Här är uppföljaren till Jösta och Johan; nu har det gått en tid och nu är det dags för dottern Junior att börja förskolan! Som alla andra barn har hon längtat länge och ser verkligen fram emot att få börja. Hon möts av grodfröken Knut och får en egen hylla med krok, det får mig att minnas min första dag på lekis när jag blev visad min plats i hallen och symbolen jag hade vid min hängare var en segelbåt. Det är viktiga saker det där!
När Junior kommer in i leksalen till de andra barnen är det en del som blir rädda för henne för de tror att hon är en livsfarlig krokodil! Men sen tar nyfikenheten överhand och de börjar frÃ¥ga ut henne; ”Varenda en viftar med sina händer och vill ha svar. Junior önskar att hennes föräldrar hade stannat kvar.” De frÃ¥gar om hennes mamma och pappa, om hennes föräldrar är snälla…de förställer sig nog att Juniors föräldrar är tvÃ¥ jättekrokodiler skulle jag tro. Men Junior berättar att hon har tvÃ¥ pappor, att de bor i ett hus nere vid Ã¥n och att papporna är fem respektive nästan tre meter lÃ¥nga. Hon berättar ocksÃ¥ att pappa Johan ryter när han blir arg: ”Ni ska höra pappa Johan när han blir arg och ryter, jag brukar putta ner honom i Ã¥n, det är tur att han flyter”. Kompisarna tänker att de inte vill träffa Juniors pappor, för de är säkert jättefarliga!
Rätt som det är har dagen gÃ¥tt och de hör att Juniors pappor har dykt upp! Alla barnen ropar hjälp och springer och gömmer sig och darrar av skräck…men det är nÃ¥got helt annat än farliga krokodiler som tittar in: nämligen tvÃ¥ snälla giraffer med lÃ¥nga halsar som barnen fÃ¥r Ã¥ka rutschkana pÃ¥! Vilken fantastiskt bra avslutning pÃ¥ den första förskoledagen!
PÃ¥ det sista uppslaget i berättelsen fÃ¥r man se när alla förskolebarnen promenerar hem med sina familjer, och där finns alla möjliga familjekonstellationer. Det är inga som helst konstigheter att Junior har tvÃ¥ pappor, att nÃ¥gon bara har en förälder, att nÃ¥gon tas om hand av sin gammelgammelmormor. Huvudsaken är ju att man har en familj – hur den än ser ut!
Jag tokgillar alla böcker från Sagolikt bokförlag, de är så härligt befriade från en massa gamla förlegade tankar och regler om hur allt ska vara och får mig att fundera och diskutera med min familj om frågor som uppkommer när vi läser boken. I Junior börjar förskolan är det flera saker jag tänker på och gillar: att Junior är en tjej (ja, jag var tyvärr så fördomsfull att jag först automatiskt tänkte att Junior var en kille), att grodfröken på förskolan är en han och att det inte är någon som tycker att det är konstigt att Junior har två pappor istället för en mamma och en pappa. Illustrationerna är underbara måste jag också nämna!
Ett extra plus är att det följer med en cd-skiva med berättelsen inläst i två versioner; en originalversion och en godnattversion!
Junior börjar förskolan
Författare: Anette Skåhlberg
Illustratör: Katarina Dahlquist
Förlag: Sagolikt bokförlag
Antal sidor: 20
ISBN: 9789197892711
Köp: jämför priser
Det här är en underlig bok, inte lik någon annan ungdomsbok som jag läst förut. I början tyckte jag att den var heljobbig, så jobbig att jag faktiskt gjorde ett lässchema över hur många sidor jag skulle läsa varje dag i två veckor för att ta mig igenom den. Det visade sig att schemat var onödigt, för en bit in i boken fastnade jag; sögs in i den otroliga och bisarra världen som berättelsen utspelar sig i. Bokens jag är en ung kvinna som heter Judit och det är hon som berättar större delen av storyn. Med henne finns också David, Dinah och Gabriel. De fyra ungdomarna går på kulturskolan Fågelboet, en skola som jag tror är ett ställe för elever med särskilda behov av olika slag (åtminstone får jag den känslan). I början av boken får man veta att fyra ungdomar (de ovan nämnda) försvinner spårlöst från skolan en dag i november, och att boken är ett försök att återskapa vad som hände dem. Boken är delvis i dagboksform (utan riktigt datering och ingen direkt klassisk dagboksform) och består också av nedtecknade filmsekvenser.
När jag läste Så gör prinsessor tillsammans med barnen blev jag faktiskt lite besviken. Appen är inte mycket mer än en bok och det hade jag nog förväntat mig att den skulle vara. Jag hade iallafall förväntat mig fler specialeffekter. Det enda som  appen egentligen innehåller som man inte kan hitta i en vanlig pappersbok är möjligheten att titta lite närmare på några av illustrationerna. Ett exempel är när prinsessan ska välja kläder, då glimmar det till på sidan och om man pekar där så får man en närbild av exempelvis skorna. Annars händer det faktiskt  inte så mycket.
Mulle Mecks första bok om bilar är också en app som jag kanske hade förväntat mig lite mer av. Förutom att det är en bok med fina illustrationer så fanns det inte så mycket specialeffekter. På varje sida finns det två ställen som man kan peka på för att få höra olika trafikljud. Man kan även förstora bilderna genom att dra med fingrarna på skärmen, men förutom det är det som en vanlig bok. Själv tycker jag att det borde finnas många möjligheter att krydda även den här appen med fler specialeffekter.
Jag heter Jill Sundstedt, jag är 34 år gammal och arbetar som lärare i svenska och engelska på en högstadieskola i Västerås.
När jag började läsa boken kändes det som att jag inte skulle tycka att den var något vidare. Men sen: Oj! Boken hann bli både knasig och spännande innan det var över.