Osynliga barn är tidlösa men måste synliggöras i alla tider

Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet har följt mig genom livet och berör mig lika mycket nu som när jag var barn på 1960-talet. Jag kan faktiskt säga att den numera både berör mig och gör mig upprörd. Det är svårt att förstå hur ett barn kan vara osynligt eller osynliggöras, men Tove Jansson och efterföljarna Cecilia Davidsson och Filippa Widlund synlig- och tydliggör fenomenet så att vi förstår.

Det är en regnig höstkväll. Hemma hos Muminfamiljen sitter man i fotogenlampans sken runt köksbordet och rensar svamp. Muminmammans kommentar angående Lilla Mys giftiga svampval är lugnt och pedagogiskt, för det är sådan mamman är, och hela situationen andas fridsamhet och höstmys. Plötsligt knackar det på dörren och utanför står en av den gästvänliga familjens många inneboende/tillfälliga gäster, Too-ticki – som går in och tar självklar plats. Men denna gång är hon inte ensam. Too-ticki lockar ut i mörkret på någon som inte vågar komma in; hon har med sig ytterligare en gäst hem till familjen Mumin.

Sakligt och utan sensationslystnad berättar Too-ticki att flickan hon har med sig heter Ninni och att hon inte vet om barnet blir blöt av regn eftersom hon är osynlig. Ingen i familjen ställer några frågor, de upphör med rensningen och väntar. Och Too-ticki berättar, med de små orden ”ni vet ju” förutsätter hon att familjen vet ”att folk kan bli osynliga om man skrämmer dem tillräckligt ofta”.

Muminfamiljen skulle nog i dagsläget kunna sägas vara ett familjehem eller en stödfamilj för flyktingar, utstötta, individer som inte accepteras av alla, udda existenser som inte passar in i det moderna samhället och de som behöver lite extra stöd och hjälp. De är vana. Ninni har blivit skrämd av en hemsk och iskall tant som har tagit hand om henne men inte tyckt om henne. Bit för bit har den lilla flickan suddats ut tills hon slutligen blivit osynlig. Och jag tror att var och en, barn som vuxen, kan tänka sig in i hur en sådan person är och känna skräck.

Lilla My, som är en flicka som förmodligen har en hel del bokstavskombinationer, har en viktig roll i detta drama, reser taggarna och hoppas att Too-ticki ”klådde upp” den hemska tanten. På vilket Too-ticki i originalversionen svarar att det inte lönar sig med sådana som är ironiska. Att bli utsatt för en vuxens ironi är ännu en orsak till att ett barn försöker göra sig så litet som möjligt – efter som de inte kan förstå ironi, som till och med är ett svårbegripligt begrepp om man inte har blivit utsatt för det. (Mumintrollet frågar och får ett svårbegripligt svar.)

Medan My är talför, synlig, oblyg, tar plats och tar för sig är Ninni skrämd till osynlighet och tystnad, tanten har bundit en bjällra om hennes hals så att hon åtminstone ska veta var hon är. Lilla My upptäcker senare att Ninni inte har någon humor – och hur ska man kunna ha det när man har försökt vara osynlig, ta så liten plats som möjligt, vara till lags, anpassningsbar och till så lite besvär att man inte märks – och dessutom lydig.

Familjen får nu i uppdrag att ’synliggöra’ Ninni igen . Too-ticki presenterar lättsamt familjen och en stol sätts fram till det osynliga barnet som lydigt sätter igång att rensa svamp – svamp och jord far i luften och My är nyfiken på hur det ser ut när Ninni äter. Pappan är bekymrad, hur ska de få barnet synligt igen – ska de gå till doktorn? Men mamman tar det mer naturligt, behandlar Ninni som en ’människa’- som vilken medlem av familjen som helst och med självklar omsorg – och så får hon vara osynlig lite ifred, för det kanske hon vill , och så mixtrar mamman till en av mormors huskurer. Och tänk, redan morgonen därpå syns ett par tassar i trappan…

Alla fortsätter att göra det de alltid gör på hösten och Ninni är med, men när hon får uppmärksamhet för hur hon ’ser ut’ eller något annat personligt så bleknar det lilla som syns. Muminmamman försöker lära resten av familjen att tänka sig för vad de säger, men My är ohjälplig – hon är som hon är. I samma takt som Ninnis självförtroende stiger blir hon allt mer synlig, och när hon får en alldeles nysydd röd klänning med hårband syns allt utom ansiktet. Men så piper hon till, och ett ”Tack så mycket” kommer från tomrummet mellan klänning och hårband. Nu försöker My på sitt burdusa och lite småfientligt retsamma sätt på allvar få Ninni att prata och leka. Ninni springer och hoppar när My säger, men leka vet hon inte vad det är, till Mumintrollets sorg. Hon kan inte skratta och inte bli arg: Lilla My ”gick tätt inpå Ninni och tittade hotfullt på henne, du får aldrig ett eget ansikte förrän du lär dig slåss!” Mumintrollet och My ger upp och Ninni blir Muminmammans trogna följeslagare.

Men så en dag händer något, Ninni upplever att Muminmamman utsätts för hot och exploderar i en äkta ilska, kommer till mammans försvar och får sitt ansikte tillbaka. Originalversionen avslutas med bilden av det befriade skrattet, hon har segrat och besegrat – barnet har hittat tillbaka till sig själv, blivit fri!

Det tar lång tid och är en svår och tålamodskrävande process att göra ett osynligt barn synligt igen, men man ska aldrig ge upp!

Sedan min egen barndom har jag läst och diskuterat berättelsen med barn, barnbarn, dagisbarn och skolbarn – innehållet har aldrig lämnats utan kommentarer.

Originalet Det osynliga barnet finns i novellsamlingen Det osynliga barnet och andra berättelser, årtal okänt. Tove Janssons berättelse har nu fått en lite annorlunda titel, nya namn står för text och bild men är ’godkända’ av Tove Janssons brorsdotter, som har skrivit förordet och är kreativ chef för Moomin Characters. Jag sökte moderniseringar, förändringar och anpassningar till vår samtid, men kan inte säga att jag fann särskilt många av betydelse mer än de ovan nämnda, berättelse, text och bild är väl bevarade i orginalanda. Berättelsen är dock (tyvärr) lika aktuell nu som förr och inga förändringar i text eller bild kan heller ändra på detta.

Titel: Mumintrollen och den osynliga gästen
Text: Cecilia Davidsson
Bild: Filippa Widlund
Efter en berättelse av Tove Jansson
Bonnier Carlsen Bokförlag (2019)

Bojan och ambulansen

Nu får vi återigen träffa på Bojan och hans mamma. Bojans mamma har arbetat med många spännande saker i sitt liv och hon berättar om spännande händelser som skett i de olika roller som hon har haft. I den här boken berättar hon om hur det var att arbeta som ambulanssjuksköterska.

En gång när Bojans mamma jobbade så fick hon ett larm där en man hade fallit av sin häst. När de kom fram till honom så hade han skadat sitt ben väldigt illa men när de skulle åka iväg med honom till sjukhuset så ville han inte åka med om inte någon hjälper hans häst först eftersom den också blivit skadad och har ett ganska djupt sår på sidan av sitt lår.

Bojans mamma som arbetat på bondgård hjälper hästen med van hand och ser till att den mår bättre innan de kan ta med sig ryttaren och åka till sjukhuset.

Boken har som de andra böckerna i serien om Bojan väldigt vina illustrationer av Filippa Widlund och de kompletterar verkligen den text som Johan Anderblad har skrivit. De får in fakta i texten på ett sätt så att det inte hinner bli varken torrt eller tråkigt och som läsare får man veta allt om ambulanser och de olika fordon som man kan köra med inom ambulanssjukvården.

Som i de andra i serien har de också smugit med en bild på en känd person i bakgrunden och i den här är det hela Kronprinsessfamiljen som står och ser Bojan köra ambulans i sin dröm. En väldigt gullig detalj som säkert uppskattas av läsare.


Titel: Bojan och ambulansen
Författare: Johan Anderblad
Illustratör: Filippa Widlund
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 978-91-7803-573-1
Kan köpas hos Adlibris och Bokus med flera.
Tack till förlaget för recensionsexemplar.

Bojan och traktorn

Här har vi en bok som är skriven av Johan Anderblad som är läsambassadör och som gjort barnprogram i tv under väldigt lång tid. Jag som född på åttiotalet kan inget annat än höra ”på tisdag, på torsdag” i huvudet när jag tänker på honom och hans sidekick Pipen, den lilla vita leksakskaninen. Jag tror knappast att jag är ensam om det. Det känns fint att mina barn också får lite Johan i sina liv.

Boken handlar om Bojan som ska gå och lägga sig. Han håller på att städa på sitt rum och använder sina leksakstraktorer för att dra undan leksakerna. Hans mamma kommer och börjar berätta hur det var när hon jobbade på en bondgård och körde mycket traktor. Under flera sidor beskrivs en traktors olika redskap och vad de används till, otroligt pedagogiskt och bra. Hon berättar vidare hur hon fick rädda ett får som hette Långöra som rymde från hagen och gick ner sig i en damm.

Boken är väldigt pedagogisk och på det sista uppslaget finns det bilder på olika saker som har med en traktor att göra och saker som en lantbrukare som kör traktor behöver. Exempelvis hörselkåpor och havrekakor – viktiga saker på olika sätt!

Boken är fint illustrerad med klara och fina färger av Filippa Widlund. Har man bra blick så kan man hitta Mandelmanns i en buske och om man sett serien Bondgården på SVT med Johan Anderblad så känner man igen bonden Åse som står och klappar fåren på ett uppslag.

Vi som bor på en bondgård och har otroligt traktor- och lantbruksintresserade barn uppskattar den här boken. Vi tycker att den ger en ärlig och god bild av traktorer och lantbruk. Sonen vill gärna läsa den fler gånger och det går jag med på, för varför inte? – den är ju bra.

Boken om Bojan och traktorn riktar sig till barn i åldrarna 3-6 år och är den senaste i serien om Bojan. Han har tidigare fått lära sig om bland annat brandbilar och polisbilar.


Titel: Bojan och traktorn

Författare: Johan Anderblad

Illustratör: Filippa Widlund

Förlag: Bonnier Carlsen

Köp: Bokus och Adlibris

Tack till förlaget för recensionsexemplar!

Det brinner på zoo

Det brinner på zoo! Brandmännen och elefanten hjälps åt att släcka elden och under tiden springer de andra djuren så fort de kan. Några blir ledsna och rädda, andra blir glada och passar på att smita för gott. När branden är släckt får alla hjälpas åt att måla om innan djurparken kan öppna igen.

Jag fastnade för boken för att det är detaljrika illustrationer som leker med färg och form. Det är inte mycket text att läsa utan det stora nöjet består av att titta på bilderna och prata om dem. Vi tränar på djuren namn, färger och pratar om känslor. Vi upptäcker saker och skrattar åt djuren. Färgerna i boken gör att figurerna hoppar fram och man blir glad.

När jag köpte boken stod jag och valde mellan denna och Jan Lööfs bilderbok. Det va svårt för känslan av dem var den samma. Så här i efterhand är jag väldigt nöjd. Den andra boken kommer nog också hitta hem till oss men hade jag inte köpt denna vid det tillfället så hade jag nog missat den. Å det hade varit en stor förlust.

Det brinner på zoo
Författare: Filippa Widlund
Illustratör: Filippa Widlund
Förlag: Bonnier Carlsen (2007)
Antal sidor: 18
ISBN: 9789163855184
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Magi och vardag bland tomtar och troll

Sagosamlingen Bland tomtar och troll har kommit ut i en gång varje år i 103 år. Det hade varit roligt att ha hela den samlingen hemma. Tänk vilken källa till information om tidens växlingar! Visst är Bland tomtar och troll en sagosamling, men vem har sagt att sagans tid och rum inte finns med i vår vardag? Bland tomtar och troll är en godispåse för oss som tycker om att hitta sagans värld lite var som helst. I årets Bland tomtar och troll finns flera sagor som kommit förbi könsstereotypa normer och som samtidigt tar med oss in i sagans fantastiska dimension.

Jag skulle vilja lyfta tre av berättelserna lite extra.

Berättelsen Emeli rädderskan handlar om att vara ensam i en ny stad, men att ha turen att hitta en livs levande, dock skadad, älva. Det är verkligen en berättelse mitt i här och nuet. Inte behöver man befinna sig mitt i en uråldrig sagoskog för att få uppleva lite magi. Emeli vandrar runt bland höghusen och kommer till en liten samling med träd och där hittar hon den lilla skadade älvan. Jag tycker att författar-illustratörkombinationen är väldigt intressant i berättelsen om Emeli. Det är Inger Edelfeldt som står för text och Tord Nygren för bild. Inger Edelfeldt är en författare som lyckas väldigt väl med att beskriva  det vardagliga livet samtidigt som hon fångar upp fantasins vinklar och vänder och vrider på vårt sätt att se på saker. På liknande sätt är det med Tord Nygrens illustrationer. De kan vara vackra och magiska, men ändå realistiska. Det är verkliga människor som såväl Inger Edelfeldt som Tord Nygren porträtterar. Emeli är ett verkligt barn mitt i vardagens förort, men ändå finns de magiska kornen där.

Emeli rädderskan

Mörk är skogen så man blir rädd, med text av Ylva Karlsson och bilder av Katarina Strömgård, är en berättelse om kärleken mellan två bröder. Lillebror Mattias är den enda som förstår att något är galet med den storebror som kommer hem efter utflykten med fritids. Den Måns som ligger i sängen bredvid honom saknar helt hans brors värme. Mattias förstår snart att det inte är den verkliga Måns som finns bredvid honom. Men var är då hans riktiga storebror? Mattias är otroligt rädd, men längtan efter Måns tar honom ut i den mörka skogen. Trots att berättelsen utspelar sig i nutid lever sagan kvar och det är inte någon snäll varelse som lurar i skogen. Men Mattias vet att han är den enda som kan rädda Måns.

Äventyrsberättelser har ju traditionellt sett oftast haft pojkar i huvudrollen, men här är det en helt vanlig liten rädd pojke. Eftersom jag har två söner själv tycker jag att berättelsen lyfts ett snäpp just för att det är två bröder som är huvudkaraktärer. Inte för att pojkar gör andra saker än flickor. Men jag tycker att den här berättelsen är otroligt fin i återgivningen av syskonkärlek och det är trevligt att det är två bröder som visar upp sin närhet till varandra. De tillåts vara mjuka, rädda och kärleksfulla.

Mörk är skogen så man kan bli rädd

Prinsessan av Accazza, med Lotta Gahrton som författare och Stina Lövkvist som illustratör, handlar om att längta efter sitt ursprung och känna tillhörighet. Aida bor i ett radhus tillsammans med sin pappa,  i ett land som mycket väl kan vara Sverige, men hennes pappa har flytt från ett annat land. Pappan var kung i det andra landet, men tvingades fly för att drottningen fördrev honom när han ville börja dela med sig av hovmaktens rikedomar. Som vuxen blir parallellen till politiskt flyktingskap en spännande dimension. För barn är den här kopplingen inte så självklar, men känslan av att ha tvingats fly från något som man vill tillhöra finns där för barn också. Mitt i detta ger sig Aida ut som en räddande hjälte. För att rädda kungariket måste hon färdas över hela världen. Först till den nordligaste kylan och sedan till värmen i hemlandet Accazza och på vägen får hon hjälp av tre kloka människor och två magiska katter.

Även det här är en berättelse som blandar vår nutida vardag med sagans dimension och de båda perspektiven löper fint tillsammans och ger en hoppfull, men dramatisk, bild av samhörighet och längtan till något förgånget.

Prinsessan av Accazza

Utöver dessa tre innehåller boken också:

En liten prinsessa av Ulf Stark (text) och Ida Björs (illustrationer) – en charmig berättelse om en prinsessa som inte är ett våp och en prins som är hjälte, men inte på det vanliga sättet.

Guldnycklarna av Elisabeth Björklund (text) och John Bauer (illustrationer) – en äldre berättelse som är väldigt vacker och lite tankeväckande.

Gubben Trille i runda stenen av Einar Norelius – en äldre berättelse. Varken jag eller mina barn har haft något större intresse av att läsa den här berättelsen. Inte för att den är förarglig på något sätt, snarare lite gammalmodig och tråkig.

Hattstugan och stöveltornet av Ulf Nilsson (text) och Filippa Widlund (illustrationer) – en spinoff på den traditionella berättelsen Hattstugan, men med omkullkastade roller. Här är det inte barnen som blir uppläxade av en patriarkal tomte, utan snarare tvärtom. Hattstugebarnen är påhittiga och driftiga, medan tomten i stubben är en lite tafatt stofil.


Bland tomtar och troll – Hundratredje årgången
Författare: Ulf Stark, Inger Edelfeldt, Elisabeth Björklund, Ulf Nilsson, Ylva Karlsson, Einar Norelius, Lotta Gahrton
Illustratörer: Ida Björs, Tord Nygren, John Bauer, Filippa Widlund, Katarina Strömgård, Einar Norelius, Stina Lövkvist
Förlag: Semic
Antal sidor: 110
ISBN: 9789155256128
Köp: jämför priser