Dela med dig Sickan

Det är jobbigt att dela med sig. Framförallt om man är runt tre år gammal. Att heta Sickan och få besök av Ester hade kunnat vara riktigt roligt om hon inte hade petat på alla Sickans saker och tagit dem. Sickan vill inte det utan han tar tillbaka dem. Sickans pappa tjatar om att Sickan måste dela med sig. Ester hittar Sickans pappas dator och börjar trycka på alla knappar och Sickan vill inte vara sämre utan skriver på pappas lappar… Pappan blir arg och vill inte dela med sig.

Sofia Rådström har skrivit och illustrerat en fantastisk bokserie om Sickan. I dag finns det två och jag hoppas att det kommer bli många fler. Det känns som blivande klassiker. Som förälder kan man känna igen både frustrationen hos barnet som måste dela med sig, barnet som måste röra på allt och föräldern vars saker det mixtras med.

Jag lyssnade på Sofia när hon talade om sin bok och hon berättade att när man läser för sina barn får man ganska ofta läsa samma bok om och om igen vilket ibland är dötrist. Böckerna är skrivna för barnet och kanske inte så mycket för den vuxne som läser. Sofia har försökt att skriva en bok som ska passa både barnet och den som läser för barnet och hon har lyckats.  Jag kan garantera dig att du inte kommer tröttna på charmige Sickan och hans vardag.

Författare: Sofia Rådström
Illustratör: Sofia Rådström
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789178032785
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Spökjubileum

lillasl1Spöken – finns de, och i så fall: har de någon ålder? Originalpersonerna har ju gått ur tiden, spökena borde alltså vara utanför tideräkningen och tidlösa. Precis så är det med det lilla spöket Laban, han föddes – eller snarare kom till – för femtio år sedan och är fortfarande liten, alltså finns han! Som alla spöken fyller han en funktion, dessutom har han och hans familj nu spelat en stor roll i flera generationers liv. Han är liksom Lilla-Spöket-Laban med mer än halva svenska folket…

 

I denna första bok om spöket Laban ges i inledningen tidsperspektivet ”för över hundra år sedan” – sedan Inger och Lasse Sandberg presenterade spökfamiljen i slottet Gomorronsols källare första gången har det gått ytterligare femtio år. ”För över hundra år sedan var det vanligt att kungar hade prinsar, prinsessor och slott… , …var det mycket vanligt att människor var vidskepliga.” Troligen skulle man inte börja en berättelse så i vår tid eftersom vi knappast kan förneka att kungar ofta bor i slott och att deras barn ännu kallas prinsar och prinsessor, och nog tror jag att de flesta håller med mig om att många människor i dag är minst lika vidskepliga som förr… (Däremot är dvärgar, tomtar och troll i skog och mark inte så vanliga nuförtiden.)

Spöken är däremot lika levande som alltid – visst ja, de är ju odödliga… lillasl2

Redan i vaggan tränas den lilla spökbebisen av sin pappa, han får lyssna till kedjerassel och hemska spökstön. Förväntningarna på Laban är stora: han ska ta över spökrollen och bli minst lika bra på att skrämmas som sin pappa. Givetvis vill föräldrar prägla sina barn och givetvis går barn sina egna vägar – även om en del så småningom går i de vuxnas fotspår (som tur är, för Laban, lämnar spöken inga fotspår). Lilla Laban grejar hellre i köket med sin mamma, som tar hans uppväxt med ro till skillnad från pappan, vars bekymmersrynkor inte går att ta miste på. Men allt har sin tid även i spökenas värld, när Laban har upptäckt och lärt sig det mesta i sin närmiljö tillsammans med mamman – som att kärna smör, torka hårt bröd och mala kaffe – som man gjorde för hundra år sedan, med renässans i vår tid, är det dags för nästa fas i livet.

Det är dags att följa med pappa spöke i hans uppdrag att skrämma slottets innevånare, göra spökpraktik. Karriären börjar inget vidare, Laban tycker att det är kusligt – och kommer på: han har ju glömt sin ficklampa. Inte blir det bättre när han ska prova att rassla med kedjor som är för tunga och fastnar i hans ficka som är full med saker, eller när han ska gnissla med tänder som han just har tappat. Han är helt enkelt inte mogen. När Laban blir avslöjad av drottningens kammarjungfru sviker pappa spöke – eller gör det enda rätta – han gör sig osynlig och glider iväg. Laban blir väl omhändertagen av alla som bor i slottet, och han vill mycket heller leka med sin nyfunna kompis Lillprins Bus än att vara spöke. Så klart hälsar han på sin mamma och pappa då och då.

Men visst är det bekymmersamt för spöksläktets fortlevande att återväxten är hotad, jag kan förstå pappans oro men också dela mammans lugn, att det ordnar sig.
Berättelsen handlar om rädsla och om att få vara den man är.

Laban är rädd för spöken, rädsla är viktig, den går inte att trolla bort eller bortse från, den finns och är verklig. Men om spöken inte är skrämmande fyller Laban som spökgestalt ingen funktion.  Lilla-Spöket-Laban är också viktig just för den han är, vore han som sin pappa eller mamma så var det ju inget märkvärdigt med honom – de är ju som folk är mest (eller ja, spöken då).

lillasl3Laban är viktig för alla som har svårt att identifiera sig med andra förebilder än sina egna, för alla som bara vill vara som de själva är, utan att bry sig om att de borde vara på något annat sätt, för alla som vill vara accepterade av sin omgivning för den de är, och sist men inte minst: en förebild för alla spökrädda barn – någon att tänka på och ha i sitt bildminne när rädslan för spöken, nattmörker och skrämmande ljud kryper i närheten och vill tränga sig på.

Om man bortser från smådetaljer, som bara vuxna märker, så blir nog lilla Laban aldrig omodern, han får fortsätta att vara aktuell och tidlös ännu en tid. Collagetekniken och karaktärernas ansiktsuttryck bidrar till att denna första Lilla-Spöket-Laban-bok utan problem kan fortsätta vara en överlevare.


Lilla spöket Laban
Författare: Inger Sandberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2015)
ISBN: 9789129695588
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Klassiskt drama och rollek för självbekräftelse

ank

 

” – Vi kan väl leka den fula ankungen.”
”– Jaa. I så fall är jag ankungen.”
”– Nej det ska jag vara, du kan vara mamman.”

 

 

De flesta i vårt land och våra grannländer känner till H C Andersens berättelse om den ratade fula ankungen som visade sig vara, och växte upp till, en vacker och beundrad svan. Och hur ofta blir inte barn och vuxna indragna i lekar med uppmaning att vara en för alla parter känd karaktär. Dialogen är så typisk för lek och rollbesättande – någon tar ett initiativ och fortsättningen bygger på mer eller mindre uttalade överenskommelser och på över/underordning. Barbro Lindgrens och Eva Lindströms Nu leker vi den fula ankungen bjuder på en spännande dubbelhet mellan den klassiska sagans budskap och rollekens ordning.
ank1
Från det inledande uppslaget tittar en mycket söt grå fågelunge, med fötter kavat pekande rätt ut, lite blygt upp från stranden och dess underifrånperspektiv. Om de lekande är fågelungar eller människobarn är inte särskilt viktigt, för leker gör alla uppväxande släkten.

I den här lekberättelsen finns två roller som ska besättas, mammans och ungens, men de två i lekdialogen vill båda vara den fula ankungen. Den ena tycker inte att mamman är fin, medan den andra hävdar att hon visst är fin, och att hon har massor av barn. Argument som fin/ful och många/en är återkommande i text och bild. I så väl den klassiska berättelsen som i denna nya variant handlar det dessutom om att känna glädje/stolthet, finna samhörighet och i slutändan bli sedd och accepterad för den man är. Båda varianterna slåss mot fördommar mot den som är annorlunda och tar upp ämnet mobbing. I den klassiska sagan ligger en betoning på underordning ’du ska inte tro att du är något om du inte följer normen eller inte har någon att identifiera dig med’ och efterföljande upprättelse. Men budskapet att inte bli högmodig av att vara beundrad var i den tiden kanske ännu viktigare. I vår tid handlar det dessutom om grupptillhörighet och om att ta för sig i olika familjekonstellationer; och ingen vill ju vara ful och underkänd, särskilt inte i bildmedier – tänk på Idol och skönhetstävlingar för barn. Rollspel, val av förebilder och identifikationsproblematik är andra närvarande ingredienser i våra barns vardag, liksom retoriken att förmå andra att ta roller man inte själv vill ha.

Så varför vill lekens bägge aktörer vara den lilla fula som det är synd om? Vilken roll har egentligen mamman? Vad är det som händer i leken och vilken funktion fyller den? Lindgrens och Lindströms uppsättning handlar, förutom om den alltid lika aktuella grundproblematiken, om en spänning mellan över- och underordning som i förlängningen visar behovet av bekräftelse och upprättelse från flera håll – både i sagan och i leken. I naturens ordning slås den svage ut, samtidigt är det välkänt hur gökungen tar för sig i förhållande till boets naturliga ungar. Gökungen speglar vår tids resonemang att ta för sig och sätta sig själv i första rummet för att överleva. Det gör inte den fula ankungen, den backar och flyr, underordnar sig tills den har växt till sig och märker att den har en tillhörighet och är då ödmjuk i sin storhet – en svunnen tids ideal.

När rollerna i leken ska besättas propsar initiativtagaren på att få vara den fula och tar också på sig den överordnade rollen som regissör. I dialogen påminner ungen gång på gång om att den är ful: ”Ja, och varje dag gråter jag för att jag är så ful.” I rollen söker den uppmärksamhet för sin fulhet och underordning, men i leken framgår överordningen: ”Det är jag som ska säga det!”, som om den vill kunna regissera sin offerroll för att nå målet av bekräftelse. Ankmamman däremot söker efter regi, hur hon ska agera i leken – jo, hon ska förstärka ’syndomkänslorna’, gråta över det förlorade barnet och glädjas vid återkomsten – se och bekräfta, förstärka dess självbild. Mamman har ingen självständig roll, hon är styrd av mängden och mobben och har fullt sjå med de andra barnen.
ank2 ank3
I bildberättelsen framträder spelet mellan den fula individen och mängden. Mamman och de många syskonen, lika men i flera färger, i samlad och enad trupp. De andra sjöfåglarna – där ingen är den andra lik – först som en skränande mobb med arga ögon och smått elaka näbbar, sedan på avstånd med nyfikna ögon och häpna näbbar, och så runt om i full beundran, och slutligen som efterhängsna fans.

Medan den fula hela tiden är ensam och i fokus – hur åsidosatt den än är. Även ungens kroppspråk är suveränt: omedvetenhet, blyghet, underordning, utsatthet – och så förvåningen, upprättelsen, att se sig själv med andras ögon, mod att träda fram och hävda – upplevelse av lycka att bli sedd och återvända som mammans allra finaste. Den förändrade självbilden lyser, ännu försiktigt, som en gloria.

Lekens regissör vet väl att opinionen ska vända när förvandlingen sker, allt finns att vinna och inget att förlora – ju kraftigare poängterad fulhet inledningsvis desto mer älskad, accepterad och upprättad i slutscenen. Mamman och alla andra är förlorarna, betydelselösa bihang som inte får ut något av det hela för egen del – jo, de får någon att beundra, en liten regissör!
ank4
Ändå är idén strålande; lek, argument, att sätta sig in i någon annans roll/få välja en annan roll, bekräftelse, och kanske bearbetning, lyfts fram i det gemensamma igenkännandet. Och alla kan inte vara den vackra, goda och kloka varje gång – då skulle spänningen gå förlorad och så ser inte världen ut – men förhoppningsvis sker med jämna mellanrum ombytta roller.


 

 

 

Nu leker vi den fula ankungen
Författare: Barbro Lindgren
Illustrationer: Eva Lindström
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN: 9789129691917
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Än lever Emil i Lönneberga

e0Emil och jag är jämngamla, när berättelserna börjar är han fem år, det var jag också när den första av böckerna gavs ut. Stora Emilboken innehåller samtliga Emil-böcker: Emil i Lönneberga, Nya hyss av Emil i Lönneberga och Än lever Emil i Lönneberga. Om Emil hade vuxit upp i dagens samhälle hade han troligen försetts med en ’bokstavsdiagnos’ och böckerna hade fått en varningstext av genusvetare och feminister, lyckligtvis blev berättelserna om den lille gossen klassiker och fick leva vidare!

Att som barn lyssna till och läsa om Emils bravader var roligt, och så här femtio år efteråt minns jag alla de episoder jag läser och alla Björn Bergs bilder, men det finns stycken som jag reflekterar över på ett annat sätt. Konstigt nog minns jag inte att jag läste Emil för mina barn, på 80-talet låg böckerna inte i tiden, ändå tror jag inte att de undgick Emil och hans hyss; dessutom är jag övertygad om att böckerna har präglat mycket av den senare litteraturen i ’rackarunge-genren’.

Han vill ju alltid gott, den där Emil – men hur kan det jämt bli så fel: att all hans glädje, kreativitet, godhet och spontanitet alltid slutar i katastrof… (Så är det med vissa barn.) Stolt vill han överraska och glädja sin svårflirtade snåla pappa med alla kräftorna som de har fångat, han och Alfred, och han ställer det stora karet med krälande kräftor framför pappans säng så att han ska bli glad när han vaknar… ja, ni kan ju räkna ut vad som händer. Men ibland har pappan verkligen anledning att vara stolt över sin gosse, och erkänner det också, som när Emil genom sitt goda handlag med djur lyckas få en alldeles egen häst av en elak hästhandlare under Vimmerby marknad eller när han av kärlek och envishet, med det egna livet som insats, räddar sin käraste vän Alfred från att dö i blodförgiftning under de värsta snödygnen i det småländska minnet – en oerhört stark berättelse som fick mina ögon att tåras. En annan av mina favoriter är berättelsen om griseknoen, de jästa körsbären och Emils nykterhetslöfte efter den händelsen… Ja, du får läsa själv vad som hände! Och för varje hyss/dumhet han gjorde blev han instängd i snickarboden och täljde sig där en gubbe.

Till all lycka hade Emil en mamma som trodde på honom och nedtecknade hans hyss, och en nära relation till drängen Alfred – annars vet man inte hur det hade gått, förmodligen inte så bra. Ja men, säger ni: Emil är ju bara en påhittad karaktär! Men det är just den där blandningen mellan fiktion och verklighet som Astrid Lindgren är så bra på!e2

Hon är en fantastisk berättare, och att utgå från den blå skrivboken som Emils mamma skrev ner hyssen i är en kreativ idé som kan inspirera till exempelvis dagboksskrivande. En av mina reflektioner när jag läser är att mammans anteckningar ändå bara utgör en liten grund och att ryktena och berättelserna i bygden är det som håller Emils liv och levene ännu levande – det traderade, det som berättas från en generation till en annan. Att lyfta fram betydelsen av bygdens muntliga berättande fyller en viktig funktion och är liksom inbakat i helheten. Växlingen, flytet och balansen är så suveräna; den mellan det personliga berättandet, de ordentliga dialektalt stavade anteckningarna i skrivboken, dialogen mellan karaktärerna och det direkta tilltalet till läsaren, ofta som förklaringar: ”Men hur kunde man vädra då, undrar du kanske? Kära barn, hur kan du fråga så dumt! Vem har sagt att man vädrade i fattigstugan, sådana galenskaper var ingen intresserad av…”.

Björn Bergs svartvita teckningar gör berättelserna än mer levande, de är aktiva, figurerna rör sig när någon läser och man tittar på dem!e1

Astrid Lindgren skildrar människorna och landsbygdens samhällsstruktur på ett både pedagogiskt och underhållande sätt, även om det handlar om svunnen tid så tror jag inte att dagens barn har något problem med att förstå och identifiera sig med Emil och Ida, däremot lär de sig förmodligen en hel del om äldre tider och dess villkor. Författaren karaktäriserar exempelvis den snåle småländske bonden och den korkade flamsiga pigan, stereotypa kategoriseringar som i dag är tabu – men Lindgren gör det med sådan skicklighet, humor och värme att det egentligen aldrig känns nedlåtande – om det nu inte är så att man särskilt vill lyfta fram denna typ av problematik. Alla de individer/karaktärer som befolkar Emil-böckerna ’fanns förr’ oavsett om de var konstruerade av sin omgivning eller genuina sedan födseln. Fattigstugans hjon, prosten och hans fru, doktorn, pigan och drängen, hästhandlaren, godtemplarna i nykterhetslogen, borgmästaren, hjälpgumman och den förnäma fru Petrell – och så Emils lilla timida syster, hans kloka och kärleksfulla mamma och så den stackars pappan – Anton Svensson i Katthult, som alltid var den som kom i vägen för Emils hyss – och utan vilken dessa böcker inte hade kunnat skrivas.

Titel: Stora Emilboken
Text: Astrid Lindgren
Bild: Björn Berg
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN: 9789129687316
Antal sidor: 383
Jämför priser 
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Dracula

Först och främst måste jag väl erkänna att jag faktiskt inte läst boken om Dracula (ni vet den som skrevs 1897), men eftersom den här versionen – i form av ett seriealbum – är en bearbetaning av Bram Stokers originalberättelse kanske den är hyfsat trogen förlagan. Det var väldigt länge sen jag läste någonting i serieform (med undantag av enstaka nummer av Bamse, Tivoli och Kalle Anka för sonen), den enda serie jag läst i vuxen ålder är Nemi. Det här är något helt annorlunda, det här seriealbumet har mycket text som är skriven med lite olika typsnitt och jag tycker trots att jag ganska nyligen uppdaterade mina glasögon att det är lite svårt att läsa emellanåt.

På Barnboksprat har vi också recenserat Jane Eyre och Frankenstein i samma seriealbumsformat.

Dracula är en ruskig historia, och illustrationerna i den här boken är faktiskt riktigt läskiga. Jag tycker att det inte bara är greven själv och en mentalpatient som ser otäcka ut, flera av de andra ”goda” karaktärerna ser också ganska otrevliga ut. Den här boken lämpar sig nog därför bäst för övre tonåren, både på grund av storyn, illustrationerna och layouten. Den är heller inget att rekommendera till de som har läs- och skrivsvårigheter (vilket ju förlaget Argassos andra böcker oftast är) tycker jag. Jag hade lite svårt för boken, men blir ändå nyfiken på att läsa originalet (om jag törs…).

Engelsmannen Jonathan Harker blir skickad till Transsylvanien av sin advokatfirma för att hjälpa den nye klienten greve Dracula. Dracula vill flytta till England och behöver därför en bostad där, vilket Harkers firma hjälper till att ordna. Men medan han mer eller mindre är fånge i Draculas borg upptäcker han mer och mer underliga företeelser…

För att göra en lång historia kort tar sig Dracula till England (och även en mycket svårt sjuk och medtagen Harker kommer så småningom tillbaka hem) och det dröjer inte länge förrän han hittat nya offer. Ett modigt gäng män (och en kvinna) gör till sin uppgift att sätta stop för Dracula; med vitlök, krucifix, träpålar och diverse vampyrbekämparverktyg utkämpar de en strid mot ondskan.


Dracula
Författare: Bram Stoker med manusbearbetning av Jason Cobley
Illustratör: Staz Johnson
Serie: Klassiska seriealbum
Förlag: Argasso
Antal sidor: 150
ISBN: 9789186579524
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris