Det här är en underlig bok, inte lik någon annan ungdomsbok som jag läst förut. I början tyckte jag att den var heljobbig, så jobbig att jag faktiskt gjorde ett lässchema över hur många sidor jag skulle läsa varje dag i två veckor för att ta mig igenom den. Det visade sig att schemat var onödigt, för en bit in i boken fastnade jag; sögs in i den otroliga och bisarra världen som berättelsen utspelar sig i. Bokens jag är en ung kvinna som heter Judit och det är hon som berättar större delen av storyn. Med henne finns också David, Dinah och Gabriel. De fyra ungdomarna går på kulturskolan Fågelboet, en skola som jag tror är ett ställe för elever med särskilda behov av olika slag (åtminstone får jag den känslan). I början av boken får man veta att fyra ungdomar (de ovan nämnda) försvinner spårlöst från skolan en dag i november, och att boken är ett försök att återskapa vad som hände dem. Boken är delvis i dagboksform (utan riktigt datering och ingen direkt klassisk dagboksform) och består också av nedtecknade filmsekvenser.
Efter att ha svepts bort av en storm och flutit omkring på skolans träveranda som en flotte – i hur många dagar, veckor eller månader vet de inte – får de fyra ungdomarna land i sikte. Vädret är helmysko, det är ett underligt ljus och solen är så stark att det knappt går att vistas i den. De fyra går iland för att utforska stället de kommit till. De har ingen aning om var de är, vad som hänt, om det finns andra människor som har överlevt, om det alls finns liv…Det som finns att äta är det som havet har att bjuda på, de har överlevt på musslor och regnvatten. Bland det första ungdomarna gör är att bygga en stor människoliknande staty på stranden som ett rop på hjälp och ett sätt att tala om att här finns det levande människor. Efter en tid vågar de sig en bit in i landet och upptäcker då en bondgård som de utforskar, men där finns någonting mycket underligt och skrämmande. Vid en första anblick verkar det som gården är helt övergiven, inte ett tecken på liv finns där. Men… när man tittar in i köket sitter där en hel familj; mamma, pappa, två barn, en hund och en katt. Det läskiga är att de är döda, men de sitter där runt köksbordet och håller varandras händer. Deras ögon är öppna men helt svarta och olivformade…Vad är detta? Vad är det som har hänt? Judit och kamraterna tycker att det hela är väldigt olustigt och vill lämna stället, men där kan ju finnas mat och användbara saker så de fortsätter kolla stället ändå.
I fotsättningen av berättelsen får vi följa ungdomarna i deras vardag och kamp för att överleva under svåra förhållanden. Tiden är ur led, de vet inte vilket datum eller år det är, det finns inget vatten i kranarna och ingen elektricitet. Judits dagboksanteckningar blandas med filmsekvenser och även avsnitt där man inte riktigt vet om det som händer faktiskt händer eller om det är i Judits fantasi eller drömmar eller rentav på riktigt fast i en annan tid? Det ska senare i boken också visa sig att det faktiskt finns fler överlevare än Judit, Dinah, David och Gabriel…det händer så mycket i boken, men jag tror att jag skulle förstöra läsupplevelsen för de som blir sugna på att läsa Den gröna cirkeln om jag avslöjar mer om bokens handling. Det jag kan säga är att ge inte upp även om den känns lite tradig i början, snart är du fast! Det är en tänkvärd, otäck, spännande och annorlunda ungdomsroman om hur livet och världen skulle kunna se ut om vi inte är rädda om den jord vi har…
Den gröna cirkeln
Författare: Stefan Casta
Förlag: Opal
Antal sidor: 336
ISBN: 9789172994096
Köp: jämför priser
Jag gillade verkligen Den gröna cirkeln! Den är visserligen läskig och får mitt nackhår att resa sig, men den är också ganska sorglig tycker jag. Jag gillar den här nya trenden med världens undergång-tema bland ungdomsböckerna. Det får mig att börja tänka…
Oj, nu blev jag ju riktigt nyfiken! Har sett boken förut, utan att riktigt lägga märke till den, men nu får jag överväga att läsa den snart…