För första gången har jag avbrutit sagoläsningen för mina barn för att en bok känts för läskig. Jag gjorde det fundamentala misstaget att inte titta igenom boken ensam först, innan jag läste den för mina barn. Fast den här bilderboken var illustrerad med söt framsida av Ilon Wikland och baksidestexten berättade inte om några hemskheter. Men sen satt jag ändå där med skärrad blick och insåg att jag precis hade slagit ihop boken.
Tänk dig att du har en allra bästa vän. En som alltid står vid din sida och som beskyddar dig när du är rädd. Så är det för flickan som är huvudkaraktär i Den långa, långa resan. Hennes bästa vän är hennes hund. Men tänk dig också att det är krig och att det finns människor som begår onda handlingar runt omkring dig.
Flickan tvingas åka ut på landet, enbart med hunden vid sin sida, för att krigets verkningar är värre inne i stan där hon bor. Hon åker med tåget till sin farmor, men något har blivit fel, för ingen kommer och möter henne. Som tur är har hon sin vän vid sin sida och klarar av situationen genom att lifta till sin farmor, som inte visste att flickan skulle komma.
Men det visar sig att de inte är skonade från kriget ute på landet heller. Flickan ser stridsvagnar köra förbi och förstår att hon inte kan känna sig riktigt trygg någonstans. Men hennes vän ger tröst. ända tills något fruktansvärt händer. Hunden kommer inte hem när flickan ropar på honom. Hon går ut för att leta och finner blodiga spår. Död i snön ligger hennes allra käraste vän, ihjälskjuten av soldaterna. Där slog jag ihop boken.
Jag ångrar så att jag inte läste igenom boken ensam först. Det är verkligen en hemsk bok, men jag förkastar den inte för det. Den är skriven år 1995. Alltså ett år då flera barn tvingats flytta från forna Jugoslavien, efter att ha upplevt krig. Mina barn har inte några kompisar som själva upplevt krig, men däremot har flera barn på deras förskola föräldrar som flytt från krig och andra hemska förhållanden. Mitt äldsta barn ställer ibland frågor om vad ”krig” är för något. Jag kan förklara innebörden av ordet krig på ett någorlunda tillfredsställande sätt, men jag kan inte förklara vad det verkligen innebär för de människor som varit med om det.
Det är inte förrän den andra halvan av Den långa, långa resan som vi får veta vad flickan heter, men när man, som vuxen, ser namnet tänds en del kopplingar i hjärnan. Flickan heter nämligen Ilon. Detta är en berättelse om en flicka som tvingas fly från ett Estland i krig.
I Den långa, långa resan får vi en bild av krig, av onda gärningar som skapats av människor. För att skapa förståelse för något så fruktansvärt, behöver en bok att innehålla hemska delar. Däremot hade jag velat att det stod något på bokens baksida om bokens hemska delar. För detta är inte en bok som man läser tillsammans för att få en mysig stund. Det kan aldrig vara mysigt att läsa om hur någons bästa vän blir mördad. Men jag måste också skriva att boken slutar hoppfullt. Livet för flickan går vidare. Hon kommer till ett land där det inte är krig (Sverige), skaffar sig människovänner och börjar finna mening i livet.
Jag läste färdigt boken ensam och frågade senare mina barn om de ville höra fortsättningen. De ville inte det, men vi har haft ett par samtal om vad krig innebär och jag tror säkert att jag kommer att gå till biblioteket för att låna den här boken igen, vid ett annat tillfälle.
Varje dag började med att hunden sprang ut och såg efter om världen fanns kvar.
Och pinkade lite på den.
Sen sprang den in och såg efter om flickan fanns kvar och slickade henne i ansiktet av förtjusning.
Men en morgon kom hunden inte tillbaka. Flickan hörde den skälla borta på isen och blev orolig. Den skällde och skällde ända tills det hördes skott. Flickan rusade ut…
…och när hon kom ner på stranden fick hon se vad som hade hänt. Soldaterna hade skjutit hunden.
Hur kunde de? Hur kunde man skjuta en liten hund?
För att den skällt på dem kanske, men den ville ju bara vakta henne från kriget!
Och flickan blev alldeles ensam och trodde att hon aldrig skulle bli glad igen. Hon grät och skrek och miste matlusten och kunde inte sova.
Den långa, långa resan
Text: Rose Lagerkrantz
Illustratör: Ilon Wikland
Förlag: Brombergs
Antal sidor: 48
ISBN: 9176086844
Låna boken på bibliotek
Det är en jättebra bok om man ska prata om krig och om vad andra människor kan ha varit med om – men då ska man just vara beredd på det. Andra jättebra böcker inom samma kategori är I min farmors hus, också av Ilon Wikland, och Den dagen av Viveca Sjögren. Rekommenderas, men inte till mysig sagoläsning :-)
Bra beskrivning av boken tycker jag. Både positivt och mindre bra.
Som du skriver, fint att vara beredd på vad boken berättar, om
man tänker att man ska läsa den tillsammans med barnen.
Du får själv känna efter om dina barn klarar av boken, men det viktiga för mig när jag läser den är att inte sluta när det blir jobbigt utan faktiskt läsa igenom hela och visa att trots allt hemskt hon genomgick så överlevde hon och mår bra. Om man slutar när hunden dör så ser man inte ljuset i tunneln och då blir ju boken verkligen hemsk.
Jag håller med dig på ett sätt, Tryggve.
Jag skrev inte om det i inlägget, men när mina barn sa att de inte ville att jag skulle läsa färdigt boken, återberättade jag bokens innehåll för dem och visade bilder när flickan var lycklig, så de fick ju ändå se det ljusa slutet. Däremot tycker jag inte att det kändes viktigt att läsa hela berättelsen just då, men som sagt, en annan gång kommer jag förmodligen att göra det.
Jag måste absolut hålla med om att det är en fruktansvärt hemsk bok. Men jag läste denna själv när jag var 8-9 år, och vi läste den också i klassen i lågstadiet, och det var inga problem. Men som dagis-bok är den nog snäppet för oförståbar och hemsk.
I alla fall är detta en av de vackraste historier jag vet om. Ilon är en stark kvinna! Och hennes illustrationer är fantastiska!
/Viktoria
Jag är idag 22 år och född 1991. Jag fick denna bok av mina föräldrar i present när jag var liten, möjligen direkt när den kom ut och detta blev en av mina favoritböcker! Jag har kvar den och bok nummer två (som heter ’Sammelie, Epp och jag’) och även om den var väldigt sorglig och innehöll rädslor och hemskheter så var det en bok som jag tyckte om väldigt mycket.
(Varning för spoiler för er som inte har läst den ännu!)Det läskigaste var i slutet när flickan svimmar och hamnar på sjukhus, och det bästa när hennes faster kommer dit med kritor och man får sen henne rita och måla på alla papper och på lakanet och på allt hon kan hitta. Jag älskar fortfarande boken och jag har full förståelse för hur föräldrar kan känna en motvilja att läsa den för sina barn. Men det är verkligen en viktig bok och den innehåller med glädje och kärlek än den innehåller krig och död. Jag såg den aldrig som en hemsk bok och jag tror det beror mycket på att mina föräldrar var noga med att vi pratade om relationerna i boken, för även om den utspelar sig i en värld fylld av krig och elände har hon så många människor omkring sig som älskar henne och bryr sig och man kände också att hon går igenom en förändring och mognad.
Jag säger inte att man ska läsa boken för sina barn, men jag tycker inte att man ska vara rädd. Jag var ett mycket oroligt barn, men denna boken hade ingen som helst negativ påverkan på mitt psyke. Den snarare stärkte mig och fick mig att se hur mycket vackert det finns i världen. Jag älskar Ilon Wiklands illustrationer och jag tycker att alla barn ska få möjligheten att läsa boken. Den borde stå i bokhyllan, så att varje barn kan plocka ner den och bläddra när den känner sig manad.