Det går inte att gunga om ingen sitter i andra änden.
Att vänta är skrämmande, för man vet inte vad man kan vänta sig.
Det blir inget alls av gungandet om man inte lyssnar på den andra.
Ibland kan man bli glad av att låta någon annan gunga.
De här och flera andra klokheter får vi lära oss i Gungbrädan av Timo Parvela, som belönades med Finlandia Junior Prize 2006. Berättelsen handlar om en björn – eller är det en pojke? – som heter Pi och hemskt gärna vill hitta någon att gunga gungbräda med. Pi sitter på gungbrädan och väntar och väntar, men ingen kommer. Eller jo, till slut kommer faktiskt någon. Det är en jättelik gran som faller rakt ner på andra änden av gungbrädan och skjuter Pi rakt upp i luften, ända upp till månen. Månen är tyvärr redan upptagen med att gunga med solen, så Pi får bege sig tillbaka till jorden igen för att kanske hitta någon bättre gungkamrat.
Pi sitter på gungbrädan och väntar på en vän.
Gungbrädan är en mycket speciell bok, på flera sätt. Samtidigt som berättelsen tar ut svängarna rejält beträffande fantasifullhet är den skriven på ett sävligt, filosofiskt, lite mumintrolskt vis. Den är svår att kategorisera, antingen är den en kapitelbok med mycket bilder eller en lång, styckesindelad bilderbok.
Pi förlorar nästan hoppet när han råkar ut för tråkigheter.
Gungbrädan är en fin bok som kan ge upphov till många funderingar. Jag tycker om de små lapparna med kloka tankar som Pi skriver ner och jag gillar särskilt att han måste revidera dem under berättelsens gång, allteftersom han lär sig saker.
Gungbrädan
Författare: Timo Parvela
Illustratör: Virpi Talvitie
Förlag: Turbine
Antal sidor: 83
ISBN: 978-91-85787-78-4
Köp: jämför priser
Sagosamlingen Bland tomtar och troll har kommit ut i en gång varje år i 103 år. Det hade varit roligt att ha hela den samlingen hemma. Tänk vilken källa till information om tidens växlingar! Visst är Bland tomtar och troll en sagosamling, men vem har sagt att sagans tid och rum inte finns med i vår vardag? Bland tomtar och troll är en godispåse för oss som tycker om att hitta sagans värld lite var som helst. I årets Bland tomtar och troll finns flera sagor som kommit förbi könsstereotypa normer och som samtidigt tar med oss in i sagans fantastiska dimension.
Jag skulle vilja lyfta tre av berättelserna lite extra.
Berättelsen Emeli rädderskan handlar om att vara ensam i en ny stad, men att ha turen att hitta en livs levande, dock skadad, älva. Det är verkligen en berättelse mitt i här och nuet. Inte behöver man befinna sig mitt i en uråldrig sagoskog för att få uppleva lite magi. Emeli vandrar runt bland höghusen och kommer till en liten samling med träd och där hittar hon den lilla skadade älvan. Jag tycker att författar-illustratörkombinationen är väldigt intressant i berättelsen om Emeli. Det är Inger Edelfeldt som står för text och Tord Nygren för bild. Inger Edelfeldt är en författare som lyckas väldigt väl med att beskriva det vardagliga livet samtidigt som hon fångar upp fantasins vinklar och vänder och vrider på vårt sätt att se på saker. På liknande sätt är det med Tord Nygrens illustrationer. De kan vara vackra och magiska, men ändå realistiska. Det är verkliga människor som såväl Inger Edelfeldt som Tord Nygren porträtterar. Emeli är ett verkligt barn mitt i vardagens förort, men ändå finns de magiska kornen där.
Emeli rädderskan
Mörk är skogen så man blir rädd, med text av Ylva Karlsson och bilder av Katarina Strömgård, är en berättelse om kärleken mellan två bröder. Lillebror Mattias är den enda som förstår att något är galet med den storebror som kommer hem efter utflykten med fritids. Den Måns som ligger i sängen bredvid honom saknar helt hans brors värme. Mattias förstår snart att det inte är den verkliga Måns som finns bredvid honom. Men var är då hans riktiga storebror? Mattias är otroligt rädd, men längtan efter Måns tar honom ut i den mörka skogen. Trots att berättelsen utspelar sig i nutid lever sagan kvar och det är inte någon snäll varelse som lurar i skogen. Men Mattias vet att han är den enda som kan rädda Måns.
Äventyrsberättelser har ju traditionellt sett oftast haft pojkar i huvudrollen, men här är det en helt vanlig liten rädd pojke. Eftersom jag har två söner själv tycker jag att berättelsen lyfts ett snäpp just för att det är två bröder som är huvudkaraktärer. Inte för att pojkar gör andra saker än flickor. Men jag tycker att den här berättelsen är otroligt fin i återgivningen av syskonkärlek och det är trevligt att det är två bröder som visar upp sin närhet till varandra. De tillåts vara mjuka, rädda och kärleksfulla.
Mörk är skogen så man kan bli rädd
Prinsessan av Accazza, med Lotta Gahrton som författare och Stina Lövkvist som illustratör, handlar om att längta efter sitt ursprung och känna tillhörighet. Aida bor i ett radhus tillsammans med sin pappa, i ett land som mycket väl kan vara Sverige, men hennes pappa har flytt från ett annat land. Pappan var kung i det andra landet, men tvingades fly för att drottningen fördrev honom när han ville börja dela med sig av hovmaktens rikedomar. Som vuxen blir parallellen till politiskt flyktingskap en spännande dimension. För barn är den här kopplingen inte så självklar, men känslan av att ha tvingats fly från något som man vill tillhöra finns där för barn också. Mitt i detta ger sig Aida ut som en räddande hjälte. För att rädda kungariket måste hon färdas över hela världen. Först till den nordligaste kylan och sedan till värmen i hemlandet Accazza och på vägen får hon hjälp av tre kloka människor och två magiska katter.
Även det här är en berättelse som blandar vår nutida vardag med sagans dimension och de båda perspektiven löper fint tillsammans och ger en hoppfull, men dramatisk, bild av samhörighet och längtan till något förgånget.
Prinsessan av Accazza
Utöver dessa tre innehåller boken också:
En liten prinsessa av Ulf Stark (text) och Ida Björs (illustrationer) – en charmig berättelse om en prinsessa som inte är ett våp och en prins som är hjälte, men inte på det vanliga sättet.
Guldnycklarna av Elisabeth Björklund (text) och John Bauer (illustrationer) – en äldre berättelse som är väldigt vacker och lite tankeväckande.
Gubben Trille i runda stenen av Einar Norelius – en äldre berättelse. Varken jag eller mina barn har haft något större intresse av att läsa den här berättelsen. Inte för att den är förarglig på något sätt, snarare lite gammalmodig och tråkig.
Hattstugan och stöveltornet av Ulf Nilsson (text) och Filippa Widlund (illustrationer) – en spinoff på den traditionella berättelsen Hattstugan, men med omkullkastade roller. Här är det inte barnen som blir uppläxade av en patriarkal tomte, utan snarare tvärtom. Hattstugebarnen är påhittiga och driftiga, medan tomten i stubben är en lite tafatt stofil.
Bland tomtar och troll – Hundratredje årgången
Författare: Ulf Stark, Inger Edelfeldt, Elisabeth Björklund, Ulf Nilsson, Ylva Karlsson, Einar Norelius, Lotta Gahrton
Illustratörer: Ida Björs, Tord Nygren, John Bauer, Filippa Widlund, Katarina Strömgård, Einar Norelius, Stina Lövkvist
Förlag: Semic Antal sidor: 110
ISBN: 9789155256128
Köp:jämför priser
Prinsar är starka, modiga och skickliga. Det vet varenda kotte. Ja, prinsar skulle vara helt perfekta om det inte vore för en liten sak…
Så börjar den senaste i den numera ganska långa raden böcker om Per Gustavssons unga kungligheter. Nu får vi veta att prinsar kan bli förvandlade till grodor lite närsomhelst när de minst anar det! Ett bra skydd kan vara att klä ut sig till groda, men för att rädda någon som redan är förtrollad krävs det en prinsessas hjälp.
Det är roligt att Per Gustavsson använder sagans klassiska grodförtrollning i en bok om sina prinsar och ännu roligare att han sätter egen knorr på den, bland annat genom att prinsessan i hans version antingen kan pussa grodan eller slänga den i väggen för att återställa den till prins. Som i resten av böckerna kryddas berättelsen med en god portion humor och jag skulle tro att alla som gillar serien även kommer att gilla den här boken.
Ett uppslag ur När prinsar blir förtrollade
Man får vad man förväntar sig, helt klart. Men om jag fick välja skulle jag hellre se att Per Gustavsson överraskade med något nytt. Han skriver och illustrerar bra och roligt, inget tvivel om saken. Kanske dags för lite förnyelse? Jag skulle vara kolossalt nyfiken på en Gustavsson-bok som inte handlade om prinsar och prinsessor.
För första gången har jag avbrutit sagoläsningen för mina barn för att en bok känts för läskig. Jag gjorde det fundamentala misstaget att inte titta igenom boken ensam först, innan jag läste den för mina barn. Fast den här bilderboken var illustrerad med söt framsida av Ilon Wikland och baksidestexten berättade inte om några hemskheter. Men sen satt jag ändå där med skärrad blick och insåg att jag precis hade slagit ihop boken.
Tänk dig att du har en allra bästa vän. En som alltid står vid din sida och som beskyddar dig när du är rädd. Så är det för flickan som är huvudkaraktär i Den långa, långa resan. Hennes bästa vän är hennes hund. Men tänk dig också att det är krig och att det finns människor som begår onda handlingar runt omkring dig.
Flickan tvingas åka ut på landet, enbart med hunden vid sin sida, för att krigets verkningar är värre inne i stan där hon bor. Hon åker med tåget till sin farmor, men något har blivit fel, för ingen kommer och möter henne. Som tur är har hon sin vän vid sin sida och klarar av situationen genom att lifta till sin farmor, som inte visste att flickan skulle komma.
Men det visar sig att de inte är skonade från kriget ute på landet heller. Flickan ser stridsvagnar köra förbi och förstår att hon inte kan känna sig riktigt trygg någonstans. Men hennes vän ger tröst. ända tills något fruktansvärt händer. Hunden kommer inte hem när flickan ropar på honom. Hon går ut för att leta och finner blodiga spår. Död i snön ligger hennes allra käraste vän, ihjälskjuten av soldaterna. Där slog jag ihop boken.
Jag ångrar så att jag inte läste igenom boken ensam först. Det är verkligen en hemsk bok, men jag förkastar den inte för det. Den är skriven år 1995. Alltså ett år då flera barn tvingats flytta från forna Jugoslavien, efter att ha upplevt krig. Mina barn har inte några kompisar som själva upplevt krig, men däremot har flera barn på deras förskola föräldrar som flytt från krig och andra hemska förhållanden. Mitt äldsta barn ställer ibland frågor om vad ”krig” är för något. Jag kan förklara innebörden av ordet krig på ett någorlunda tillfredsställande sätt, men jag kan inte förklara vad det verkligen innebär för de människor som varit med om det.
Det är inte förrän den andra halvan av Den långa, långa resan som vi får veta vad flickan heter, men när man, som vuxen, ser namnet tänds en del kopplingar i hjärnan. Flickan heter nämligen Ilon. Detta är en berättelse om en flicka som tvingas fly från ett Estland i krig.
I Den långa, långa resan får vi en bild av krig, av onda gärningar som skapats av människor. För att skapa förståelse för något så fruktansvärt, behöver en bok att innehålla hemska delar. Däremot hade jag velat att det stod något på bokens baksida om bokens hemska delar. För detta är inte en bok som man läser tillsammans för att få en mysig stund. Det kan aldrig vara mysigt att läsa om hur någons bästa vän blir mördad. Men jag måste också skriva att boken slutar hoppfullt. Livet för flickan går vidare. Hon kommer till ett land där det inte är krig (Sverige), skaffar sig människovänner och börjar finna mening i livet.
Jag läste färdigt boken ensam och frågade senare mina barn om de ville höra fortsättningen. De ville inte det, men vi har haft ett par samtal om vad krig innebär och jag tror säkert att jag kommer att gå till biblioteket för att låna den här boken igen, vid ett annat tillfälle.
Varje dag började med att hunden sprang ut och såg efter om världen fanns kvar.
Och pinkade lite på den.
Sen sprang den in och såg efter om flickan fanns kvar och slickade henne i ansiktet av förtjusning.
Men en morgon kom hunden inte tillbaka. Flickan hörde den skälla borta på isen och blev orolig. Den skällde och skällde ända tills det hördes skott. Flickan rusade ut…
…och när hon kom ner på stranden fick hon se vad som hade hänt. Soldaterna hade skjutit hunden.
Hur kunde de? Hur kunde man skjuta en liten hund?
För att den skällt på dem kanske, men den ville ju bara vakta henne från kriget!
Och flickan blev alldeles ensam och trodde att hon aldrig skulle bli glad igen. Hon grät och skrek och miste matlusten och kunde inte sova.
Den långa, långa resan Text: Rose Lagerkrantz
Illustratör: Ilon Wikland
Förlag: Brombergs Antal sidor: 48
ISBN: 9176086844
Låna boken på bibliotek
I januari skrev jag om den vackert illustrerade Rapunzel och nu har jag fått ännu en bok av Katalin Szegedi i min hand: Lenka. Nu står Szegedi för text såväl som bild och jag tycker ännu bättre om den här boken!
Lenka är en färgstark tjej med yvigt, rött hårburr. Hon älskar att rita och måla, men hon känner sig väldigt ensam. De andra barnen retar henne för att hon är tjock och hon har inga vänner. Helst av allt vill hon sitta inne och rita, men hennes mamma säger åt henne att gå ut och leka med de andra barnen. Det är lättare sagt än gjort när alla bara retas, men till slut är det Lenkas konstnärlighet som väcker nyfikenheten hos någon som kan bli hennes vän.
På Felis förlags hemsida hittar man en intervju med Katalin Szegedi om hur boken kom till. Hon säger bland annat om illustrationerna:
Jag målade på brun wellpapp med akryl och tempera, sedan klistrade jag annat pappersbaserat material på detta.
Bilderna är verkligen helt underbara! Man kan titta hur länge som helst och fundera på hur olika detaljer är gjorda. Nya finurligheter dyker upp hela tiden – jag såg till exempel inte med en gång att det finns sidnummer på varje sida, som en del av konstverket (ja, jag säger konstverket, för ordet ”bild” känns egentligen futtigt!). Wellpappen får vara en del av motivet på ett riktigt smart sätt, det är väldigt intressant gjort. Jag älskar inlageillustrationerna; i början sitter Lenka på ett wellpappstaket med ett regnmoln över sig. Hon är ledsen och hängig, precis som blomman som syns en bit bort. I slutet har regnmolnet flyttat till blomman i stället och det var ju regn som blomman behövde, så den har blivit glad. Och vad tror ni det var Lenka behövde för att bli glad? Jodå, hon sitter där med sin nya vän!
Lite synd är det att boken innehåller förhållandevis mycket text. Bilderna är så talande i sig själva att berättelsen skulle gå fram även helt utan text och jag uppskattar i regel den svenska normen med textmässigt koncisa bilderböcker. Jag tänkte först att det inte alls skulle gå att läsa boken med min tvååriga dotter Ava, men jag försökte och blev positivt överraskad av hennes reaktion. Första gången hade hon något att pilla med samtidigt som jag läste och då fick jag faktiskt läsa hela. Efterföljande gånger har hon velat hjälpa till att bläddra betydligt fortare än jag kan läsa… men hon gillar verkligen boken! Så fort hon får syn på boken, och ibland utan att den ens är i närheten, säger hon ”Säsa Nenka, säsa Nenka!” (= Läsa Lenka). Hon tycker väl om bilderna hon också!
Ett uppslag ur Lenka
Lenka är ett perfekt tips till den som vill ge bort lite ögongodis i jul!
Det går inte att gunga om ingen sitter i andra änden.
Prinsar är starka, modiga och skickliga. Det vet varenda kotte. Ja, prinsar skulle vara helt perfekta om det inte vore för en liten sak…
I januari skrev jag om den vackert illustrerade 
