Neo bäst på tv-spel

En liten fin bok om behov som vänskap, ägande, avund, gemenskap och om att vara bäst på något. Vad är det egentligen som gör människan glad?

Kanske är Neo nio år, kanske elva – det är egentligen inte viktigt, behovet av att vara bra på något och att få visa det är allmänmänskligt, som de flesta behov. Hur som helst känner jag tillräckligt många 8-11-åringar för att veta att spelandet är en viktig del av mångas vardag. Ämnet är så aktuellt och debatterat att jag som vuxen blir väldigt nyfiken på boken – hur ska ämnet angripas och hur slutar det…

Igenkänningsfaktrn är stor, två kompisar som leker nästan varje dag och spelar tv-spel tillsammans. Neo är huvudpersonen och det är ur hans perspektiv handlingen berättas, att han är en glad och nyfiken kille framgår tydligt av bilderna. När kompisen Salma lyckas bättre i spelet syns det tydligt i Neos ansiktsuttryck, han känner sig misslyckad och tycker att det är orättvist. Tänker att han inte har haft samma chans att träna eftersom han inte har något eget tv-spel.

Salma berättar att det har kommit ett nytt tv-spel som alla vill ha, och vännerna bestämmer att den som får det först ska dela med sig – då har de samma chans att bli lika bra, bli jämnspelta.

Men som så ofta är det inte så enkelt, en tredje person, Ahmed, kommer in i handlingen och han har redan fått spelet på sin mobil. Neo och Salma var på väg till kojan som Neo hade hittat men Salma sugs upp av det nya spelet, och inget är roligt längre – konkurrensen är ett faktum och avunden lyser i Neos kroppspråk och ansikte.

Så blir det äntligen dags för Neos födelsedag och hans alldeles eget tv-spel – han har fått det först och hade ju lovat Salma… Men oj så svårt det blir, han vill ju bli bäst och tjuvtränar, avvisar Salma som kommer, och får dåligt samvete. Ändå kan han inte sluta spela, han blir bättre och bättre och är jättelycklig. Nu vill han visa Salma, men hon leker med Ahmed, och Neo känner sig ensammast i världen. Men så en dag kommer Salma och vill leka, Neo blir glad! Men så visar det sig att Ahmed också ska vara med och Neo drar sig ur.

Allt tycks bara bli fel för Neo, han ångrar sina beslut, känner sig ensam och ledsen. Men så händer det som faktiskt nästan alltid händer: Neo får en ny chans, en ny möjlighet öppnar sig – nu gäller det att fånga möjligheten i flykten innan han fattar fel beslut igen! Neo har fått ett paket av sin farmor, men han öppnar det inte. Full av hopp och glädje springer han till Salma och de öppnar tillsammans – och nu ska de bli bäst i världen på det nya tv-spelet – tillsammans!

Bra handling, fina bilder och suverän text, borde vara alldeles lagom att läsa själv och reflektera över för en 8-9-åring.


Neo bäst på tv-spel
Författare: Sofie Silverbring
Illustratör: Johanna Zverzina
Förlag: Idus (2019) www.idusforlag.se
ISBN: 9789189055032
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Kalle – den lille tjurfäktaren

Barnhjältar ligger i tiden, men på den tiden, när Astrid Lindgren skrev sina sagor och berättelser, fanns det minsann också barnhjältar. Astrid Lindgren var suverän på att lyfta fram och synliggöra barnen i vuxenvärlden.

 

Någonstans i Småland fanns det en stor gård med hönor, katter, kor, barn och vuxna, och så fanns det en ”kofarbror” som var väldigt snäll, OCH så fanns det en JÄTTESTOR TJUR som hette Adam Engelbrekt. Att tjurar inte är att leka med det vet alla, särskilt farligt är det om tjuren kommer loss och är arg. Det är ju precis det som tjurfäktarna jobbar för – att få tjurarna så arga och farliga som möjligt, så att deras egen insats verkligen visar hur modiga de är! Men denna historia utspelar sig i Småland, i Astrid Lindgrens ’värld’, och där gäller andra ideal. Här handlar det om att göra en viktig insats med sina förmågor och att vara delaktig, inte om att själv synas och höras – synlig blir man på köpet.

Det är påsk, man äter ägg, alla är finklädda och ska till kyrkan. Dramatiken när Adam Engelbrekt kommer lös är kraftfull med allt den för med sig; inte kan man gå till kyrkan, inte kan man mjölka korna och vem vet när folket ska våga sig ut igen! Ryktet går, folk från de kringliggande gårdarna och torparstugorna kommer, spänningen stiger – vad ska man göra med den ilskna tjuren som rusar omkring där inne på gårdsplanden? Det är både spänning och fara i luften. Ska man behöva skjuta den? De vuxna slår sina kloka huvuden ihop.
Den snälle kofarbrorn tar mod till sig, men får springande vända för att rädda livhanken.

Men så kommer där en liten spinkig 7-årig torpargrabb, lika djurkär och klokmodig som Emil – och väldigt lik dessutom, det är Kalle. Med tålamod, godhet och en stor portion psykologi lockar han till sig tjuren, löser de vuxnas och kornas problem och får sin belöning.

Här finns alla ingredienser; realism, miljö, spänning, hjälte, publik, överlevnad … och ett lyckligt slut – en riktigt bra berättelse med andra ord. Illustrationerna är precis som de ska vara, släkt med Björn Bergs och Ilon Wiklands och kusiner med Sven Nordqvists och andra lantliga miljöskildrares gestaltningar av barn och landsbygd; men fram för allt är de Marit Törnkvists egna mjuka färgfinstämda – så bra, och så rätt för denna berättelse!


Kalle – den lille tjurfäktaren
Författare: Astrid Lindgren
Illustratör: Marit Törnqvist
Förlag: (Rabén & Sjögren, 2019)
ISBN: 9789129713978
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Vår i Bullerbyn


I vissa sammanhang talar man om en ny vår, vilket inte har direkt med årstiderna att göra. Påstår man också att det våras för barnboksklassikerna så har man inte fel. Det är inte bara en eller två av de gamla barnboksklassikerna som har fått renässans utan ett större antal! Kan vår + barn = livsglädje och pånyttfödelse vara något nytt? Troligen inte, men det kommer hela tiden nya barn som får uppleva vårens alla härligheter.

När jag var sju år, 1965, kom Astrid Lindgrens Vår i Bullerbyn, det var bara en i raden av böcker om Bullerby-barnen. Hela företeelsen stod för en idyllisk tillvaro, barnen, deras gemenskap och miljö myntade begreppet Bullerby-idyll som används bland annat i mäklarspråket. Typisk svensk landsbygd och en samling faluröda gårdar är bara början.
Begreppet står också för frihet för barnen att leka, en miljö skyddad från faror utifrån, en miljö som förutom hus och närhet inkluderar växter och djur. Allt detta finns i Astrid Lindgrens Bullerby. Själv har jag aldrig assocerat till buller – även om Ilon Wiklands bilder sjuder av liv och rörelse, utan snarare till nybakade bullar och mänsklig generositet mot främst barn och gamla, tillåtande möjligheter.

Och hur var det nu att läsa om Bullerby-barnens vår? Blev jag besviken på mina barndomsminnen? Nej, de höll! Jag trodde att jag skulle känna igen varenda rad men riktigt så var det inte, jag överaskas och reagerar på vissa stycken, referenserna är annorlunda när man är barn än när man som vuxen i en annan tid läser samma rader – även om det står det man minns. Bilderna är mer direkta, sitter oförändrade kvar i minnet men förvånar mig med sina utamningar till den vuxne läsaren! Mer om det senare.

Åter till Bullerby-våren: självklart plockar barnen vårens alla blommor – både de vilda och de tama, och särskilt om man är i tre-års åldern som byns minsting Kerstin, för då kan man allt, har inga begränsningar och är älskad av alla. Byn är full med barn, sju stycken, och en hund. Här finns hagar med staket och grindar, uthus, en bäck, lite skog och trädgårdar. Och så finns det förstås husdjur som får ungar på våren. Allt växer och frodas och alla hjälps åt.

Avsaknaden av vuxna är påtaglig, de syns och hörs knappt men finns där i bakgrunden som självklara ingredienser om något behöver styras upp eller förgyllas, för barnens skull. Barnen är självklara i sitt ansvarstagende, även om det var jobbigare än vad berättarjaget Lisa trodde att föda upp en egen lammunge så tar de alla ansvar för lilla Kerstin och pysslar om smådjuren som föds. Idyllen gäller både barn, vuxna, djur och natur.

Men våren bjuder också på utmaningar, kanske ligger det i de mänskliga generna att man blir lite extra modig på våren, de leker vid bäcken och lilla Kerstin blir blöt och Lasse säger ”småungar skulle vara inlåsta när det är vår”, vilket han väldigt snart får äta upp när han själv drattar i. Men utmaningarna fortsätter: vem är modigast? det ena risktagandet följer efter det andra: att gå in i hagen för att mata lammungen när baggen Ulrik är där, eller att rida på tjuren, balansera på staketet, hoppa från vedbodtaket – nog är de modiga alltid – både flickor och pojkar. Men när Britta går balansgång på ladugårdstaket då ropar en mamma att hon genast ska gå ner – men först då! Och det är det jag reagerar på som mamma och farmor att allt det andra fick de göra på egen risk men det fanns en gräns, och att mamman såg inifrån köket måste ha betytt att hon var medveten om vad ungar hittar på om våren och att hon hade koll. Som barn tänkte jag inte så mycket på dessa saker för det var väl ungefär vad vi själva sysslade med – även om jag inte var modig nog att klättra upp på och hoppa mellan kyrksstallstaken så var många andra det.
Vårkvällen förgylls av att en pappa tänder en vårbrasa att värma sig vid och dansa runt för de ’vilda barnen’: ”Men det är väl alla barn, när det är vår, skulle jag tro. Åtminstone alla vi barn i Bullerbyn.”


Vår i Bullerbyn
Författare: Astrid Lindgren
Förlag: (Rabén &Sjögren 2019)
ISBN: 9789129713985
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Vips i trädet

Ett skogsäventyr ur näbbmusens perspektiv bjuder på fakta, sinneserfarenheter och goda gärningars pedagogik.

Den lille, glade vandraren, äventyraren och naturvännen Vips tilltalar med sina attribut ryggsäck, gitarr, paraply och hängmatta alla likasinnade. Att de här grejerna är bra-att- ha-saker på utflykt vet varenda unge – den lilla mössan inte att förglömma! Allt visar sig komma till nytta när vår lille hjälte följer ett gäng myror upp i ett träd för att se vad de ska dit att göra.

Under klättringen lär han sig ett och annat om myror. Men så börjar det regna, tur att han har sitt paraply – men ännu mer tur: han hittar ett hål där uppe i trädet och kryper in. Oj, han var visst inte ensam där inne, tänk om där finns någon som äter näbbmöss?! Där inne finns en liten fågelunge som har hamnat på efterkälken när syskonen lämnade boet, kanske var ungen lite svagare. Tänk om den lilla tufsiga hackspettungen inte får i sig någon mat, den tycks ha tappat modet alldeles. Vips uppmuntrar, försöker hitta på roliga lekar och äventyr för att göra sin nya kompis lite gladare. Sedan återstår nästa utmaning att fixa mat och lära fågeln att flyga. Vips lyckas få hackspettungen att ’stå på egna ben’ genom lekfull pedagogik.

Som läsare och medläsare får man en lektion i att använda sinnen som lukt, hörsel, känsel och syn, och faktiskt balanssinne. Inte för att vi kanske längtar efter att äta myror eller bladlöss – men nog kan åtminstone jag känna smaken och längtan när jag ser skogens läckra smultron, och att jag blir sugen på skogen och det som bjuds där. Som efterätt får man sig lite fakta till livs, bland annat om fåglar och insekter.

En fin berättelse om nyfikenhet, vänskap och hjälpsamhet, och underbara bilder på skogens detaljer och en otroligt söt liten näbbmusfigur värd att älska och identifiera sig med!


Vips i trädet
Text och bild: Oskar Jonsson
Förlag: (Bonnier Carlsen, 2019)
ISBN: 9789163895753
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Nelly Rapp och det hemliga biblioteket


Ett ”klassiskt äventyr” som ingår i en lång tradition av berättelser, historia, myter, legender i samma genre med snarlikt innehåll. Detta är ingen negativ kritik, snarare tvärt om, här möts en mängd ingredienser från litteratur och historia i en modern och lättläst bok. Kanske den unge läsaren i framtiden stöter på en eller annan ursprungligare variant och tvärt emot vad jag gör i stället relaterar till Nelly Rapp och Monsterakademin.

 

Själv kände jag inte till vare sig Nelly Rapp eller att det fanns mosteragenter förrän jag läste denna bok, men jag förstår att många av dagens unga gör det eftersom den första Monster-akademin kom redan 2003 med ny titel Nelly Rapp och Monsterakademin 2016, redan här finns historia. Efter det har Nelly figurerat i många böcker, alla med titlar som andas historia, men framför allt är befolkade av mer eller mindre övernaturliga väsen och individer med tradition.

Nelly och hennes kompis Valle är på Monsterakademin, som är en sorts skola med ett stort bibliotek med gamla böcker om monster och spöken som mosteragenter då och då behöver läsa i för att kunna bekämpa dessa. Här finns också farbror Hannibal och fröken LENA-SLEVA (varför hennes namn skrivs med stora bokstäver framgår inte, men det vet säkert alla utom jag).  Till biblioteket kommer samtidigt en adlig man i en limousine, en greve, för att forska om sin släkt och sitt adelsvapen. På greve Hattenrööks släkts vapensköld finns en hatt avbildad som det ryker ur, det finns också två korsade guldspiror – men, kanske någon säger, spiror, det är det ju bara kungar som har… Ja, just det! Här måste släktforskas, kan det vara så att något gömmer sig i historisk tid? Gveven är lite speciell, han kan nämligen inte säga R eftersom han har en stor glugg mellan tänderna, istället låter det som V: Hattenvöök.

För att komma in i bibliotekets innersta trycker LENA-SLEVA på vissa böcker och bokhyllorna öppnar sig och skjuts åt sidan, här inne finns två ”skådekulor” en svart och en vit genom den ena kommer man till framtiden och genom den andra till historisk tid. Valle råkar komma åt den svarta och så befinner sig barnen plötsligt i riddartiden och mitt i en ’statskupp’, där den gamle snälle kungen är slängd i fängelse – Nelly och Valle har hamnat mitt i ett äventyr, hur ska de ta sig därifrån och kan de lösa mysteriet utan att förändra historian?

I berättelsen finns referenser till exempelvis Harry Potter, kung Rickard Lejonhjärta och andra kungar som har snuvats på makten, riddartiden och allt som hör till den, Pomperipossas hovmarskalk med sitt nasala talfel liksom kung Erik den läspe och halte, tidsmaskiner i alla tider och så mycket mer. Och egentligen är det ju så med de flesta historier och sagor att de för en dialog med tidigare berättelser och sagor – inget är nytt under solen, som man brukar säga. Det finns detaljer som jag som äldre inte riktigt är överens med i Nelly Rapp och Monsterakademin, exempelvis kan jag inte se gamla släktingar som monster, jag kan inte heller ta till mig bilden av munk-klädseln som tecknas. Men i det stora hela gillar jag storyn och en mängd berättargrepp och småfinesser – och som sagt: säkert kommer den unge läsaren att känna igen både det ena och det andra i sitt fortsatta läs-, bild-, spel- och filmliv.


Nelly Rapp och det hemliga biblioteket
Författare: Martin Widmark
Illustrationer: Christina Alvner
Förlag: (Bonnier Carlsen, 2019)
ISBN: 9789178033225
Köp: t.ex. hos
Bokus eller Adlibris