisk. Eget skapat är guld värt, det bara är så.
